Jag var 19 år och lätt autistisk när jag träffade henne. Hon var långt ifrån den första, och de hade kunnat vara långt fler än de var, eftersom slumpen försett mig med en utstrålning som gjorde kvinnor mjuka i mina händer, om jag bara hade begripit det och tagit vara på det. Hursomhelst var hon den första som lyckades treva sig in under mina tystnader, som lyckades öppna mig och beröra mig, och hade jag tagit vara på det och sedan gått vidare hade det hela bara slutat med ren vinst. Guld och ett minne att bevara i tacksamhet resten av livet.
Nu stannade jag och fastnade i stället i hennes oro och svartsyn och lät mig förvandlas till en mycket ung medelåldring med bostadsrätt och fast arbete. Drömmen om en kreativ utbildning på yttre gränsen av min förmåga, eller au pair-jobb i Genève, skrumpnade. Och jag lät det ske. Vaggades till sömns i den trygghet jag gav henne, maldes till medgörlighet i hennes timslånga monologer om sin mamma. När det sprack efter ett par decennier hade vi till och med separata sovrum.
WTF?
Hur kunde jag vara så spartansk mot mig själv? Hur kunde jag undgå insikten om vad jag var värd? Hur kunde jag undvika insikten om att tacksamhet nog är bra, men att det är vansinne om den får blockera livet?
Andra bloggar om: tacksamhet, kärlek, uppbrott
jooo, hur kunde du . . .o hur kunde jag göra desamma?
(o för att ingen ska inbilla sig att VI har någonting ihop så vill jag bara säga att jag har likadan erfarenhet)
stella: tack för både kommentar och fotnot!
Det där spåret har jag också varit inne på i några år. Låst.
Fast de där separata sovrummen var min idé den gången.
skrymta: varför i hela världen då, då? Vad ska man då dela bo för?
Man kan sova på nätterna istället för att ligga och lyssna på varandras hostningar, rullningar och snarkningar. Sedan kan man pigg och utvilad umgås på dagarna. En förutsättning är förstås att båda parter gillar att vara utvilade på dagarna.
Just nu delar jag oftast sovrum med min älskade och låter hennes snarkningar väcka mig några gånger per natt.