Varför är du pappa, Pappa, frågar Lilla Djungelkatten vid frukostbordet där hon sitter och försöker begripa hur vuxenvärlden fungerar.
För att man blir det när man får barn, säger jag, och det är alldeles underbart. Du anar inte hur härligt det är att ha barn.
Hon tittar upp när jag kysser henne på huvudet.
Lite senare ringer barnens mor, Ms. Gone, mitt ex, till jobbet och är vansinnig för att Prins Charmig dykt upp försent i skolan. Jag fattar ingenting, eftersom han så sent som i går kväll sa att han inte skulle börja förrän vid lunchtid.
Det var uppenbarligen inte korrekt och jag påpekar att jag ska ta itu med drönaren i kväll, inte minst eftersom han sedan kom hem skitsent. Men det går inte in, och Ms. Gone kör varv efter varv med aggressiva utfall mot prinsen, och mot mig, trots att jag flera gånger upprepar att vi är överens och ska ta itu med honom. Till sist får jag ryta i telefon för att få stopp på henne. Och jag liksom anar hur kollegerna drar efter andan utanför dörren.
En stund efteråt kommer Lejonklon in och undrar vad som hände. ”Du är ju inte den som brukar bli förbannad”, säger hon och jag känner mig sedd.
Min 13-åring har problem med kompisar som är noga med att ta varje tillfälle för att markera att hon inte är någon att räkna med.
Jag har en ex-man. Han är lika noga med att ta varje tillfälle att markera att jag inte är någon att räkna med.
Så gjorde jag också förut. Tog varje tillfälle att markera för honom att han inte är någon att räkna med.
Men vet du vad som har hänt … jag har ingen lust längre. Letar efter ilska att spy ut på honom. Hårda ord och kränkningar för det han gjorde. Och dom finns inte, hittar dom inte. Alls.
Så kom jag ihåg … att den man bryr sig om, den som faktiskt spelar en roll i ens liv … den personen reagerar man mot/med. Fastän man inte vill.
De som fortfarande betyder något för en människa … oavsett … det är mot dom man häller ut all skit, engagerar sig för att hitta det som ska såra mest …
På ett sätt är det väldigt märkligt.
Christina: märkligt. I sanning märkligt, för jag tror att du har rätt. Kanske är det en effekt av samma fenomen som en skolpsykolog formulerade ungefär så här: var glad att ditt barn står på sin skolbänk och gallskriker, det visar att ungen är trygg i skolan!
Jag instämmer i christinas funderingar. Har precis blivit medveten igen om den märkliga funktionen hos oss människor. Till dig smyg, bra att du stod upp för dig och ditt. Då brukar det hända saker. Hos den andre.
Har precis hittat hit, jag lär återkomma! Tack för en bra sida.
Johnny: välkommen hit och tack för fina ord.