Christer, Where Art Thou?

Erik Rudvall (cirka 1976)
Yours truly, när det begav sig.

Någon gång på högstadiet fick klassen en ny elev och jag själv en ny kompis. Varken han eller jag hörde till de häftiga, men Christer var klipsk och rolig och gillade att segla. Say no more.

Kreativ var han också, och någonstans i gömmorna har jag kvar hans milt ironiska skildring av klassens (och lärarnas) skolresa till Voksenåsen utanför Oslo. Varje gång jag läser den är jag tillbaka, minns och gapskrattar och påminner mig det nya tempus – suputus – som han uppfann där och exemplifierade med serien cykla, cyklade, cyklat, punktering.

Som man ofta gör så tappade vi bort varandra efter gymnasiet, men vi lämnar ju alla våra spår på internet och av dem kan man dra slutsatsen att Christer så småningom blevv journalist och ännu mer så småningom copywriter. Hå-hå, ja-ja, så illa det kan gå.

Men jag tänker på Christer ibland, och nyss dök han upp i tankeflödet igen. Det var min Eva, från snapphaneland i Göinge, på gränsen mellan Skåne och Småland, som tänkte högt kring det rara dialektala ordet trö, som betyder . I hennes släkt fanns en kvinna som fick ustå det mesta men som ändå trödde lätt, som man fortfarande säger om henne. Och rätt var det var så böjde Eva det: trö, trör, trödde, trött.

Det är ju sublimt; för vad blir man om man har gått länge?

Ibland går det faktiskt att älska henne

Det är vinden som gör Malmö (och hela Västkusten, för den delen) till en så vidrig plats. Vintervinden går rakt genom allt man hänger på sig för att försöka skydda sig, och det känns som om den penetrerar också själen.

Men så finns det de där ögonblicken. De är få och korta, men kanske just därför så magiska. vinden vilar, och för en liten stund orkar vi lyfta blicken från vattenpölarna och hundbajset, och där ligger hon ju: Malmö. Skönheten. Staden vi ändå inte kan låta bli att älska.

Den som tittar riktigt noga på bilden ser att det till och med ligger två stelfrusna svanar och sover i hamnbassängen.

 

SparaSpara

SparaSpara

Rapport från en e-kund

snigel

Häromdagen lyckades bokus.com ta elva (11!) dagar på sig för att leverera tre svenska böcker från sitt svenska lager till svenska Eslöv. Därmed tangerade de cdon.com i uselhet och överträffades bara av sitt eget förra försök att leverera – som slutade med att paketet ”kom bort”.

Men all e-handel är inte död och mörker. Min i särklass bästa upplevelse var den kinesiska väskfirma som för ett par år sedan såg till att min nya ryggsäck i läder tog sig från en okänd plats på den kinesiska landsbygden till mitt skrivbord på jobbet på mindre än fyra dygn. Dem vill jag fortfarande rekommendera – om jag bara kunde komma ihåg vad de heter.

Men nu rycker engelska surfdome.com upp mot toppen. Tre par blå Levi’s 501:or för 600 kronor styck – levererade på en vecka. Gratis frakt … Svenska DBS Schenker gjorde vad de kunde för att fördärva upplevelsen, men av misstag (?) fanns det nummer som jag behövde för att få ut det oaviserade paketet från Pressbyrån på spårningsinformationen från leverantören.

Och så i dag: svenska headspot.com, som såg till att det paket jag beställde i går klockan 07.22 i går fanns att hämta ut hos Pressbyrån i dag klockan 13.08.

Swosh och kudos, säger jag. Snyggt jobbat!

avgrund.jpg

Att skriva: sväva över avgrunden, endast fasthållen av grammatiken.

Heimito von Doderer

Psykopater tål inte motstånd

8839805_1000px

Jag har av olika skäl läst mycket om psykopati – och om näraliggande diagnoser som sociopati, borderline och narcisism. Men det var i en kommentar på Facebook som jag till sist hittade den pusselbit jag behövde för att förstå vad jag själv har varit med om:

 ”Psykopater tål inte motstånd.”

Om man utgår från den meningen blir allt det onda som psykopater gör en följd av denna allergi; lögnerna, manipulationerna, vreden och våldet är bara strategier för att hantera den. Att psykopaterna sedan kan leva med sig själva beror på att de saknar förmåga att känna empati med dem som drabbas. Hela deras medvetande är ju upptaget av att bryta ner det motstånd, verkligt eller inbillat, som de alltså inte tål.

Vad drar vi för slutsats av detta?

Lämna lokalen: spring; kryp; ta dig därifrån! Oavsett på vilken arena du har hamnat i klorna på en psykopat – arbetsplatsen, hemmet, äktenskapet, whatever – lämna den, för det här är en strid du inte kan vinna. Det är inte att ge upp, det är att vägra låta sig brytas ner.

Psykopaten kommer nämligen alltid att vara beredd att gå mycket, mycket, mycket längre än vad du är. Så länge du är fräck nog att säga emot hotar du ju psykopatens själva existens, och då är inga metoder för extrema för henne.

Om hon säger att hon älskar dig, eller om hon faktiskt gör det, gör därvid ingen skillnad.

Ung man söker …

Erik 7.jpg

Jag har världens kortaste CV. Sedan jag var 23 år gammal har jag bara haft tre arbetsgivare, den ena häftigare än den andra. Och visst går det att beskriva min väg till mina drömjobb inom medierna som en seglats på en räkmacka med extra allt. Å andra sidan: hade du frågat mig när jag misslyckats på antagningen till journalistutbildningen för fjärde året i rad hade jag kanske inte varit lika övertygad.

Jag hade velat bli journalist sedan jag träffade Britt-Marie. Hon var svensklärare, jag hade precis börjat sjuan, och hon såg någonting i mig som ingen annan hade sett; jag kunde skriva, jag kunde underhålla och jag kunde berätta en historia. Det där odlade hon och uppmuntrade, utvecklade och fick mig själv att tro på. Jag skulle bli skribent, det var det jag skulle, och nu gällde det bara att först ta sig igenom högstadiet, vilket gick bra, sedan genom gymnasiet, vilket också gick bra, och så in på närmaste journalistutbildning, vilket gick ungefär lika bra som att springa genom en metertjock betongvägg beväpnad med en ballongvisp.

Trots full satsning, lika full fart och ännu mer övertygelse om att det här kommer att gå vägen big time, så lät betongväggen sig inte imponeras.

Journalisthögskolan var inte till att tänka på, mina betyg räckte inte för såna finesser och för att kunna komma runt den bristen skulle jag behöva jag bli 25 år gammal och ha jobbat i minst fyra år.

Lite beiga utsikter för den som just har slutat gymnasiet och vill bli journalist nu, nu nu!

Att jag var otålig var alltså ett understatement, men lyckan desto större när jag fick syn på journalistlinjen på Skurups folkhögskola. Och jag kände mig ganska tillfreds efter intagningsproverna.

Snytingen blev desto fläskigare när resultatet dök upp någon månad senare och utan att linda in det meddelade att jag inte var antagen. Jag hade placerats som reserv till informationslinjen.

Skojade de?

Nej, de skojade inte, och det gick ungefär lika bra året därpå.

Och därpå.

Och därpå.

 

Eftersom jag är lite dum i huvudet hade jag så långt inte tänkt på att intervjua dem som kommit in tidigare eller dem som deltog i utvärderingen av de sökande. Trots att jag vid det här laget jobbade tillsammans med dem, eftersom jag med lite flyt hade lyckats få jobb på arkivet på slagskeppet Arbetet i Malmö. Det var inte journalistik, och jag var inte ens anställd på journalistavtal utan på Handels betydligt blekare premisser, men min arbetsplats var i alla fall på samma våning som redaktionen och jag fick träffa livs levande murvlar hela dagarna.

Hade jag gjort den här hemläxan hade jag fått veta att det inte spelade någon roll hur bra jag skrev, hur mycket jag visste om tillståndet i världen eller hur gott omdöme jag hade när det gällde att värdera nyheter. Om jag fortsatte att erkänna att mitt drömjobb var att bli utrikeskorrespondent skulle jag kunna skicka mina ansökningar direkt till pappersåtervinningen i stället.

Där skulle de i alla fall bidra till fjärrvärmen.

Sa jag att jag är lite dum i huvudet?

Nåväl, inför utsikten att få nobben för femte året i rad utgöt jag mig inför mina kolleger, insåg att kunskapen fanns i huset och drog sedan den enda möjliga slutsatsen av den information som äntligen uppenbarade sig: mitt drömjobb var att bli redigerare på en lokalredaktion.

I alla fall officiellt.

Den upplysningen hanterade sedan knutarna under nästa antagningstest som en glödgad kniv i ett smörpaket, och när skolan hörde av sig med resultatet så var det för att meddela att jag var antagen och välkommen till uppropet den 24 augusti. Därmed kunde historien ha varit slut och Rudvall varit lycklig.

Om det inte hade varit för Erik Eriksson, redaktionsskreterare på tidningen Arbetet och en man som inte bara hade svinborst i stället för frisyr utan också hade svurit absolut trohet till regler och bestämmelser. Och eftersom jag nyss hade avancerat till fast anställd på redaktionsarkivet fanns det inte på kartan att jag skulle få tjänstledigt för att studera. Inte på ett år. Inte på en evighet.

Och där stod jag alltså, med det antagningsbesked som jag hade drömt om och suktat efter bokstavligen sedan puberteten – och insikten om att jag var tvungen att välja: journalistutbildningen eller den fasta fast tjänsten på en av Sveriges största morgontidningar.

LAS-bestämmelserna var mig mycket bekanta, liksom deras inverkan på mina möjligheter till långsiktig anställning som journalist på en dagstidning i Malmö om ett år.

Jag kunde lika gärna skjuta mig direkt.

Nå, frågar man inte så får man inga svar, och när jag hade slagit min panna blodig mot Erik Erikssons redaktionsdörr kontaktade jag skolan och frågade om jag möjligen, kanske, mot förmodan, eventuellt kunde få skjuta upp min entré där ett år eftersom … ja, den delen av berättelsen har ni ju redan läst.

Och det kunde man, mot förmodan, faktiskt göra, och det skulle inte förvåna mig om seismografen i Uppsala registrerade när den stenen från mitt bröst träffade marken. Och med ett års försening kunde jag sedan äntligen steppa in i den där hett efterlängtade journalistiksalen i Skurup, med tjänstledigt från den fasta tjänsten på Arbetet i bakfickan, och ta det första steget på den karriär som utifrån alltså kan se ut som en ren räkmackeresa.

Fast då har jag inte berättat om chefspsykopaten som stod och väntade på mig i dörren till mitt första journalistjobb … Eller jo, förresten, det har jag ju: ”Helvetet är en grå telefon” och uppföljaren ”The point of no return”.

Fem enkla sätt att göra livet surt för dina läsare

papper.jpg

”Alla kan skriva” är ett inspirerande påstående som kräver mer information för att bli riktigt användbart. Här har vi därför sammanställt fem enkla regler för den som verkligen vill göra livet surt för sina läsare.

(Den som å andra sidan vill bli läst och förstådd, och kanske till och med påverka beteenden eller skapa förändring, prövar lämpligen att göra tvärt om i stället.)

1. Använd ”vi”, ”vårt” och ”oss”
Alla tänker på sig själva, det är bara vi som tänker på oss!

2. Skriv långt
Dagens läsare har gott om tid, och din text är förmodligen det enda de behöver plöja i dag.

3. Börja med bakgrunden
Bakgrunden är viktig för att förstå vart du vill komma. Spara därför slutsatsen till sist. De som inte läser ända dit har ändå inte förtjänat din visdom.

4. Använd gärna svåra ord
Du är ute i ett viktigt ärende. De som inte kan begreppen inom ditt ämnesområde kommer ändå inte att förstå dig.

5. Lita på att ditt utkast är perfekt
Tid är pengar, och när du har samlat ihop vad du vill ha sagt i text är ditt manus självklart perfekt. Textbearbetning är för amatörer!

Fotnot: Texten skrevs ursprungligen för ID kommunikations nyhetsbrev