Jag vet inte om just Amanda Jenssen är det allra bästa exemplet om man vill diskutera mer kontemporära artister än George McRae (se nedan), men eftersom jag älskat tösen sedan hennes första audition i Idol måste jag få gråta ut här:
Hennes nya platta är på nästan alla punkter betydligt bättre än man kunde frukta. Det låter som om hon kan sjunga (!), låtarna går att komma ihåg och bitvis också att tralla med i, och det är betydligt mer begåvat än bara ”begåvat”.
Om det inte hade varit för den där jävla trummisen.
Jag har inte konvolutet här, så jag kan inte kolla vad fanskapet heter, men hans brist på känslighet och följsamhet överträffas i princip bara av Animal. Det är inte OK och man undrar vad producenten tänkte på (eller om det är Amanda själv som har fått tinnitus?)?
Andra bloggar om: Amanda, Amanda Jenssen, trummor, trummisar, Animal
SMYG 
Personligen tror jag att det hade hjälpt hennes karriär med animal bakom trumskinnen 🙂
På en mer seriös not, så håller jag med, det är märkligt idag där allt ska kvalitetssäkras.
Personligen tycker jag att trummisen är bland de musiker som imponerar mest på skivan. Kul med musiker som vågar ta ut svängarna och att man faktiskt för en gångs skull på en modern platta kan sitta och lyssna på musiken. ”Killing my darlings” är ingen vanlig pop-platta. Den växer för varje lyssning.
Gautigoth: är det du som sitter bakom trummorna?
😉
Länken går till en fan-site. Inget ont i det! (Men damn! vad jag inte håller med dig om trummisen)