I moll

Ännu ett besök i det förgångna, och han möttes av ännu en litania om allt. Vad han än tog upp, så nog fanns de en negativ vinkel, ett skäl till oro, gnäll eller bara svartsyn i största allmänhet.

”Vissa människor är stämda i en lägre tonart”

Marcus Birro i ”Svarta vykort”

Men måste det vara moll hela tiden?

Annonser

4 reaktioner på ”I moll

  1. Med risk för att säga det uppenbara: det är inte så att hon är deprimerad? Bitterheten verkar nästan manisk, så som den framställs här iallafall. Det förändrar kanske ingenting, men om du ser det som att hon inte är kapabel att vara på något annat sätt ens om hon skulle vilja så kanske du kan trösta dej med att det hon gör mot dej bara är en bråkdel av vad hon utsätter sig själv för. Hon måste leva i sitt eget helvete medan du är fri att gå därifrån. Så tänker jag. Lite förnumstigt, kanske.

  2. Salt och Moddan. Hon ÄR olycklig. Och mina barns mor, så graden av min frihet är en definitionsfråga.

  3. Fundersam över hur somliga människor liksom aldrig förmår släppa taget om det förflutna, om människor. Ibland får det mig att misströsta – hur klarar man nutid och framtid med så mycket negativ input från ett x som med största inlevelse och glädje manipulerar och försöker styra?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s