Elisabet skrev i en kommentar till ”Ångest som ringsignal” om hur illa det hade varit och om att det tog flera år att bli vänner igen efter skilsmässan.
Och det är ju uppmuntrande. Men hur bär man sig åt för att komma dit?
För min vän Dandyn verkar det vara tvärt om. De första åren efter skilsmässan var väldigt civiliserade, det var sedan det gick det utför. Numera verkar de knappt kunna hämta/lämna barn hos varandra utan att hamna i konflikt.
Vad ska de göra åt det – när de inte längre har några känslomässiga skäl att kompromissa och jämka?
