När blir man kär för första gången? Vad ska räknas? Första pussen? Första kyssen? Första sexet? Första krossade hjärtat? Det är nog upp till var och en, men var och en som varit med om den där första förkrossande kärleken VET. Det är ingen tvekan.
Själv var jag 17 år, känd hjärtekrossare, men mer av tur än av medveten satsning. Jag hade nämligen noll självförtroende på området. Tack och lov är jag född på rätt sida av emancipationen, så jag reagerade knappt när telefonen ringde och M presenterade sig. ”Hej”, sa hon, ”jag såg dig på friluftsdagen i skolan. Kan vi träffas?”
Och det kunde vi ju.
Hon delade mitt intresse för kyssar och vi satt fastsugna på varandra i en fönstersmyg på skolan varenda rast, i min säng hemma hos mig och i hennes säng hemma hos henne. Jag lärde mig snart varenda liten bakgata på vägen mellan Stadion och Sibbarp, vilken som var det bästa cykelalternativet i vilken typ av motvind, och när det vädret blev för förfärligt den vintern undersökte jag också i detalj hur länge man kunde stå innanför hennes ytterdör och kyssas innan det blev så mycket för sent att sista bussen faktiskt hade gått. Och vi sammanförde våra respektive festgäng till en storfamilj som svängde någonting alldeles fantastiskt. Och jag blev en del av hennes lilla familj, där pappa var den förste som bjöd mig på snaps och mamma var den första vuxna som behandlade mig som en vuxen.
Jag var kort sagt i paradiset, tills det tog slut, utan begriplig förklaring, fem månader senare.
Hon hade tröttnat sa hon, och jag bet tappert i det sura äpplet. Tappert och tappert, förresten, jag vet inte hur många nätter jag satt utanför hennes hus i lånade bilar och grät och försökte förstå.
Vi har träffats två gånger sedan dess. Första gången var på bussen förbi hennes föräldrahem, bara några månader efter att jag träffat en annan tjej. Vi såg på varandra, nickade men sa ingenting, och några timmar senare reageade min kropp med att gå fullständigt i baklås. Jag förstod det inte då, men självklart var det en fysisk reaktion på en saknad som fortfarande inte hade gått över. Saknaden efter den som för första gången fått mig att verkligen älska.
Andra gången hade det hunnit gå några decennier, jag var jag nyskild och på väg till banken för att köpa mig fri från min frus del av vårt övergivna hem, när en kvinna som just passerat mig stannade upp, vände sig om och ropade: ”Smyg! Är det du?” Jo, det fick jag ju erkänna, och när jag tittade på denna vandrande avbild av hennes mamma och såg hennes ögon, så såg jag ju att det var M som bodde där inne.
Det tog några timmar den här gången också, innan min kropp gick i baklås igen.
Andra bloggar om: kärlek, första kärleken, lycka, sorg, återseende
Jag läser dina ord, och även om inte kroppen går i baklås känner jag klumpen i halsen som växer. När jag är färdig bränner det innanför mina ögonlock och jag sväljer hårt.
Jag var också sjutton år. Och vi blev ökända bland förbittrade bambatanter och uppmanade av rektorn att försöka hålla vårt tungbrottande från allmän plats. Vem brydde sig? Inte vi. Resten sket vi i.
Det tog nästan fyra år innan det tog slut. Jag kan omöjligt veta hur du kände, men jag har en känsla av att vi befann i samma område på smärtskalan.
Och ja, jag har sett henne efteråt. Men vad jag funderat på är om det kommer kännas så igen? Som då, innan vi lärde oss att älska så också har ett pris.
Kan du svara på det?
Mycket fin text. Särskilt ”… så såg jag ju att det var M som bodde där inne.” I min värld som sjuttonåring var fem månaders förhållande detsamma som guldbröllop. Fyra år, Johnny, det måste ha varit ett diamantdito. Och första kärleken ja, tar den någonsin slut? Jag hoppas det, eftersom jag inte lever med den. Men jag har inte som du, Smyg, behövt ställas inför den på gatan. Känslosvallet det – eventuellt – skulle innebära skrämmer mig, lite.
Johnny: fyra år? Det måste ha varit fullkomligt förjävligt när det tog slut! Så tidigt borde makterna skydda en från så mycket oskyddad närhet. Om det kommer att kännas så igen? Njä, det tror jag inte. Men har du tur och träffar rätt kvinna kommer det att kännas ännu mycket starkare, eftersom du vet så mycket mera nu – om vad som är rätt och om vem du själv är. Håller tummarna; det vore du värd!
Anders: jag är tacksam för alla känslor jag har utsatts för. Mötet med M där på gatan var omskakande, men satte faktiskt min färska skilsmässa i perspektiv. Och så glad jag var att hon kände igen mig. Och stannade mig.
Alltid samma sak. Projicerade förhoppningar. Ömsesidig glädje. Sen…alltid ont.
muldvarp: I beg to differ, ont gör det inte alltid. Tvärtom, i min bok är det onda undantaget, även om det känns förjävligt medan det pågår.
Det kommer alltid bättre tider. Till dig också!