”Ta med pappa Ismail i dina böner”

Familjehem.jpg

”Jag är från Somalia och Isaac är från Eritrea, och i början kunde vi inte alls förstå varandra. Det gjorde att han var tveksam till att bo här över huvud taget, och det blev inte bättre när han insåg att jag är muslim och ber fem gånger om dagen. Själv är han katolik, och förutom bönestunderna var han orolig för hur det skulle gå med maten. Vi äter ju halal, det gör inte han. Rättrogna katoliker har strikta regler för fasta. Och så var det det här med matlagningskärlen som inte får blandas hur som helst.

Det var lite tufft ett tag, och genom tolk och socialsekreterare lät han förstå att han inte ville bo här hos mig. Men jag bad honom att ge det lite tid, kanske skulle det ändå ordna sig? Funkar inte det så får vi hitta en annan lösning, och det gick han med på.

Kanske började det lossna när han insåg att jag inte alls hade någonting emot
att han går i kyrkan varje söndag. Tvärtom, han får ha sin religion och jag får ha min. Det kändes väldigt bra. Han har bibel och en bild av Jesus på sitt rum, och det är inget problem över huvud taget. Det är hans tro. Själv har jag min plats här, bredvid soffan i vardagsrummet. Här lägger jag min matta och ber till Gud. Isaac kan sitta här och titta på TV samtidigt, det är över huvud taget inget problem.

Och så äter vi tillsammans. Han har sin hylla i kylskåpet och lagar själv sådan mat som han vill äta. Ibland äter jag det han gör, ibland äter han det jag gör. Åtminstone de dagar vi lagar grönsaker och ris.

Och så ber vi tillsammans och tackar Gud för maten, han på sitt sätt till sin Gud, jag på mitt sätt till min Gud. Visst är det gulligt!

På fredagarna går jag till moskén, och på söndagarna, när han vill, så kör jag honom till kyrkan. Då ber jag honom att inkludera pappa Ismail i sina böner.

Lite på skoj, lite på allvar.”

Texten är hämtad från den nyutkomna boken Familjehem, som jag har skrivit.

 

You don’t have to be first to win

actor_portraying_alexander_graham_bell_in_an_at26t_promotional_film_28192629
Jag kan inte svara i telefon just nu, men när du hör signalen: berätta vem du är och var jag kan nå dig, så ringer jag upp dig sen.

Creativity, know-how and originality do not automatically add up to success. Timing can be a major factor as well. Just ask the father of the telephone, Alexander Graham Bell, whose patent application in 1876 arrived at the US Patent Office a mere few hours before a practically identical application was filed by Elisha Gray.

If you ask his fellow inventor Antonio Meucci, he’d probably say that funding is the most important aspect of all. You see, Meucci invented the telephone in the 1850s and applied for a patent in 1871. But he couldn’t afford the patent registration fees.

It’s highly probable that Bell’s contribution to the history of the telephone was that he came across Meucci’s invention and applied for a patent in his own name.

(Texten publicerades ursprungligen i Sigmas Smartboken 2009.)

Vackrare än så här blir det inte

blackbird-1980314_1920.jpg

Jag är inte direkt den som uppskattar att bli väckt mitt  natten. Tvärtom kan jag bli ganska grinig om folk gapar ute på gatan eller festar i allt för nära anslutning till mitt sovrum.

Men det finns undantag. Det finns det sannerligen.

Som när den här snubben vevar igång när natten är som allra mörkast och kallast och både han och jag egentligen borde sova som allra djupast. Men nej, han är ostoppbar, och jag bara njuter.

Det är som kärlek:

Kärlek är när din vakna tid är bättre än dina drömmar.

Var sitter skrivandet, egentligen?

f98fabdf30d8320584ca989fade54b57

Bläckfiskens hjärna är ”distribuerad”. Bläckfisken har inte ett centralt nervsystem i däggdjurens mening, utan 60–70 procent av hjärnan är utlokaliserad till armarna.

Isaac Asimovs formulering “Writing, to me, is simply thinking through my fingers” är med andra ord ett intressant tecken på att författare kan ha mer gemensamt med bläckfisken än man skulle kunna tro.

Vi blir vad vi äter (och vi tänker vad vi utsätter oss för)

Somliga saker är redan så väl formulerade att det inte är lönt att formulera dem bättre:

”Det finns en historia om en reklamman i Los Angeles som tröttade på att han hela tiden föll tillbaka i samma mönster så han tvingade sig själv att åka olika vägar till jobbet varje dag. Han åkte aldrig samma väg till jobbet under nio års pendlande. (På slutet var han tvungen att backa på enkelriktade gator för att inte upprepa sig själv.)”

Ur Idébok av Fredrik Härén

Tilläggas kan att den där berättelsen har samma grund som den här lilla filmen, som handlar om hur räddningslöst förlorade vi är inför de intryck vi får i vår vardag, utan att ha en aning om det. (Det är därför det är så viktigt att skaffa sig många intryck!)

Familjehemsföräldrar: jordens salt!

Mauricio och Silvia Sanchez, familjehemsföräldrar och medverkande i Familjehemsboken
Mauricio och Silvia Sanchez, familjehemsföräldrar i Eslöv och två av de ljuvliga människor som medverkar i nya ”Familjehemsboken”, som jag har skrivit. Foto: Lennart Strandberg.

Som skribent på en av Sydsveriges största byråer har jag ett fantastiskt jobb nästan varje dag. Men vissa uppdrag är ännu mer guld än andra, och att få skriva boken Familjehem är en av de mest berörande uppgifter som jag har fått i hela mitt yrkesliv.

Boken blandar berättelser och fakta, men kärnan är familjehemsföräldrarnas och barnens egna upplevelser kring vardagens glädje, sorg och kampen för ett bättre liv. Mauricio och Silvia Sanchez är två av de ljuvliga vuxna som jag haft förmånen att få träffa under det här arbetet, och så här berättar de om hur det kan vara:

Vi bor i utkanten av Eslöv, bara någon kilometer från den lilla flygplatsen här. Det visste inte Aziz, en pojke i början av tonåren och djupt traumatiserad av förfärliga upplevelser i sitt hemland. Han hade precis kommit till Sverige och till oss och ännu inte lärt sig någon svenska, när han en dag satt ute i trädgården och njöt av solen.

Då dök ett flygplan upp på himlen. Aziz fick panik, fullständig panik, och det tog oss timmar innan han över huvud taget var kontaktbar igen.

En sådan upplevelse måste så klart bearbetas, och vi gjorde det genom att besöka flygplatsen tillsammans, gång på gång. Vi började med att titta på planen på avstånd. Så småningom vågade vi oss närmare, och till slut kunde vi både titta på planen och helikoptrarna och även prata lite med piloterna. Det tog några månader, men till sist kunde Aziz både förstå och våga lita på att det faktiskt inte var farligt.

Så blev det flyguppvisning en dag. Aziz var där med en kompis som föreslog att de skulle följa med på en helikoptertur över Eslöv tillsammans. Och Aziz ville nog, men det tog allt han kunde uppbåda av mod och självövervinnelse för att faktiskt kliva ombord på den där helikoptern.

Men gissa om han var stolt när de landade igen. Han hade vuxit en meter, och han pratade länge om hur Eslöv ser ut uppifrån!

Tack Mauricio och Silvia, och tack till Familjehem i fokus, som lät oss göra boken Familjehem.

FOTNOT: namn och detaljer har ändrats för att barnen i bokens berättelser inte ska gå att identifiera.