När jag har särskilt mycket att göra, tar jag det alldeles särskilt lugnt

images-of-a-tiger-images

Stress är en märklig företeelse. I sin ursprungliga form gör stresspåslaget det möjligt för dig att springa ifrån en tiger, men i längden kan stress bryta ner både kroppen och själen. Att jobba på en reklambyrå är ju att vara en slags konsult, och måste kunden ha grejerna i går så rusar vi, det är inte konstigare än så. Hade de haft tiden (och kunskapen), så hade de ju gjort jobbet själva.

Men ibland kör det ihop sig på riktigt, antingen för att någon annan inte har gjort vad de skulle, eller för att det är roligare att säga ja än att säga nej. Då biter vi ihop, jobbar dubbla skift och sätter vårt hopp till morgondagen, eller nästa vecka, eller månad, eller semestern.

Har man varit med så länge som jag så vet man att det brukar lösa sig efter ett tag, och har det inte löst sig än så är det antagligen inte slut än heller. Men förutom att bruka allvar, äta ordentligt och se till att få ordentligt med sömn, har jag kommit fram till att det finns en sak jag kan göra som bidrar både till hög kvalitet i arbetet och att jag faktiskt kan överleva och ha hälsan:

Jag tar det lugnt.

Inte lugnt i den betydelsen att jag latar mig, tvärtom, jag jobbar som en iller. Idén är i stället att stänga ute allting annat och ägna hela min uppmärksamhet åt det jag faktiskt gör. Här, just nu, eftersom det är det enda jag kan påverka, här och just nu. Gör jag detta ordentligt kan jag sedan förflytta denna odelade uppmärksamhet till nästa del och påverka den, och sedan nästa, och sedan nästa, och … ja, du fattar.

Hemligheten är naturligtvis att också ägna sig åt planering, med samma odelade uppmärksamhet. Och att ha kolleger och chefer som begriper att jag gör mer nytta om jag är hel än om jag är trasig.

Gissa varför jag jobbar på samma ställe i dag som för 18 år sedan.

Min ende son heter Leonard

leonard-cohen-550x365.jpg

Alla mina generationskamrater verkar ha något som de behöver dela om Leonard Cohen, sedan ridån nu har gått ner för sista gången. Jag kan hålla med om det mesta jag läser, men den som utan vidare har sagt det bäst är min gamle journalistkollega Per Andersson, numera på SVT Kultur.

Jag önskar att jag själv kunde uttrycka det jag har på hjärtat åtminstone hälften så bra som han gör i sin krönika, men det är bara att lyfta på hatten och tacka för den här texten:

Skärmavbild 2016-11-13 kl. 10.32.21.png

Ändå kan jag inte låta bli att försöka själv också, och här är mina 25 öre om denne särling, ensling och geni:

Fem decennier

Världen verkat hyfsat överens om att Leonard Cohen var en av de stora. Det jag vill lyfta fram särskilt är hans förmåga att vara relevant i nära nog fem hela decennier. Det har inte ens kollegan och Nobelpristagaren Bob Dylan lyckats med.

Nu reser sig väl en armé av Dylandiggare som en man ur sofforna och ryter ett ”VAD FAN MENAR DU?”, och möjligen förtjänar de ett svar. Svaret är en fråga och låter så här: när gjorde Bob Dylan ett relevant, njutbart och berörande album senast?

Nej, just det. Dylans betydelse är historiskt. Där är det odiskutabelt, ojämförligt, oändligt, och i mina ögon är Hans Bobighet verkligen och synnerligen förtjänt av det där Nobelpriset.

Case closed; nu går vi vidare:

Även Leonard har naturligtvis kört i diket emellanåt, och långa perioder efter album som New skin for the old ceremony (1976) och I’m your man (1988) var han bara fläckvis intressant, även om högstanivån hela tiden har varit bedövande – vi snackar om en snubbe som levererat låtar som Hallelujha och Anthem under sina mindre intressanta perioder …

På ålderns höst hade han sannolikt tänkt pensionera sig, men när han återvände till yttervärlden efter fem år som buddistmunk visade det sig att skiten hade träffat fläkten, och att han i stället för att vara mångmiljonär och redo för en pension på rosenblad i praktiken var mer eller mindre barskrapad.

”In 2004, Cohen discovered that his former manager, Kelley Lynch, had defrauded him of at least five million dollars. Lynch left him about a hundred and fifty thousand dollars. Cohen sued, and won a seven-million-dollar default judgment, but he has been unable to recover any of the money.”

Den då 70-årige Leonard Cohen tvingades alltså in i skivstudion och ut på vägarna igen. Resultatet blev en större kommersiell succé än någonsin tidigare, även om jag länge förhöll mig tveksam. Mycket på de album som följde är alltför svart, cyniskt och utan hopp för att riktigt slå an på mig.

Men så dök You want it darker upp för bara några veckor sedan, och även om svärtan sannerligen är becksvart även här, så är det äntligen någonting som leker i ögonen på barden igen. Till och med en kärlekssång får vi; If I didn’t have your love är på en gång lika ljuvlig och lätt som den är ett bokslut som inte går att avfärda. I’m leaving the table är sedan punkten. Efter den kan det bara finnas tystnad.

Förutom musiken och texterna finns dock berättelserna kvar, om Grekland, buddismen, Marianne – och om Dylan. En gång i början av 1980-talet gick Cohen på en Dylankonsert i Paris:

The next morning in a café they talked about their latest work. Dylan was especially interested in “Hallelujah.” Even before three hundred other performers made “Hallelujah” famous with their cover versions, long before the song was included on the soundtrack for “Shrek” and as a staple on “American Idol,” Dylan recognized the beauty of its marriage of the sacred and the profane. He asked Cohen how long it took him to write.

“Two years,” Cohen lied.

Actually, “Hallelujah” had taken him five years. He drafted dozens of verses and then it was years more before he settled on a final version. In several writing sessions, he found himself in his underwear, banging his head against a hotel-room floor.

Cohen told Dylan, “I really like ‘I and I,’ ” a song that appeared on Dylan’s album “Infidels.” “How long did it take you to write that?”

“About fifteen minutes,” Dylan said.

Med tanke på att Cohen skrev 80 verser innan han till sist skar ner Hallelujah till fyra verser så kan man ju förstå att det tog en stund …

Att döda älsklingar på det sättet är ingenting som jag tänker ägna mig åt här. Tvärtom:

Ni som känner mig vet hur viktig musiken är för mig – och hur nördig jag kan vara i mitt samlande. Och när en stor artist dör delar jag gärna med mig av min spellista. Liksom för Bowie blir listan den här gången lååång, egentligen alldeles för lång för att vara intressant för nybörjare eller sällanlyssnare. Här har jag ändå filtrerat bort allt som i mina öron inte är absolut första klass. Den äldsta låten är 49 år gammal, och jag tror att jag kan garantera att det mesta på listan kommer att kunna vara lika relevant om ytterligare 49 år.

Ska jag till sist välja ut ett ett ögonblick med Leonard Cohen så väljer jag I’m your man-turnén. Året bör vara 1988 eller 1989, scenen är Olympen i Lund och låten är Tower of song. Hans leende när han kommer till raden ”I was born with the gift of this golden voice” är bilden av en man som kanske aldrig blev riktigt bekväm med någonting annat i sitt liv än de långa perioder när han drog sig undan offentligheten för att skriva, men som inte kunde låta bli att sedan visa upp det han hade skapat för världen, och som nog var lika glad som vi de gånger solen bröt fram genom allt det mörka.

Nå ja: ett till, då:

There is a crack in everything,
that’s where the light comes in.

Det är inte bara vid begravningar de raderna fungerar , kan jag meddela. Vår präst använde dem i talet vid vårt bröllop på midsommardagen i fjol.

Och så, slutligen:

Hur viktig har då Leonard Cohen varit för mig?

Låt mig säga så här: min enda son har tre förnamn. Ett av dem är Leonard. Ni får själva fundera på varför.

Bonusmaterial

De två långa citaten ovan kommer från ett par artiklar i tidskriften The New Yorker: Den här från 2009 och den här är från nu i höst. Den senare är läsvärd inte minst för hur den skildrar hans förhållande – och avsked – till Marianne.

Ja, just det, precis den Marianne.

Och så ett citat, för att antyda den allmänna stilistiska nivån i artikeln:

”The depth of his voice makes Tom Waits sound like Eddie Kendricks.”

Och så dök det upp ett par TV-intervjuer där Stina Dabrowski pratar med Cohen, sammanlagt mer två timmar guld.

Don’t

23173198803_93e90ebc2a_z.jpg
The Donald. Foto: Gage Skidmore enligt CC BY-SA 2.0.

Försök inte göra en irrationell person rationell.

Don’t even think it.

Det enda du kan uppnå är att få delta i hennes olycka, och inte ens det kommer att göra henne ett enda litet grand lyckligare.

Vad det kommer att göra med dig själv behöver du inte vara raketforskare för att förstå.

Nätvärkande

cocktail-party

För det mesta gillar jag att vara jag, men sätt mig på ett mingel så är jag snart färdig att krypa ut ur mitt eget skinn.

Vad är det för fel? Vad är det för en gen som saknas? Varför känner jag mig så ofta så obekväm när man samlar många människor på ett ställe – till och med när det är människor som jag känner och tycker om?

”Blyg” räcker inte som svar.

Kanske slår min kvinna huvudet på spiken i sin definition av mingel: ”för mycket av för lite substans”? Eller är det bara jag som är introvert?

Obligatorisk läsning

now
Det bästa med framtiden är att det finns så mycket av den.

Sydsvenskans Andreas Ekström postar med ojämna mellanrum ett nyhetsbrev med en handfull länkar till obligatorisk läsning.

Här är min version: