Prins Charmig har flyttat hemifrån, till allas belåtenhet. Men han tog bara med sig det han var riktigt intresserad av, och därför står jag och röjer bland pingisracketar, urvuxna vinterskor, skinnjackan har sparade ihop till själv, en kubikmeter förpackningar till två decennier av dataspel, målvaktshandskeförpackningar och en miljard andra prytlar som denne ekorrnatur har värnat i vrårna. Då och då ler jag åt något gammalt minne som väcks av prylparaden, men det känns bara varmt och gott. Ända tills stora tycka synd om-djävulen anfaller mig bakifrån. Där står jag med landhockeymålvaktsskydden som hans mamma sydde till dagisgrabben och tårarna bara rinner.
20 år av “kärlek” så fullständigt bortkastade.
Andra bloggar om: uppbrott, flytta hemifrån, separation
Don’t cry. <3
Känns underbart nära i glykofaghjärtat. Sväljer hårt.
Bimbo Boy: tack!
Glykofag: din kommentar är räddad ur spamfiltrets käftar. Igen. Och filtret har fått en rejäl uppsträckning, för dig vill jag inte vara utan.
Förstår inte. Bortkastad “kärlek”. Är det förhållandet till modern du talar om? Det låter så sorgligt.
Ullah: du förstår rätt, som vanligt. Och visst är det sorgligt, det är ju därför jag gråter. Nåja: grät, men i alla fall.