Jag tror, jag tror på … vaddå?

Jag kommer från en släkt som är nedlusad av präster, frimicklare, nykterister, sökare, drömmare och mer eller mindre lyckade världsförbättrare; lagda i en en rad skulle de räcka till himlen och tillbaka. När jag tänker rätt på saken, så är det nog just det som är felet; att raden inte bara räckte till himlen utan också tillbaka. Det är kanske därför de blev så olyckliga.

Jag kan sakna det där drömmande draget hos mig själv ibland, och jag är ändå mer än lovligt storögt naiv emellanåt.

Annonser

11 reaktioner på ”Jag tror, jag tror på … vaddå?

  1. Ibland kan jag förvånas över likheter med människor jag inte känner.
    Min morfar stod för det där. Hans tro och övertygelse räckte till himlen … och långt ner inunder. För det var en skickligt förklädd själasörjare min morfar. Som satte skräck i oss som var barn. Skrämde liv ur oss med hot om evig förtappelse om vi inte bad bordsbön, om vi försökte lära oss virka en söndag, om vi inte sjöng ”Helga Natt” unisont med honom på julaftons morgon.
    Nej tack. Jag tror inte på den Gud han sa sig tro på. Och inte på den Gud som indirekt blev upphov till släktfejder och ständiga krig, fördömelse och vanligt skitprat.
    Jag tror på en Gud som kanske är en stjärna som kanske är ett väsen som kanske är en duva som kanske är Buddha som kanske är en sol som kanske … bara är min egna tro på att någon har ett finger med i spelet. Ödet. Kanske.

  2. Hm. Det är nog jag som står för det drömmande i min släkt och familj. Kanske även systersonen. Men på ett annat sätt. Jag har alltid haft ”titt in i andra världar” eller ”livlig fantasi” som det uttrycktes när jag växte upp. Övriga familjen var och är nog ganska ateistiskt lagda. Tror på köksbordet, lönelappen och TVn. Sådant man ser.

    Gillar bloggen så jag länkar hit. = )

  3. Christina: jag sitter och letar efter någonting annat jag skrivit, om mormors och mina diskussioner om huruvida Gud och kärleken är samma sak (hon hävdade det, jag reserverade mig), men det ser ut som om det är skrivet bara i min skalle. Får återkomma om det.

    Carolina: åh tack, och välkommen hit!

  4. *L* … som morfar då … men honom vågade jag aldrig diskutera med och han dog innan jag hade hunnit bli modig nog 😉
    Det tog lång tid att göra sig av med hans och kyrkans knivskarpa, odiskutabla värderingar. Att skilja sig var ju Syndigt. Kanske var det också därför jag under nästan ett år gick med huvudet ner och blicken i marken … *L* …

  5. Det är intressant att läsa dina erfarenheter. För mig var det nämnligen tvärtom. Uppvuxen i ett icke-kristet hem. När jag fick en tro blev jag hånad, man gapflabbade åt mig, försökte underminera de beslut jag tog som att inte supa med mina jämnåriga. Jag kände mig ofta kränkt.

    Jag tänker inte försvara det beteende du beskriver men om man tittar i ett större perspektiv så var det den mest lagiska grenen av t.ex. pingströrelsen som fick rötter i Sverige. Oftast är ju en tro förknippad med glädje och frihet. Men det är svårt när de som står en nära använder dogmer för att förtrycka istället för att skapa liv och diskussion.

    För tänk om det trots dina erfarenheter är så att det finns en Gud som är god, en fadersgestalt som man kan krypa upp i knät på som ett litet barn när man behöver tröst, mod eller styrka.

  6. Filifjonkan: fundamentalism finns överallt, även hos ”aktivt ickekristna”, och att slå folk i huvudet med sin egen uppfattning om tro är inte ok – oavsett hur hammaren råkar se ut. Där vi vi fullständigt överens. Däremot ställer jag mig lite frågande till ditt påstående om att ”oftast är en tro förknippad med glädje och frihet”. Frihet är verkligen inte det första jag förknippar med religion. För i samma ögonblick som människan gör religion av sin gudslängtan träder prästerskapet in på scenen, och det tycks finnas en slags automatik deras lust att utöva makt, i all synnerhet över sina trosfränder.

  7. Jag håller med dig om att det finns en slags sätt att utöva sin tro på andra, särskilt vad man ska och inte ska göra som är djupt olycklig.

    Det jag försökte beskriva (lite generaliserande) är att i vår kultur har vi av någon anledning tagit till oss en väldigt skuldbeläggande inriktining.

    Det finns faktiskt en rolig komiker och författare Garison Keilor som berättar om en påhittad hemstad i Minnesota där de som bor där har svenskt och norskt påbrå. Han väver in vårt förhållningssätt på ett roligt och underhållande sätt som gör att man skrattar igenkännande ibland och ser kulturella samband.

    Mina föräldrar var inte fundamentalister på något sätt utan just motsättningarna kan finnas eftersom vi är människor.

  8. Jo du… kan ju i viss mån hålla med, fast det vore ju bra egoistiskt, inte heller är det väl SMHI:s fel. Men visst kan man fundera på om dom bara lottar och drar innan dom presenterar det kommande och även just nu -vädret. Har hänt flera ggr då de säjer att just nu regnar det över göteborg och jag sneglar ut genon fönstret och solen är det enda jag ser.

    Hälning från en annan bloggare som vill ha lite sommar

  9. Jag tror inte på någon Gud. Det finns däremot, tror jag, något som ett Stort Sammanhang. Vi ingår i en större helhet som vi direkt kan påverka i det lilla. Som vi själva är direkt ansvariga för. Att vara glad och hälsa på den som sitter i receptionen, bryta mönster för dig själv… Bla…bla. Kan låta som sprunget ur en management kurs. ( Eller hur? ;-))
    Möta dina barn varje morgon med stor tillförsikt, bekräfta dem – bara med ett leende och fråga vilket pålägg de vill ha på mackan idag (för det kan variera). Likaså, att som medmänniska, oavsett om man är förälder, vän eller kollega; delge dem de problem, hjärtesorger (Gud – vilket gammeldags ord!) du själv har.
    Jag tror att magiken ligger i bekräftelsen man får när man själv blottlägger sina egna svagheter – så visst, jag är nog lika naiv som du, på mitt sätt! Jag tror det räcker upp & ner och tillbaks och inte blir jag olyckligare för det, tvärtom.

    PS: Christina tipsade om dig i sin högerkant! DS

  10. Blev lite konfunderad när jag såg min egen kommentar här… inser att den liksom hamnade under fel inlägg.
    Men vad gör det om några månader… Då har Smhi nog ursäktats

  11. Kära Trolltyg: den som önskar sig vackert väder är alltid ursäktad! Och den här helgen har vi ju faktiskt fått sommar! Så tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s