Välkommen till Svenska Akademien (uppdaterad)

Svenska Akademien

Anta att dimmorna skingras i Svenska Akademien, att Katarina Frostensson kan förklaras skyldig, eller oskyldig, så att alla blir överens, och att den fråga som just nu ser ut att splittra den här illustra församlingen därmed skulle kunna läggas till handlingarna.

Then what?

Klockan är fem i tolv och allt är lugnt?

Skulle inte tro det. För hur ska de ledamöter som just nu ser varandra som representanter för den onda sidan, som av allt att döma hatar varandra, någonsin kunna sluta leden och börja samarbeta, som om ingenting hade hänt?

Ganska mycket påminner det om den där historien om tallriken:

– Krossa en tallrik.
– Okej.
– Gick den sönder?
– Ja.
– Säg förlåt till tallriken.
– Okej. Förlåt.
– Blev den hel igen?

Var och en begriper naturligtvis att tallriken aldrig blir sig själv igen. Så hur ska det gå för Akademien?

UPPDATERING: … och då hade vi ännu inte läst förrförre ständige sekreteraren, Horace Engdahls, inlägg i Expressen, smyckad med ord som ”förlorare”, ”grövre brott”, ”spärrarna har släppt”, ”desperat maktkamp”, ”krigföring” och ”vanvett”. Han rundar av med att odugligförklara Sara Danius och slutar med följande: ”Vi som röstade emot hennes [dvs. Katarina Frostenssons] uteslutning kommer inte att lämna Akademien i händerna på personer som verkar med sådana metoder.”

Kanske kan det passa med den här söta lilla låten av Nick Lowe, som i händerna på hans dåvarande svärfar Johnny Cash blev till någonting … helt annat och betydligt mera oroande:

 

 

Sinnesutvidgande läsning

Den här artikeln måste du läsa. Killen den handlar la fram sin doktorsavhandling som 20-åring och var en av de första naturvetenskapare som använde dator. Ett citat bara:

As his research grew more ambitious, he found himself pushing existing software to its limit. He’d have to use half a dozen programming tools in the course of a single project. “A lot of my time was spent gluing all this stuff together,” he said. “What I decided was that I should try to build a single system that would just do all the stuff I wanted to do—and that I could expect to keep growing forever.” Instead of continuing as an academic, Wolfram decided to start a company, Wolfram Research, to build the perfect computing environment for scientists. A headline in the April 18, 1988, edition of Forbes pronounced: “Physics Whiz Goes Into Biz.”

At the heart of Mathematica, as the company’s flagship product became known, is a “notebook” where you type commands on one line and see the results on the next. Type “1/6 + 2/5” and it’ll give you “17/30.” Ask it to factor a polynomial and it will comply. Mathematica can do calculus, number theory, geometry, algebra. But it also has functions that can calculate how chemicals will react, or filter genomic data. It has in its knowledge base nearly every painting in Rembrandt’s oeuvre and can give you a scatterplot of his color palette over time. It has a model of orbital mechanics built in and can tell you how far an F/A-18 Hornet will glide if its engines cut out at 32,000 feet. A Mathematica notebook is less a record of the user’s calculations than a transcript of their conversation with a polymathic oracle. Wolfram calls carefully authored Mathematica notebooks “computational essays.”

Ett skepp kommer lastat

kärlek
Många sidor. Mycket kärlek.

Har du undrat hur kärlek mellan två skrivande människor ser ut?

Då kan du sluta undra nu. Bilden föreställer korrespondensen mellan mig och min älskade Eva under de första fyra åren av vår relation. Den ”lilla” högen är våra mejl; den lite större är SMS:en; allt i Times Ten Roman 10,5, totalt närmare 2 000 sidor …

Men vad är poängen med utskriften då, mer än att en gång för alla få ett mått på kärlekens lust att uttrycka sig? Jo, vi tänkte se om detta skepp av känslor och bokstäver går att koka ner till en roman – och om lyckan faktiskt går att göra intressant för några fler än de drabbade.

Fortsättning följer.

PS: När Eva fick se högen utbrast hon ”vad kan man sätta för diagnos på upphovspersonerna till det här?”. Och så svarade hon själv: ”Förmodligen hela alfabetet!”

Någon som verkligen lyssnar

Mormor

När mormor pratade för sig själv och man undrade vad hon sa, brukade hon svara: ”jag pratar med förståndigt folk”.

Det här har jag berättat så många gånger för min fru att det numera blivit en del av hennes egen familjemytologi. I morse muttrade hon något i köket, och när jag frågade vad hon sa fick jag ytterligare ett utslag av det där unika paketet egenskaper som gör det så enkelt att älska henne: humorn, slagfärdigheten och den där förmågan att kombinera, att förena prickarna som Steve Jobs brukade säga.

”Inget”, sa hon, ”jag pratar med din mormor”.

 

It was 20 years ago today

Filmen här ovanför är inte riktigt 20 år gammal, men kanske värd att ses ändå. Scenen är ID kommunikations inflyttningsfest på Beijerskajen 2009. Eller som Cello en gång uttryckte det: ”Medelåldern är den tid då man är tillräckligt gammal för att veta vad man inte bör göra, men tillräckligt ung för att göra det ändå.”

I dag är det 20 år sedan jag för första gången klev in genom porten till den byrå som då hette Lexivison i Malmö. Kontoret befann sig på den tiden på Gustav Adolfs torg, och personalen var minst lika bedövande kompetent som den är i dag. Det tog åtminstone ett halvår innan jag vågade lämna väggarna och kunde går rak genom korridorerna utan att oroa mig för att någon skulle inse hur okunnig jag var.

ID kommunikation är fortfarande bäst, och några av de egenskaper som byrån har bevarat genom åren är den sagolika kompetensen, omtanken om nästan och stoltheten över att alltid kunna ”få ihop det”, nästan oavsett omständigheterna. Under alla de år som jag har fått vara med har vi hela tiden varit en byrå som levererar.

Och så har vi också kunder som stannar i decennier. Och medarbetare. Och jag är inte ens äldst på bygget …

PS: ja, om du undrar: man får börja en mening med ”och”.

 

Embrace your mistakes

monokristalines_silizium_fc3bcr_die_waferherstellung
Upp till en meter långa blir de. Sedan skivar man dem, helt enkelt.

Silicon is the eighth most common element in the universe. After oxygen, it is the most common substance in the Earth’s crust and in the hydrosphere. The importance of silicon in electronics and in the IT industry cannot be overestimated.

But in fact, a mistake spawned the Czochralski method, the most commonly used process for making silicon chips.

In short, the Czochralski method involves dipping a seed crystal into molten silicon again and again. This “pulling” process allows the seed to grow into a larger crystal with a diameter of up to 45 centimetres and a length of 75 centimetres. Its weight can be as much as 100 kilos. This crystal is then fashioned into wafers, which are in turn used as the basis of a considerable number of all the semiconductors made worldwide.

A creative mistake
Amazingly, the method named after the Polish chemist Jan Czochralski was discovered by mistake. One day back in 1916, when Czochralski was about to dip his pen in an inkwell, he happened to dip it in a crucible of molten tin by mistake. When he pulled the pen out again, he noticed a thin thread of crystallized tin hanging from his pen.

Most people probably would have muttered an expletive or two and thrown the pen away, but Czochralski was a scientist and the incident inspired a paper on the crystallization rates of metals. The method was refined at Bell Laboratories in the US, where it first was used to produce crystals of pure germanium. Later on it was also used to produce silicon crystals, and today 90 to 95 percent of all electronic silicon conductors are produced with the method Czochralski stumbled upon by mistake.

Certainly something to think about.

Texten publicerades ursprungligen i Sigmas Smartboken 2009.

 

Christer, Where Art Thou?

Erik Rudvall (cirka 1976)
Yours truly, när det begav sig.

Någon gång på högstadiet fick klassen en ny elev och jag själv en ny kompis. Varken han eller jag hörde till de häftiga, men Christer var klipsk och rolig och gillade att segla. Say no more.

Kreativ var han också, och någonstans i gömmorna har jag kvar hans milt ironiska skildring av klassens (och lärarnas) skolresa till Voksenåsen utanför Oslo. Varje gång jag läser den är jag tillbaka, minns och gapskrattar och påminner mig det nya tempus – suputus – som han uppfann där och exemplifierade med serien cykla, cyklade, cyklat, punktering.

Som man ofta gör så tappade vi bort varandra efter gymnasiet, men vi lämnar ju alla våra spår på internet och av dem kan man dra slutsatsen att Christer så småningom blev journalist och ännu mer småningom copywriter. Hå-hå, ja-ja, så illa det kan gå.

Men jag tänker på Christer ibland, och nyss dök han upp i tankeflödet igen. Det var min Eva, från snapphaneland i Göinge, på gränsen mellan Skåne och Småland, som tänkte högt kring det rara dialektala ordet trö, som betyder . I hennes släkt fanns en kvinna som fick ustå det mesta men som ändå trödde lätt, som man fortfarande säger om henne. Och rätt var det var så böjde Eva det: trö, trör, trödde, trött.

Det är ju sublimt; för vad blir man om man har gått länge?