Fem enkla sätt att göra livet surt för dina läsare

papper.jpg

”Alla kan skriva” är ett inspirerande påstående som kräver mer information för att bli riktigt användbart. Här har vi därför sammanställt fem enkla regler för den som verkligen vill göra livet surt för sina läsare.

(Den som å andra sidan vill bli läst och förstådd, och kanske till och med påverka beteenden eller skapa förändring, prövar lämpligen att göra tvärt om i stället.)

1. Använd ”vi”, ”vårt” och ”oss”
Alla tänker på sig själva, det är bara vi som tänker på oss!

2. Skriv långt
Dagens läsare har gott om tid, och din text är förmodligen det enda de behöver plöja i dag.

3. Börja med bakgrunden
Bakgrunden är viktig för att förstå vart du vill komma. Spara därför slutsatsen till sist. De som inte läser ända dit har ändå inte förtjänat din visdom.

4. Använd gärna svåra ord
Du är ute i ett viktigt ärende. De som inte kan begreppen inom ditt ämnesområde kommer ändå inte att förstå dig.

5. Lita på att ditt utkast är perfekt
Tid är pengar, och när du har samlat ihop vad du vill ha sagt i text är ditt manus självklart perfekt. Textbearbetning är för amatörer!

Fotnot: Texten skrevs ursprungligen för ID kommunikations nyhetsbrev

The end of sommarlovet

mandagstema_sensommar_sommarang

Lupiner och vresrosor längs vägkanten. På vägarna: tyska husbilar med småbåtar på släpkärra efter. En av dem heter Lilla Gädda. Genom ett böljande fält flyr ett fullvuxet rådjur, och på ett annat kämpar sig en bonde i blåkläder genom nästan manshög, utblommad raps. Hundkex, blommande gräs, en åker i träda där nu något som är misstänkt likt kungsljus har tagit över; kraftfulla pilformer som pekar rakt upp mot himlen. Enstaka reklamskyltar som infekterade sår i skönheten, lustiga, regelbundna men egensinniga mönster i åkrarna, uppdragna av de stora traktorer som sådde den säd som nu mognar i de feta jordarna.

Då och då ett logistikcenter i grått, brunt och gråbrunt.

Hur ser det ut i själen på dem som utformar dessa estetiska attentat i betong och korrugerad plåt?

Och som om naturen lyssnar, svarar den med att låta skogen tätna, gå från enstaka lövträd till blandskog och sedan snabbt till allt fattigare gran. Sly. ”Föryngringsytor”. Och så plötligt, uppe på en ås: en sårad, utglesad tallodling där stormen härjat i monokulturen.

På andra sidan vägen en friare, vildare, gladare skog där rönnar och ek, lönnar och lind leker att det alltid är sommar. Och så öppnar sig kulturlandskapet igen. Vi har passerat Båstad på väg norrut, och om några kilometer finns ett löfte om hav vid horisonten.

”Ta med pappa Ismail i dina böner”

Familjehem.jpg

”Jag är från Somalia och Isaac är från Eritrea, och i början kunde vi inte alls förstå varandra. Det gjorde att han var tveksam till att bo här över huvud taget, och det blev inte bättre när han insåg att jag är muslim och ber fem gånger om dagen. Själv är han katolik, och förutom bönestunderna var han orolig för hur det skulle gå med maten. Vi äter ju halal, det gör inte han. Rättrogna katoliker har strikta regler för fasta. Och så var det det här med matlagningskärlen som inte får blandas hur som helst.

Det var lite tufft ett tag, och genom tolk och socialsekreterare lät han förstå att han inte ville bo här hos mig. Men jag bad honom att ge det lite tid, kanske skulle det ändå ordna sig? Funkar inte det så får vi hitta en annan lösning, och det gick han med på.

Kanske började det lossna när han insåg att jag inte alls hade någonting emot
att han går i kyrkan varje söndag. Tvärtom, han får ha sin religion och jag får ha min. Det kändes väldigt bra. Han har bibel och en bild av Jesus på sitt rum, och det är inget problem över huvud taget. Det är hans tro. Själv har jag min plats här, bredvid soffan i vardagsrummet. Här lägger jag min matta och ber till Gud. Isaac kan sitta här och titta på TV samtidigt, det är över huvud taget inget problem.

Och så äter vi tillsammans. Han har sin hylla i kylskåpet och lagar själv sådan mat som han vill äta. Ibland äter jag det han gör, ibland äter han det jag gör. Åtminstone de dagar vi lagar grönsaker och ris.

Och så ber vi tillsammans och tackar Gud för maten, han på sitt sätt till sin Gud, jag på mitt sätt till min Gud. Visst är det gulligt!

På fredagarna går jag till moskén, och på söndagarna, när han vill, så kör jag honom till kyrkan. Då ber jag honom att inkludera pappa Ismail i sina böner.

Lite på skoj, lite på allvar.”

Texten är hämtad från den nyutkomna boken Familjehem, som jag har skrivit.

 

You don’t have to be first to win

actor_portraying_alexander_graham_bell_in_an_at26t_promotional_film_28192629
Jag kan inte svara i telefon just nu, men när du hör signalen: berätta vem du är och var jag kan nå dig, så ringer jag upp dig sen.

Creativity, know-how and originality do not automatically add up to success. Timing can be a major factor as well. Just ask the father of the telephone, Alexander Graham Bell, whose patent application in 1876 arrived at the US Patent Office a mere few hours before a practically identical application was filed by Elisha Gray.

If you ask his fellow inventor Antonio Meucci, he’d probably say that funding is the most important aspect of all. You see, Meucci invented the telephone in the 1850s and applied for a patent in 1871. But he couldn’t afford the patent registration fees.

It’s highly probable that Bell’s contribution to the history of the telephone was that he came across Meucci’s invention and applied for a patent in his own name.

(Texten publicerades ursprungligen i Sigmas Smartboken 2009.)

Vackrare än så här blir det inte

blackbird-1980314_1920.jpg

Jag är inte direkt den som uppskattar att bli väckt mitt  natten. Tvärtom kan jag bli ganska grinig om folk gapar ute på gatan eller festar i allt för nära anslutning till mitt sovrum.

Men det finns undantag. Det finns det sannerligen.

Som när den här snubben vevar igång när natten är som allra mörkast och kallast och både han och jag egentligen borde sova som allra djupast. Men nej, han är ostoppbar, och jag bara njuter.

Det är som kärlek:

Kärlek är när din vakna tid är bättre än dina drömmar.

Var sitter skrivandet, egentligen?

f98fabdf30d8320584ca989fade54b57

Bläckfiskens hjärna är ”distribuerad”. Bläckfisken har inte ett centralt nervsystem i däggdjurens mening, utan 60–70 procent av hjärnan är utlokaliserad till armarna.

Isaac Asimovs formulering “Writing, to me, is simply thinking through my fingers” är med andra ord ett intressant tecken på att författare kan ha mer gemensamt med bläckfisken än man skulle kunna tro.