En gång i livet

IMG_3429
Sverige den 10 maj 2018. Heja Sverige!

Den svenska sommaren årgång 2018 har en bit kvar till målsnöret, och ändå känns det ända ner i hälarna att något sånt här får man bara uppleva en gång i livet. Vädret i år kan bara matchas av mina (antagligen påhittade) minnen av oändliga, soldränkta, lyckliga sommarlov från någonstans före puberteten.

På den där pre-pubertets-tiden spelade det inte så stor roll vad de vad för temperatur i sjöar och hav; fanns det vatten så skulle jag ner i det, och omtänksamma vuxna brukade sedan plocka upp mig någon gång i timmen för avfrostning och påfyllning av livsuppehållande kalorier. När läpparnas färg därpå skiftat från vitt till blått och så något normalare rött, pep jag iväg ner till vattenbrynet igen.

I dag badar jag inte gärna annat än i badkar, och jag svettas hellre en vecka än jag fryser i en kvart. Och det har jag ju sluppit i år.

Det ska sägas att jag varken har egen trädgård, lantbruksfastighet eller skog, så min eufori behöver inte grumlas av något annat än en allmän oro för naturen, så där i största allmänhet. Jag är mycket medveten om det. Men när vädret nu är som det är, och jag som vanligt inte kan göra så mycket för att förändra det, så har jag valt att njuta av varenda högtrycksdag.

Och oh boy, har jag fått njuta!

IMG_3459
Stilleben, Sverige 2018. Titel” ”Long time, no sea”.

 

 

”Man tar bara bort allt som är onödigt”

Reduktion
Det började med elva kilo kärleksbrev. Nu är vi nere på ett och ett halvt kilo.

Historien om Evas och min korrespondens har ni eventuellt redan hört talas om. Inför semesterresan i våras skrev vi ut hela härligheten på papper, en hög som visade sig väga elva kilo (true story!), och tog med den till Karibien (true story!).

Syftet?

Att göra en Michelangelo. Han lär ju ha sagt ungefär att det inte är så svårt att vara skulptör; man tar bara bort allt som är onödigt. Med elva kilo råmanus så fanns det rimligen en hel del av den varan, särskilt om man vill att andra ska bli pigga på att ta del av ljuvligheterna.

Det har vi gjort, och nu är vi nere på lite drygt 300 sidor manus. Vikt: 1,55 kilo. Förmodligen ska hälften av den nya, ”lilla” högen bort bort, och lite annat ska till, för att det hela ska bli läsbart.

Den här gången tar vi itu med uppgiften i en pampig gammal kåk i kanten av Stockholms skärgård, där vi har fått hyra rum bland ett gäng blandade kulturutövare. Kan bli hur spännande som helst!

FOTNOT: Antagligen har Michelangelo inte alls sagt så där, men, som Carleton Young sa: ”When the legend becomes fact, print the legend”. För övrigt finns det ett ännu bättre slut på Michelangelocitatet, nämligen det här: ”Man tar bara bort allt som inte ser ut som David”.

Michelangelos David.jpg

 

Because dreams can come true

Hur ofta läser jag om värmeböljor i romaner?

Det frågade jag i min anteckningsbok i fjol, och svarade mig själv att det nog var betydligt oftare än man får uppleva dem i verkligheten. För är det något som jag ofta önskar mig så är det just en värmebölja; det här eviga svenska gråmoset fem grader under rumstemperatur är ju bara deprimerande, sänkande, och skapar ett ständigt behov av att hölja sig, sydda sig, dra täcket eller filten tätt om sig.

Därför drömmer jag om Barbados. 26, 27, 28 grader i skuggan, ofta molnigt, alltid med en svalkande men inte kall bris från havet – samma hav som jag till och med kan stiga ner i utan att behöva sjåpa mig; längta ner i som inget annat vatten sedan jag var barn.

Det är ett klimat som min kropp är konstruerad för, liksom den är gjord för att smekas av dina händer, min hud gjord för att kyssas av din dina läppar, nuddas av dina bröst, längta efter allt det där.

Och nu är vi där. Min kvinna var med mig i Karibien och nu är hon hos mig och den eviga sommaren har bitit sig fast i Sverige.

Videon här ovanför är en del av en kampanj från min vidunderliga arbetsplats ID kommunikation, och vi har gjort den på uppdrag av Region Skåne. Ta det lugnt därute – och drick mycket, alltså.

God litteratur

”Ingen kan säga vad som är bra litteratur, men alla känner igen det när de ser det.”

Författarskolans intitiativtagare Björn Larsson, till nybörjargänget 2012, apropå bedömningen av de arbetsprover vi skickat in för att få vara med.

Den bästa sommaren i mannaminne

Erik J. Rudvall fyller 60
Har man fyllt 60 kan man ta sig vissa privilegier. Ett sådant är att avgöra hur långt mannaminnet är: 60 år, nämligen. (Notera att pinglan till höger inte ens är i närheten av att få bestämma sådant!)

Hur långt är ett mannaminne?

Jag fyllde nyss 60, och för mig känns det i alla fall som om den här värmeböljan är den längsta i mannaminne. Inte minst för oss, som lämnade fimbulvintern i Sverige och for till Västindien den 11 april; för oss har sommaren nu varat i sju obrutna veckor.

Sju. Obrutna. Veckor.

Det är lika länge som min barndoms sommarlov. ”Inte en droppe regn” är kanske att ta i, men de droppar som faktiskt fallit på oss under den här tiden föll på Barbados.

Med tanke på hur det ofta är i Sverige vill jag gärna minnas den här sommaren (vars maj-del jag faktiskt räknar till sommaren 2017; även om det är sent så är det ju hög tid för den to put the sunny side up). Sommaren 2018 får visa vad den går för från och med i dag. För nu är det ju juni och därmed sommar i Sverige, även kalendariskt!

PS: begreppet mannaminne är avsiktligt vagt i sin betydelse och anger inte en exakt tidsperiod. Det syftar i stället på den tidsrymd som nu levande människor kan minnas; minnen som är levande, kanske man kan säga. Manna är pluralis av man, som i det här fallet betyder människa, och ordet mannaminne lär finnas belagt i svenskan sedan början av 1500-talet.

(Kudos för detta PS till corren.se)