Because dreams can come true

Hur ofta läser jag om värmeböljor i romaner?

Det frågade jag i min anteckningsbok i fjol, och svarade mig själv att det nog var betydligt oftare än man får uppleva dem i verkligheten. För är det något som jag ofta önskar mig så är det just en värmebölja; det här eviga svenska gråmoset fem grader under rumstemperatur är ju bara deprimerande, sänkande, och skapar ett ständigt behov av att hölja sig, sydda sig, dra täcket eller filten tätt om sig.

Därför drömmer jag om Barbados. 26, 27, 28 grader i skuggan, ofta molnigt, alltid med en svalkande men inte kall bris från havet – samma hav som jag till och med kan stiga ner i utan att behöva sjåpa mig; längta ner i som inget annat vatten sedan jag var barn.

Det är ett klimat som min kropp är konstruerad för, liksom den är gjord för att smekas av dina händer, min hud gjord för att kyssas av din dina läppar, nuddas av dina bröst, längta efter allt det där.

Och nu är vi där. Min kvinna var med mig i Karibien och nu är hon hos mig och den eviga sommaren har bitit sig fast i Sverige.

Videon här ovanför är en del av en kampanj från min vidunderliga arbetsplats ID kommunikation, och vi har gjort den på uppdrag av Region Skåne. Ta det lugnt därute – och drick mycket, alltså.

God litteratur

”Ingen kan säga vad som är bra litteratur, men alla känner igen det när de ser det.”

Författarskolans intitiativtagare Björn Larsson, till nybörjargänget 2012, apropå bedömningen av de arbetsprover vi skickat in för att få vara med.

Den bästa sommaren i mannaminne

Erik J. Rudvall fyller 60
Har man fyllt 60 kan man ta sig vissa privilegier. Ett sådant är att avgöra hur långt mannaminnet är: 60 år, nämligen. (Notera att pinglan till höger inte ens är i närheten av att få bestämma sådant!)

Hur långt är ett mannaminne?

Jag fyllde nyss 60, och för mig känns det i alla fall som om den här värmeböljan är den längsta i mannaminne. Inte minst för oss, som lämnade fimbulvintern i Sverige och for till Västindien den 11 april; för oss har sommaren nu varat i sju obrutna veckor.

Sju. Obrutna. Veckor.

Det är lika länge som min barndoms sommarlov. ”Inte en droppe regn” är kanske att ta i, men de droppar som faktiskt fallit på oss under den här tiden föll på Barbados.

Med tanke på hur det ofta är i Sverige vill jag gärna minnas den här sommaren (vars maj-del jag faktiskt räknar till sommaren 2017; även om det är sent så är det ju hög tid för den to put the sunny side up). Sommaren 2018 får visa vad den går för från och med i dag. För nu är det ju juni och därmed sommar i Sverige, även kalendariskt!

PS: begreppet mannaminne är avsiktligt vagt i sin betydelse och anger inte en exakt tidsperiod. Det syftar i stället på den tidsrymd som nu levande människor kan minnas; minnen som är levande, kanske man kan säga. Manna är pluralis av man, som i det här fallet betyder människa, och ordet mannaminne lär finnas belagt i svenskan sedan början av 1500-talet.

(Kudos för detta PS till corren.se)

 

Välkommen till Svenska Akademien (uppdaterad)

Svenska Akademien

Anta att dimmorna skingras i Svenska Akademien, att Katarina Frostensson kan förklaras skyldig, eller oskyldig, så att alla blir överens, och att den fråga som just nu ser ut att splittra den här illustra församlingen därmed skulle kunna läggas till handlingarna.

Then what?

Klockan är fem i tolv och allt är lugnt?

Skulle inte tro det. För hur ska de ledamöter som just nu ser varandra som representanter för den onda sidan, som av allt att döma hatar varandra, någonsin kunna sluta leden och börja samarbeta, som om ingenting hade hänt?

Ganska mycket påminner det om den där historien om tallriken:

– Krossa en tallrik.
– Okej.
– Gick den sönder?
– Ja.
– Säg förlåt till tallriken.
– Okej. Förlåt.
– Blev den hel igen?

Var och en begriper naturligtvis att tallriken aldrig blir sig själv igen. Så hur ska det gå för Akademien?

UPPDATERING: … och då hade vi ännu inte läst förrförre ständige sekreteraren, Horace Engdahls, inlägg i Expressen, smyckad med ord som ”förlorare”, ”grövre brott”, ”spärrarna har släppt”, ”desperat maktkamp”, ”krigföring” och ”vanvett”. Han rundar av med att odugligförklara Sara Danius och slutar med följande: ”Vi som röstade emot hennes [dvs. Katarina Frostenssons] uteslutning kommer inte att lämna Akademien i händerna på personer som verkar med sådana metoder.”

Kanske kan det passa med den här söta lilla låten av Nick Lowe, som i händerna på hans dåvarande svärfar Johnny Cash blev till någonting … helt annat och betydligt mera oroande:

 

 

Sinnesutvidgande läsning

Den här artikeln måste du läsa. Killen den handlar la fram sin doktorsavhandling som 20-åring och var en av de första naturvetenskapare som använde dator. Ett citat bara:

As his research grew more ambitious, he found himself pushing existing software to its limit. He’d have to use half a dozen programming tools in the course of a single project. “A lot of my time was spent gluing all this stuff together,” he said. “What I decided was that I should try to build a single system that would just do all the stuff I wanted to do—and that I could expect to keep growing forever.” Instead of continuing as an academic, Wolfram decided to start a company, Wolfram Research, to build the perfect computing environment for scientists. A headline in the April 18, 1988, edition of Forbes pronounced: “Physics Whiz Goes Into Biz.”

At the heart of Mathematica, as the company’s flagship product became known, is a “notebook” where you type commands on one line and see the results on the next. Type “1/6 + 2/5” and it’ll give you “17/30.” Ask it to factor a polynomial and it will comply. Mathematica can do calculus, number theory, geometry, algebra. But it also has functions that can calculate how chemicals will react, or filter genomic data. It has in its knowledge base nearly every painting in Rembrandt’s oeuvre and can give you a scatterplot of his color palette over time. It has a model of orbital mechanics built in and can tell you how far an F/A-18 Hornet will glide if its engines cut out at 32,000 feet. A Mathematica notebook is less a record of the user’s calculations than a transcript of their conversation with a polymathic oracle. Wolfram calls carefully authored Mathematica notebooks “computational essays.”