”Vad gör du därinne så länge?” frågade hon.
Som om hon skulle kunna förstå. Jag hade försökt förklara för henne så många gånger, men det var som om vi talade olika språk och att hon inte kunde eller inte ville förstå det här, varken det verbala eller det jag försökte tala om med kropp och händer; att badet för mig var vila och vederkvickelse, filosofi och funderingar, läsande och lycka; och kunde inte hon klä av sig och komma och lägga sig i badkaret hon också? Men nej, det ville hon inte
Fair enough. Men jag vill.
Men igen: ”Vad gör du därinne så länge?”
”Jag framkallar.” Och det var just så det var. Framkallade dagen som hade varit, tankarna som inte hade hunnit tänkas, känslorna som jag inte hade hunnit känna eller släppa fram sedan sist jag låg i det djupa karet och lät mig utsättas för osmosen. Fingertopparna som sakta skrynklades när vätskan sögs ut ur cellerna, själen som slappnade av och kom till vila. Böckerna som blev lästa. Breven som blev skrivna.
Eller skulle ha blivit det; om jag hade fått vara den jag var och sluppit argumentera för det.
“Vad gör du därinne så länge?”
Jag tänker, God damn it! Det där som hon använda samtalandet, eller monologen, för att göra. Hon formulerade sina tankar medan hon uttalade dem. Jag formulerade dem medan jag badade. Som jag formulerar vad jag tänker nu. Genom att skriva det.
