Så var det dags för den stora festen för vårt stora, gemensamma barn. Jag hade faktiskt glömt hur hysteriskt det brukade vara att arrangera större festligheter med Ms. Gone, men några dagar innan det är dags slår tidsmaskinen till. Ms. Gone ringer och väcker mig, ber inte om ursäkt när hon hör att jag är yrvaken och frågar inte hur läget är, bara kräver att vi ska “planera” fast vi redan gjort det för flera veckor sedan. Men hon har ångest, som vanligt inför en fest, och vill dela med sig av den, som vanligt inför en fest.
Och jag gitter inte ens ta en konflikt om detta. Smyger ned i vardagsrummet i stället, tar papper och penna, säger “och vad vill du prata om, då?”, samtidigt som jag med tacksamhet tänker på de senaste årens stora, okomplicerade, njutningsfyllda fester med Sadie, som vi fixat tillsammans utan ens antydan till stress, “det vi inte hinner hinner vi inte och det kommer att bli underbart hursomhelst”.
Det visar sig, naturligtvis, att allting redan är på på plats, och hade det inte varit för Ms. Gones “ja, det är ju trevligt för dig!” i pianosträngstonläge när jag sedan förklarar att jag låg och sov när hon ringde, så hade det hela nog passerat utan en bloggpost.
