I stället för Helgmålsringningen

rak2

För 25 år sedan var satellit-TV det nya svarta, bara den som hade en satellitantenn kunde utöka det kanalutbud som vid den tiden bestod av TV1 och TV2 …

(Läs det konstaterandet igen: ”det kanalutbud som vid den tiden bestod av TV1 och TV2”. Låt det sjunka in. TV3 fanns förvisso, men krävde parabol, och TV4 var fortfarande bara en glimt i Jan Schermans öga).

Prasselmedia tyckte kanske att det var lika bra, och några TV-tablåer för BBC, Sky, RTL eller SAT1 behövde man inte trycka, tyckte man. Men det var inte bara TV-marknaden som var i omstöpning, även tidningarna hade börjat känna av sjögången, inte minst genom gratistidningarna. Och det var en av dem som på snirkliga vägar hade hittat fram till mig.

Uppdraget var enkelt: samla ihop tablåerna från de 50 populäraste kanalerna, översätt dem till något som liknar svenska, anpassa sändningstiderna till svensk normaltid och gör tillräckligt bra original för att hela härligheten ska gå att trycka på en offsetpress, en vecka i taget – och se till att filerna finns i vår dator i god tid innan tryckstart.

Resten var rena hantverket, det vara bara att kontakta de 50 kanalerna och se till att de la in oss i sitt adressregister och sedan banka in tablåerna en efter en i det givna formatet. Det var fullständigt själsdödande, men vem var jag att tacka nej till en tredjedel av firmans omsättning?

Fast ett moment lyckades jag aldrig automatisera: inför storhelgerna behövde vi leverera de bearbetade, översatta och formgivna tablåerna flera dagar tidigare än normalt, dessvärre innan jag ens hade fått underlagen till ett tiotal av kanalerna. Särskilt tyskarna brukade vänta in i det sista. ”Lösningen” blev att ringa runt till dem som saknades och be dem att faxa tablåerna i stället.

Även det hade varit hyfsat enkelt sedan jag väl lyckats jaga rätt på telefonnumren till dem som faktiskt kunde lösa uppgiften – om jag bara hade kunnat tyska.

Men är man entreprenör så är man, och på något vis så lyckades jag faktiskt få de drabbade tyska sekreterarna, som bara kunde tyska, det verkade vara en principsak, att förstå vad jag ville och sedan sätta tablåerna i faxen. Ofta fungerade det, och när det inte gjorde det så fick jag helt enkelt ringa en gång till och be dem att …, ja ni fattar.

Publicerat i massmedia | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Till protokollets lov

wireless

Vårt hus är anslutet till internet via en fiberkabel som kommer in i ena änden av lägenheten medan vi vill ha vår skrivare i den andra. Eftersom skrivaren behöver anslutas med kabel till modemet betydde det antingen att jag behövde dra en väääääääldigt lång kabel tvärs genom lägenheten, nedför trappor och genom diverse elaka väggar. Eller förlänga nätverket trådlöst på något sätt.

Jag ska inte trötta er med detaljerna, men det visade sig att sådant numera kan ske automagiskt: ”köp en sån här, tryck på en knapp där och sedan en knapp här, så sköter tekniken resten”, sa nörden bakom disken i en av våra vanligaste teknikbutiker.

Yeah, right, tänkte jag och drabbades av en flashback tillbaka till den tid när ett modem var något som man pluggade in i telefonjacket och som spelade en fräsande ful liten trudelutt när det försökte koppla ihop sig med världen där ute – och om man alls lyckades få kontakt så kunde man sedan ge sig fan på att någon annan i hushållet lyfte på telefonluren och bröt förbindelsen så fort en nedladdning höll på att fullkomnas.

För att inte tala om vilket helvete jag genomled när jag som frilans lyckades landa ett flerårigt och lukrativt uppdrag – förutsatt att jag varje vecka kunde skicka filerna digitalt. Både jag och kunden hade blixtrande snabba telefonmodem (hastighet 28,8 kbit/sekund; och nej, jag skojar inte; tänk på det när ni gnäller över hur segt det går med snålfiberns futtiga 100 Mbit/s!), och själva uppkopplingen var inte så himla märkvärdig att etablera.

Men då, i början av 1800-talet, fanns det inga standardiserade protokoll för filöverföring, ingen mejl som klarade bilagor och definitivt inget Sprend. Och även om kunden var snäll, intresserad, ”på” och villig att lägga tid på att få ordning på inställningarna, så var han om möjligt mera okunnig än jag.

Gud vet hur det gick till, för alternativen var oändligt många och bara undantagsvis möjliga att begripa logiskt, och fick jag över huvud taget över några filer till kunden så kunde man slå sig i backen på att det hade skett en härdsmälta någonstans i innehållet. Men skam den som ger sig, och efter dagar och nätter av experimenterande och pulande med inställningarna så gick det faktiskt.

Tur att jag på den tiden inte visste hur det skulle bli en dag, att man tack vare standardiserade protokoll, och utan att öppna så mycket som en dialogruta, alltså kan få en bredbandsrouter och en extender att prata med varandra bara genom att tryck på en knapp här och en knapp där.

En minut senare blinkar alla lampor grönt. Skiten funkar, fast jag inte har en aning om hur det gick till, och från och med nu kan både jag och resten av familjen skriva ut våra mästerverk oavsett var vi och våra Macar befinner oss. Till och med hushållets motsträviga PC-användare får kontakt med laserskrivaren utan att anstränga sig.

Sublimt! Standardiserade protokoll FTW, och ytterligare ett i-landsproblem mindre att ligga sömnlös över.

Publicerat i kultur & kändisar, massmedia | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mästerverket

Siddharta

Jag tänkte fortsätta att läsa Siddharta på tåget på väg till jobbet. Redan när jag hade börjat slog det mig att strukturen i den bok jag älskar mest av alla kanske kunde få inspirera strukturen i den jag själv skriver nu.

Men det gick ju inte alls. Jag har kommit en bit förbi mitten i den historia som gång på gång återknyter till sig själv, och nu ska den sköna Kamala, den i älskog så förfarna och en gång Siddhartas lärare i kärlekens konst, sedan hans älskade och när han slutligen lämnar henne: havande med hans barn; nu ska hon dö i hans armar.

Och det gick alltså inte alls; jag fick slå igen boken efter en och en halv sida; det går ju inte an att sitta och gråta på Öresundståget!

Publicerat i kultur & kändisar, språk & skrivande | Märkt , , , | Lämna en kommentar

I syne?

pekarhand25

Jag hade en gång en flickvän som hävdade att hon hade övernaturliga förmågor. Hon kunde få varsel, se saker som andra inte såg – och hitta currykors.

Var och en som byter flickvän tillräckligt ofta kommer att träffa på den där typen av påståenden, och jag kan inte påstå att jag var alltför imponerad. Och givetvis ville jag ha bevis.

Det hon gjorde då var faktiskt rätt kul. Hon slaktade en gammal trådgalge, bockade två bitar ståltråd och satte dem i plaströr och höll sedan en sådan konstruktion i varje hand. Så började hon gå genom mitt sovrum, först av och an på ena hållet och sedan vinkelrätt mot detta. På några ställen svängde ståltrådsmanickerna kraftigt, som om de påverkades av ett magnetfält, och vi enades om några punkter där effekten var tydlig.

So far, so good, men det blev riktigt intressant när hon satte manickeerna i händerna på mig och bad mig göra samma operation. Och jag fick samma effekt på samma ställen!

Nu är frågan: är vi synska båda två, eller finns currykorsen på riktigt, eller blev jag bara utsatt för ett practical joke?

Publicerat i Byrålådan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Discomusikens sista suck

john-travolta-saturday-night-fever-325-par

Det är påsklov 1978, jag är tillfälligt frigiven från den militärtjänst som jag hatar av hela mitt hjärta och nu ligger jag i badkaret hemma hos mamma. På handfatet bredvid badkaret står den röda transistorradion med sin brutna antenn och ur högtalaren skorrar Poporama under ledning av Kaj Kindvall.

Det brukade ju vara så.

Jag är 19 år gammal, men hur entusiastiskt popsnöre jag än är så börjar jag redan bli lite luttrad. Det är mest samma samma hela tiden och discomusiken har kört fast. Men så händer det. Plötsligt vänder det. Kindvall annonserar Veckans Smash Hit och plötsligt smyger ett intro igång där gitarristen plockar fram en stillsam figur över en matta av två loopade takter trumspel. Det svänger som ett tåg över gamla tiders skarvar i rälsen. Basgången är mer än inspirerad av en 60-talssoulhit med Betty Wright och i bakgrunden kompletterar en annan gitarrist rytmsektionen. Och så lägger syntarna ut en matta av någonting stråkliknande.

Efter bara sex takter tar falsettrösten över och jag går bananas där i badkaret; jag spelar trummor på vattenyta, rörinstallationer och turkost 50-talskakel; jag är kär; jag är lycklig; jag dansar där jag sitter.

Det är Bee Gees. Naturligtvis. Men vad är det för en låt?

Med tanke på att 70-talsdisco sällan orkar upp i mer än någon enstaka miljon spelningar på Spotify så antyder Staying alives nästan 78 miljoner spelningar att det handlade om en monsterhit, och det var precis vad det var. Den och resten av musiken från filmen Saturday Night Fever blev stapelvara under resten av decenniet, soundtracket blev världens nionde mest sålda album alla kategorier, och en utmärglad John Travolta i tredelad vit kostym med utsvängda byxben och idiotiskt stora slag blev en ikon.

Och sedan dog discon.

Publicerat i kultur & kändisar, musik | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Hållbar design!

IMG_6544

Malmö stads profil var det första stora varumärkesprojekt som jag var med om sedan jag börjat på ID kommunikation. Året var 2001, och Malmö stad hade två havererade försök att bringa ordning i ett överflöd av olika logotyper bakom sig (bland annat sas det att en inventering inför profilarbetet hade identifierat 250 stycken olika loggor – sedan slutade man att räkna …).

Det var en handfull människor som gjorde projektet möjligt; stadens dåvarande informationschef Staffan Solding var en av dem, vår projektledare Johan Fernö en annan, liksom IDs Birgitta Melén, som ledde det enormt ambitiösa arbetet med att förankra våra tankar hos stadens redan då omfattande kader av informatörer. Själv skrev jag den manual som med mycket få justeringar fungerar alldeles utmärkt än i dag.

Men det finns en annan person som var fullständigt avgörande för framgången, art directorn och logotypgeniet Ulf Petterson. Bara Gud vet hur många logotyper han har på sitt samvete; TV-shop, Åkerlund & Rausing, Active Biotech, Sigma, Jojo, MKB och Sysav är bara några exempel. Och så Malmö stad, då.

Och jag tänker på Uffe varje gång jag passerar ett brunnslock i stan; kan man tänka sig ett mer långlivat uttryck för en stads profil än ett brunnslock i gjutjärn?

Må vi snart få jobba ihop igen, Uffe!

Publicerat i kultur & kändisar | Märkt , , , | Lämna en kommentar

En lektion i samhällskunskap

minion-889302_960_720

Ibland stöter man på extremt välformulerade beskrivningar av politikens kärna, texter som plötsligt gör samtidsröran begriplig. Senast hände det häromdagen, när Aftonbladets Katrine Marçal förklarade både 30 års politisk utveckling och den nu pågående populistiska härdsmältan.

Hela texten finns här, och hellre än att försöka referera det här mästerstycket citerar jag dess centrala del rakt av. Tack, Katrin!

Man brukade säga att vänstern hade vunnit striden om kultur och högern den politiska striden om ekonomi i samhället. Den politiska kompromiss som har rått i västvärlden de senaste trettio åren har varit en kombination av (ny)liberala ekonomiska reformer och (i sammanhanget) radikal politik gällande kvinnors, HBTQ-personers och etniska minoriteters rättigheter. Kulturellt har samhället i denna mening gått åt vänster samtidigt som det ekonomiskt har gått åt höger.

Högerpartier, som brukade motsätta sig feminism och homosexuellas rätt att gifta sig har långsamt accepterat dessa värderingar. På motsvarande sätt har vänsterpartier lärt sig att leva med privatiseringar och avregleringar av ekonomin.

Med finanskrisen och dess efterspel exploderade emellertid denna kompromiss och vi lever nu i en våg av populism:

• Vänsterpopulismen handlar i hög grad om ekonomin: Den är ett uppror mot de senaste 30 årens ekonomiska ”sanningar”. Låt oss socialisera bankerna!

• Högerpopulismen handlar främst om kultur: ett uppror mot de senaste 30 årens rörelse mot tolerans och mångfald. Ut med muslimerna!

 

Publicerat i politik & ekonomi | Märkt , , , , | Lämna en kommentar