Telefonen har alltid varit ett obehagligt instrument för mig. Främst när det gäller att ringa upp. Att jag ändå klarat mitt jobb är ett mirakel, med tanke på hur mycket idiotisk ångest som alla dessa ännu icke ringda telefonsamtal orsakar. Jag är världsmästare på att öppna posten, städa skrivbordet, göra listor över vad som behöver göras och prioritera uppgifterna i angelägenhetsgrad (till exempel ring banken, ring och boka NN, ring mamma), surfa på nätet, läsa bloggar, läsa korrektur och … ja, du förstår. I stället för att ringa det där samtalet, som inte ens behöver vara misstänkt obehagligt utan genererar ångest bara genom att vara ett telefonsamtal.
Och nu har Ms. Gone skapat samma känsla även inför en ringande telefon. När jag läser en ny favoritbloggare (Ankan) ser jag hur mycket Ms. Gones oförutsägbara uppförande påminner om en alkoholists, vars anhöriga alltid går med hjärtat i halsgropen för att nästa samtal ska komma ifrån den som än en gång halkat baklänges ned i helvetet.
Det finns numera en lång historia av hysteriska telefonsamtal med varierande innehåll av utbrott, anklagelser, self-pity och vanliga psykbryt. Nu har jag sagt ifrån, men vågar inte lita på att det ska hjälpa, eller hålla om det hjälper.
Svara måste jag ju, det kan ju lika gärna vara något av barnen som ringer när det är hennes nummer som lyser i displayen.
(Att telefonsamtal under 15 minuters längd alltid setts som en aggressiv handling från henne gjorde inte precis mitt förhållande till apparaten enklare. Själv anser jag att den i första hand är avsedd för utbyte av meddelanden och allt över två minuters samtalstid hör till undantagen. Som så mycket annat (jul, till exempel, shopping, sex, etc, etc, etc) förändrade flickvännen S/Y Sadie även detta.)
Även jag har en Ms. Gone i mitt – eller snarare min sambos – liv. Hon är en liten människa – vilket tyvärr inte förhindrar att hon förmår interagera med vårt liv, naturligtvis på ett negativt sätt. Så oändligt svårt att bemöta när vi inte vill tala hennes språk.
Och så väl jag känner igen dina ”måsten och borden” och deras stresspotential! Hörde om en ny tjänst på radion igår (fullständigt sant och seriöst, även om mitt förslag att använda sig av den inte är det): För en nätt summa pengar åtar sig ett nystartat litet företag att ringa och småprata med din mamma en gång i månaden eller så… Hjälp vart är vi på väg?
Tack för länken till din sida – och välkommen tillbaka till min. (Ägna dock gärna en tanke åt att det är förgången tid, det som står att läsa där – nutidsbloggen är på väg, när modet tillåter…)
brrr, jag får rysningar när jag läser. inte för att jag har svårt med långa telefonsamtal, bara det är rätt person på andra sidan. men den där känslan innan det är dags att ringa det där jobbiga…eller för egen del ännu värre, när det ringer hos mig. mycket stress pulserar genomkroppen skapad av den där lilla pipande saken…ändå är den svår att klara sig utan.
precis som du har jag en liknande situation. du har min fulla sympati.
Jag läste någonstans att det ger rejält med vuxen poäng att våga låta bli att svara en telefon som ringer. Nu vet ju alla som har barn (separerade eller inte) att man iaf måste kolla om det är dom som ringer, dom kan och vill man ju inte ignorera.
Jag har samma ångest som du inför ringande telefoner, jag har inget omöjligt ex (han är trevligt normal) men jag förknippar telefonen med att någon vill ha något av mig. Om det inte vore för barnen som alltid ringer på mobilen eftersom dom vet att jag inte svarar i den vanliga, så skulle jag vara helt telefonlös. Precis som du klarar jag av jobbet som innebär en massa telefonprat men där är det på ett annat sätt av någon underlig anledning. Vad det gäller dina barns mor så är det väldigt svårt att komma med råd då jag inte känner situationen närmare, det enda jag kan säga är att barnens ålder är av stor betydelse i sådana här fall. Barn som är lite äldre kan förstå att man inte längre vill eller behöver ha kontaktytor med den andre föräldren mer än absoluta måsten. Ett annat tips vore att Ms. Gone skakade av sig dig ordentligt exempelvis hos en som har betalt för sådant.
Sagan om livet: välkommen och tack för dina tankar. Hoppas att du också snart kommer igång med en ny blogg. Du är fantastisk på att formulera dig.
jdwg: telefonen är bra till mycket, men också ett jävulskap som gör det svårt att hålla på integriteten.
Moddan: Ms. Gone saknar en del spärrar, tyvärr. Hon har sannerligen goda sidor också, men hon är uppväxt i en familj som inte respekterar normala gränser och det har satt sina spår.
Smyg – inte är väl jag mottaglig för smicker…. (men låt det inte hindra dig!) *rodnar*
Tänk att jag så ofta tror att jag är ensam i en känsla eller en upplevelse eller en situation. Och hur absurt är det? Så många gånger som jag suttit i snäva samtal med mig själv och låtit ledsamheten växa av övertygelsen i att jag är den enda på jorden som råkar ut för just detta … något …
För en tid sedan, en tid jag aldrig glömmer men som håller på att blekna, avstod jag tidningarnas bantningstips, motion, pulverdieter och gi-metoder. Det behövdes inte eftersom varje sms, telefonsamtal och e-post från honom var fyllda med så mycket hat och avsky och kränkningar att jag omedelbart var tvungen att kräkas.
Att en människa kan påverka så. Att han satt så djupt att min kropp reagerade våldsamt fysiskt … Men det var då. Nu är nu. Och jag förstår exakt den bedövande känsla en telefonsignal kan framkalla.
Solusfemina: man är aldrig så ensam som man tror. Jag tror att ditt stålbad är både färskare och djupare än mitt, men du är definitivt inte ensam. Dessvärre. Och även om det är ”över” slutar nog aldrig ärren att värka riktigt. Eller ens egen förvåning över hur länge galenskapen fick hålla på.
Jag minns också en tid när jag blundade med ena ögat var gång jag öppnade min inkorg .. och när jag såg namnet på avsändaren, fick jag genast ont i magen / hjärtat och började må illa.
Jag visste vad som skulle komma.
Ovett.
Dålig Mamma.
Sämsta Mamman.
Som hugg och slag var det.
Giftpilar.
Det tog oss ett par år att bli … vänner.
Nu kan jag öppna post med hans namn utan att känna allt det där hemska.