Rudvall går för långt

IMG_7482.jpg
Vad var det som hände strax efter midnatt i natt? Egentligen?

En stegräknare stimulerar viljan att bokstavligen gå några extra steg, och den får användaren att känna sig belönad. Dessutom bidrar den förmodligen till folkhälsan.

Den insikten fick många arbetsgivare att dela ut små stegräknare till sina anställda under åren runt millennieskiftet, små manicker som under en euforisk period fick medarbetarna att hålla daglig koll  på både egna och andras promenader, att utmana varandra och att emellanåt till och med föra statistik.

Uthålligheten i projekten blev dock sällan mer än några veckor.

Nu är det i stället appar som gäller, och eftersom initiativet numera sällan kommer uppifrån finns också möjligheten att intresset faktiskt kan bli mer bestående. I all synnerhet om det känns som att man kan lita på statistiken.

Men så är det ju det här med integriteten. Liksom alla andra appar som bygger på att samla fakta om individens göranden och låtanden så håller stegräknaren reda på mig – i det här fallet bland annat när jag har gått, och just nu undrar min fru vad jag hade för mig i natt, när jag enligt appen gick 3 276 steg någon gång mellan midnatt och klockan 01.

Själv trodde jag att jag sov ganska djupt just då, så ska sanningen fram så undrar jag nog själv också. Jag menar: det var ju inte ens fullmåne? Och borde jag inte vara mer trött i benen i dag?

Bye, bye, love!

42ce8097-23b4-462f-808f-c307db3ffeb3

Nyss lämnade en av de viktigaste ingredienserna i mitt liv min bostad, buren som en baby i en ung mans famn. Den var den sista pusselbiten i det system som definierade hel min ungdom, vuxenblivande och mognande, och jag visste att den skulle få ett gott hem hos honom. Och jag kände ingen saknad när han lastade in i bakluckan på sin bil för vidare färd mot dess nya hem.

Ändå är Thoréns skivspelare 160 Mk II en ikon i nästan lika hög grad som den tonarm som jag hade utrustat den med. Armen heter SME 3009 Series II Improved, och tillverkades under 30 år i över en kvarts miljon exemplar. Och uppenbarligen har den dragningskraften kvar, för det var armen köparen egentligen var ute efter och körde tur och retur Kristianstad–Eslöv för att få fatt på.

Och jag förstår honom. Hela min anläggning kom till på liknande sätt. Jag var 19 år, hade inkomsterna från tre somrars sommarjobb på banken och hur mycket fritid som helst på kvällarna i lumpen. Trots bristen på internet på den här tiden kunde jag alltså lägga tusen timmar på att dels identifiera de perfekta komponenterna för min blivande hifi, dels hitta de bästa (och billigaste) leverantörerna. AR 12-högtalarna hittade jag som demoex hos en liten källaraktör i Malmö; skivspelaren, armen och kassettdäcket från Nakamichi måste jag ha köpt på postorder. Och så var det då knutpunkten: förstärkaren, miraklet från Yamaha, som kostade en arm och lite till, men som var helt oundgänglig för att få helheten att vibrera.

Till sist lyckades jag spåra en privatimportör i Stockholm, som annonserade med typ två rader i något av de hifi-magasin som jag plöjde som ett tryffelsvin, och som var den ende i Sverige som nöjde sig med en summa som jag kunde uthärda. Under en förlängd permishelg utnyttjade jag den svenske soldatens möjlighet att åka gratis med tåget i princip vart som helst, och gjorde en tur- och returturné till huvudstaden för att göra affärer.

Privatimportören bodde långt ut bland förorter som jag inte besökt varken förr eller senare, öppnade vid åttatiden på kvällen iförd morgonrock och cigarr och underhöll sedan både mig, sig själv och grannarna med att spela soundcheckmusik till långt in på småtimmarna. Till sist kroknade jag, lyckades få honom att förstå att det var dags att sluta pakten och i utbyte mot en stor hög pengar fick jag 15-kilosmonstret förpackat i en ännu monstruösare låda. Vi skakade hand och så tog jag lådan under armen (nå ja: i famnen då) och vacklade iväg mot den T-bana som tagit mig dit fem timmar tidigare.

Och Gud var god, ingen brydde sig om varken mig eller min dyrbara last, och jag kom helskinnad både till mitt nattkvarter och nästa dag åter hem till Malmö igen.

Numera är det dock streamat som gäller, och grannarna är nog glada att AR 12:orna dödförklarades och lämnades till slutförvaring i samband med flytten hit i fjol.

FOTNOT: jag beundrar en annan kreativ spekulant, som förenade prickarna och mejlade mig frågan om huruvida jag eventuellt hade vinylskivor till salu också!

Mannen som gör vad som faller honom in. Tyvärr, i det här fallet.

crow-309517_1280.png

Sir Bob Dylan-Nobel utkommer strax med ”Triplicate˝, tre fulla album med Hans Bobbighet i rollen som crooner. Man undrar ju vilken sjuk hjärna det var som kom på idén att låta den av världens populärmusikaliska stjärnor som allra mest nått sin framgång trots sin röst sjunga in 30 (trettio!) av de mest grandiosa pärlorna i den amerikanska evergreenskatten.

Det blev sådär, kan jag meddela. I could have told you so!

God natt!

pict0906

Sara, älskade unge,

jag minns 1 000 nattningar av en liten flicka, som man gärna fick läsa för. Ibland var jag så trött efter dagens mödor att ögonen gick i kors. Men att försöka memorera nästa mening och läsa upp den med slutna ögon var ingen bra idé, det meddelada du varje gång jag försökte.

Efter läsningen vill du bli kliad på ryggen, helst tills du somnade. Ofta slutade det med att jag somnade först, och sedan kom utvacklande ur ditt rum när det lagom var dags att lägga sig.

Det tyckte jag om.

Ett streck i räkningen

biofuel-jet-fuel-1
50 ton flygbränsle …

Sara, älskade unge,

jag minns flygresan till Brasilien (som jag inte ville berätta om innan du skulle resa själv nyss). Vi hade mellanlandat i Frankfurt, väntat timmar i en overkligt lusig kö, boardat planet och lyft, och nu satt vi och såg på de små skärmarna hur planet började rita sitt streck mot Kusten, Atlanten, Sydamerika och dig.

Plötsligt vek det av åt vänster, strecket blev en båge som blev en halvcirkel, och när vi försökte förstå vad som pågick sprakade det till i högtalarsystemet. Det var kaptenen som meddelade att hjulen inte gick att fälla in, att vi behövde återvända för reparation men att man inte kunde vara säker på att hjulställen verkligen var låsta i sitt utfällda läge och att vi därför behövde dumpa allt bränsle innan vi kunde genomföra vad som riskerade att bli en nödlandning.

Det tar en timme att dumpa de 50 ton fotogen som ryms i en nytankad Jumbojet, och man hinner fundera en hel del under tiden.

Nåväl, timmen gick, och när vi väl landade gick allt som det skulle. Vi fick kliva av, reparatörerna gjorde vad de skulle och ett par timmar senare lyfte vi på nytt, och planet började rita sitt streck mot kusten, Atlanten, Sydamerika och dig igen.

Då sprakade det till i högtalarsystemet. Det var kaptenen som meddelade att hjulen inte gick att fälla in, att vi behövde återvända för reparation men att man inte kunde vara säker på att hjulställen verkligen var låsta i sitt utfällda läge och att vi därför behövde dumpa allt bränsle innan vi kunde genomföra vad som riskerade att bli en nödlandning.

Väldigt mycket déja vù där, kan man säga, och under den timme det tar att dumpa 50 ton flygbränsle från en nytankad Jumbojet var det den här gången väldigt tyst ombord.

Nå ja, landningen gick bra, passagerarna förlades på hotell över natten, och nästa dag kunde vi verkligen påbörja den resa mot dig och det äventyr som varar än i dag. Tredje gången gillt.

Good-hair days

PICT0341.jpg

Sara, älskade unge,

jag minns hur jag brukade fixa med ditt hår när vi bodde på Ribersborg. Varje morgon innan vi gick iväg till skolan ordnade jag till en frisyr. Ofta handlade det bara om att sätta upp håret på sidorna med några klämmor, men en hästsvans var också vanligt. Och ett tag skulle du nästan alltid ha råttsvansar eller flätor på sidorna. Och så försökte jag lära mig att göra en inbakad fläta, men det blev jag aldrig bra på.

Upp, upp och iväg

PICT0775.jpg
Jag vet, bilderna hänger inte ihop med texterna, men det här är fint!

Sara, älskade unge,

jag minns hur ivrig du var att börja gå. Din storebror hade snackat i ett år innan han ens försökte resa på sig, men du tacklade uppgiften från precis motsatta hållet. Och innan du kunde gå så kunde du klättra.

Jag minns din kippande förtjusning när du tagit dig högst upp i spindelnätet på lekplatsen i Beijers park. Där dinglade du nu, triumferande, tre meter upp i luften, och rädd var det sista du var!