avgrund.jpg

Att skriva: sväva över avgrunden, endast fasthållen av grammatiken.

Heimito von Doderer

Psykopater tål inte motstånd

8839805_1000px

Jag har av olika skäl läst mycket om psykopati – och om näraliggande diagnoser som sociopati, borderline och narcisism. Men det var i en kommentar på Facebook som jag till sist hittade den pusselbit jag behövde för att förstå vad jag själv har varit med om:

 ”Psykopater tål inte motstånd.”

Om man utgår från den meningen blir allt det onda som psykopater gör en följd av denna allergi; lögnerna, manipulationerna, vreden och våldet är bara strategier för att hantera den. Att psykopaterna sedan kan leva med sig själva beror på att de saknar förmåga att känna empati med dem som drabbas. Hela deras medvetande är ju upptaget av att bryta ner det motstånd, verkligt eller inbillat, som de alltså inte tål.

Vad drar vi för slutsats av detta?

Lämna lokalen: spring; kryp; ta dig därifrån! Oavsett på vilken arena du har hamnat i klorna på en psykopat – arbetsplatsen, hemmet, äktenskapet, whatever – lämna den, för det här är en strid du inte kan vinna. Det är inte att ge upp, det är att vägra låta sig brytas ner.

Psykopaten kommer nämligen alltid att vara beredd att gå mycket, mycket, mycket längre än vad du är. Så länge du är fräck nog att säga emot hotar du ju psykopatens själva existens, och då är inga metoder för extrema för henne.

Om hon säger att hon älskar dig, eller om hon faktiskt gör det, gör därvid ingen skillnad.

Ung man söker …

Erik 7.jpg

Jag har världens kortaste CV. Sedan jag var 23 år gammal har jag bara haft tre arbetsgivare, den ena häftigare än den andra. Och visst går det att beskriva min väg till mina drömjobb inom medierna som en seglats på en räkmacka med extra allt. Å andra sidan: hade du frågat mig när jag misslyckats på antagningen till journalistutbildningen för fjärde året i rad hade jag kanske inte varit lika övertygad.

Jag hade velat bli journalist sedan jag träffade Britt-Marie. Hon var svensklärare, jag hade precis börjat sjuan, och hon såg någonting i mig som ingen annan hade sett; jag kunde skriva, jag kunde underhålla och jag kunde berätta en historia. Det där odlade hon och uppmuntrade, utvecklade och fick mig själv att tro på. Jag skulle bli skribent, det var det jag skulle, och nu gällde det bara att först ta sig igenom högstadiet, vilket gick bra, sedan genom gymnasiet, vilket också gick bra, och så in på närmaste journalistutbildning, vilket gick ungefär lika bra som att springa genom en metertjock betongvägg beväpnad med en ballongvisp.

Trots full satsning, lika full fart och ännu mer övertygelse om att det här kommer att gå vägen big time, så lät betongväggen sig inte imponeras.

Journalisthögskolan var inte till att tänka på, mina betyg räckte inte för såna finesser och för att kunna komma runt den bristen skulle jag behöva jag bli 25 år gammal och ha jobbat i minst fyra år.

Lite beiga utsikter för den som just har slutat gymnasiet och vill bli journalist nu, nu nu!

Att jag var otålig var alltså ett understatement, men lyckan desto större när jag fick syn på journalistlinjen på Skurups folkhögskola. Och jag kände mig ganska tillfreds efter intagningsproverna.

Snytingen blev desto fläskigare när resultatet dök upp någon månad senare och utan att linda in det meddelade att jag inte var antagen. Jag hade placerats som reserv till informationslinjen.

Skojade de?

Nej, de skojade inte, och det gick ungefär lika bra året därpå.

Och därpå.

Och därpå.

 

Eftersom jag är lite dum i huvudet hade jag så långt inte tänkt på att intervjua dem som kommit in tidigare eller dem som deltog i utvärderingen av de sökande. Trots att jag vid det här laget jobbade tillsammans med dem, eftersom jag med lite flyt hade lyckats få jobb på arkivet på slagskeppet Arbetet i Malmö. Det var inte journalistik, och jag var inte ens anställd på journalistavtal utan på Handels betydligt blekare premisser, men min arbetsplats var i alla fall på samma våning som redaktionen och jag fick träffa livs levande murvlar hela dagarna.

Hade jag gjort den här hemläxan hade jag fått veta att det inte spelade någon roll hur bra jag skrev, hur mycket jag visste om tillståndet i världen eller hur gott omdöme jag hade när det gällde att värdera nyheter. Om jag fortsatte att erkänna att mitt drömjobb var att bli utrikeskorrespondent skulle jag kunna skicka mina ansökningar direkt till pappersåtervinningen i stället.

Där skulle de i alla fall bidra till fjärrvärmen.

Sa jag att jag är lite dum i huvudet?

Nåväl, inför utsikten att få nobben för femte året i rad utgöt jag mig inför mina kolleger, insåg att kunskapen fanns i huset och drog sedan den enda möjliga slutsatsen av den information som äntligen uppenbarade sig: mitt drömjobb var att bli redigerare på en lokalredaktion.

I alla fall officiellt.

Den upplysningen hanterade sedan knutarna under nästa antagningstest som en glödgad kniv i ett smörpaket, och när skolan hörde av sig med resultatet så var det för att meddela att jag var antagen och välkommen till uppropet den 24 augusti. Därmed kunde historien ha varit slut och Rudvall varit lycklig.

Om det inte hade varit för Erik Eriksson, redaktionsskreterare på tidningen Arbetet och en man som inte bara hade svinborst i stället för frisyr utan också hade svurit absolut trohet till regler och bestämmelser. Och eftersom jag nyss hade avancerat till fast anställd på redaktionsarkivet fanns det inte på kartan att jag skulle få tjänstledigt för att studera. Inte på ett år. Inte på en evighet.

Och där stod jag alltså, med det antagningsbesked som jag hade drömt om och suktat efter bokstavligen sedan puberteten – och insikten om att jag var tvungen att välja: journalistutbildningen eller den fasta fast tjänsten på en av Sveriges största morgontidningar.

LAS-bestämmelserna var mig mycket bekanta, liksom deras inverkan på mina möjligheter till långsiktig anställning som journalist på en dagstidning i Malmö om ett år.

Jag kunde lika gärna skjuta mig direkt.

Nå, frågar man inte så får man inga svar, och när jag hade slagit min panna blodig mot Erik Erikssons redaktionsdörr kontaktade jag skolan och frågade om jag möjligen, kanske, mot förmodan, eventuellt kunde få skjuta upp min entré där ett år eftersom … ja, den delen av berättelsen har ni ju redan läst.

Och det kunde man, mot förmodan, faktiskt göra, och det skulle inte förvåna mig om seismografen i Uppsala registrerade när den stenen från mitt bröst träffade marken. Och med ett års försening kunde jag sedan äntligen steppa in i den där hett efterlängtade journalistiksalen i Skurup, med tjänstledigt från den fasta tjänsten på Arbetet i bakfickan, och ta det första steget på den karriär som utifrån alltså kan se ut som en ren räkmackeresa.

Fast då har jag inte berättat om chefspsykopaten som stod och väntade på mig i dörren till mitt första journalistjobb … Eller jo, förresten, det har jag ju: ”Helvetet är en grå telefon” och uppföljaren ”The point of no return”.

Fem enkla sätt att göra livet surt för dina läsare

papper.jpg

”Alla kan skriva” är ett inspirerande påstående som kräver mer information för att bli riktigt användbart. Här har vi därför sammanställt fem enkla regler för den som verkligen vill göra livet surt för sina läsare.

(Den som å andra sidan vill bli läst och förstådd, och kanske till och med påverka beteenden eller skapa förändring, prövar lämpligen att göra tvärt om i stället.)

1. Använd ”vi”, ”vårt” och ”oss”
Alla tänker på sig själva, det är bara vi som tänker på oss!

2. Skriv långt
Dagens läsare har gott om tid, och din text är förmodligen det enda de behöver plöja i dag.

3. Börja med bakgrunden
Bakgrunden är viktig för att förstå vart du vill komma. Spara därför slutsatsen till sist. De som inte läser ända dit har ändå inte förtjänat din visdom.

4. Använd gärna svåra ord
Du är ute i ett viktigt ärende. De som inte kan begreppen inom ditt ämnesområde kommer ändå inte att förstå dig.

5. Lita på att ditt utkast är perfekt
Tid är pengar, och när du har samlat ihop vad du vill ha sagt i text är ditt manus självklart perfekt. Textbearbetning är för amatörer!

Fotnot: Texten skrevs ursprungligen för ID kommunikations nyhetsbrev

The end of sommarlovet

mandagstema_sensommar_sommarang

Lupiner och vresrosor längs vägkanten. På vägarna: tyska husbilar med småbåtar på släpkärra efter. En av dem heter Lilla Gädda. Genom ett böljande fält flyr ett fullvuxet rådjur, och på ett annat kämpar sig en bonde i blåkläder genom nästan manshög, utblommad raps. Hundkex, blommande gräs, en åker i träda där nu något som är misstänkt likt kungsljus har tagit över; kraftfulla pilformer som pekar rakt upp mot himlen. Enstaka reklamskyltar som infekterade sår i skönheten, lustiga, regelbundna men egensinniga mönster i åkrarna, uppdragna av de stora traktorer som sådde den säd som nu mognar i de feta jordarna.

Då och då ett logistikcenter i grått, brunt och gråbrunt.

Hur ser det ut i själen på dem som utformar dessa estetiska attentat i betong och korrugerad plåt?

Och som om naturen lyssnar, svarar den med att låta skogen tätna, gå från enstaka lövträd till blandskog och sedan snabbt till allt fattigare gran. Sly. ”Föryngringsytor”. Och så plötligt, uppe på en ås: en sårad, utglesad tallodling där stormen härjat i monokulturen.

På andra sidan vägen en friare, vildare, gladare skog där rönnar och ek, lönnar och lind leker att det alltid är sommar. Och så öppnar sig kulturlandskapet igen. Vi har passerat Båstad på väg norrut, och om några kilometer finns ett löfte om hav vid horisonten.

”Ta med pappa Ismail i dina böner”

Familjehem.jpg

”Jag är från Somalia och Isaac är från Eritrea, och i början kunde vi inte alls förstå varandra. Det gjorde att han var tveksam till att bo här över huvud taget, och det blev inte bättre när han insåg att jag är muslim och ber fem gånger om dagen. Själv är han katolik, och förutom bönestunderna var han orolig för hur det skulle gå med maten. Vi äter ju halal, det gör inte han. Rättrogna katoliker har strikta regler för fasta. Och så var det det här med matlagningskärlen som inte får blandas hur som helst.

Det var lite tufft ett tag, och genom tolk och socialsekreterare lät han förstå att han inte ville bo här hos mig. Men jag bad honom att ge det lite tid, kanske skulle det ändå ordna sig? Funkar inte det så får vi hitta en annan lösning, och det gick han med på.

Kanske började det lossna när han insåg att jag inte alls hade någonting emot
att han går i kyrkan varje söndag. Tvärtom, han får ha sin religion och jag får ha min. Det kändes väldigt bra. Han har bibel och en bild av Jesus på sitt rum, och det är inget problem över huvud taget. Det är hans tro. Själv har jag min plats här, bredvid soffan i vardagsrummet. Här lägger jag min matta och ber till Gud. Isaac kan sitta här och titta på TV samtidigt, det är över huvud taget inget problem.

Och så äter vi tillsammans. Han har sin hylla i kylskåpet och lagar själv sådan mat som han vill äta. Ibland äter jag det han gör, ibland äter han det jag gör. Åtminstone de dagar vi lagar grönsaker och ris.

Och så ber vi tillsammans och tackar Gud för maten, han på sitt sätt till sin Gud, jag på mitt sätt till min Gud. Visst är det gulligt!

På fredagarna går jag till moskén, och på söndagarna, när han vill, så kör jag honom till kyrkan. Då ber jag honom att inkludera pappa Ismail i sina böner.

Lite på skoj, lite på allvar.”

Texten är hämtad från den nyutkomna boken Familjehem, som jag har skrivit.