Att dänga oskyddade tår i ett bordsben är inget roligt, och Lilla Djungelkatten tittade storögt på mig när jag plöjde igenom hela katalogen av fula ord på full volym. När jag några minuter senare dängde samma tår i samma bordsben igen närmade hon sig försiktigt, och när jag gjort slut på svordomar och invektiv la hon handen på min framåtböjda rygg och frågade “pappa, hur är de egentligen?”.
Älskade unge! Skönt att du inte blev rädd åtminstone.
