Den första kärleken. Igen och igen.

När blir man kär för första gången? Vad ska räknas? Första pussen? Första kyssen? Första sexet? Första krossade hjärtat? Det är nog upp till var och en, men var och en som varit med om den där första förkrossande kärleken VET. Det är ingen tvekan.

Själv var jag 17 år, känd hjärtekrossare, men mer av tur än av medveten satsning. Jag hade nämligen noll självförtroende på området. Tack och lov är jag född på rätt sida av emancipationen, så jag reagerade knappt när telefonen ringde och M presenterade sig. ”Hej”, sa hon, ”jag såg dig på friluftsdagen i skolan. Kan vi träffas?”

Och det kunde vi ju.

Hon delade mitt intresse för kyssar och vi satt fastsugna på varandra i en fönstersmyg på skolan varenda rast, i min säng hemma hos mig och i hennes säng hemma hos henne. Jag lärde mig snart varenda liten bakgata på vägen mellan Stadion och Sibbarp, vilken som var det bästa cykelalternativet i vilken typ av motvind, och när det vädret blev för förfärligt den vintern undersökte jag också i detalj hur länge man kunde stå innanför hennes ytterdör och kyssas innan det blev så mycket för sent att sista bussen faktiskt hade gått. Och vi sammanförde våra respektive festgäng till en storfamilj som svängde någonting alldeles fantastiskt. Och jag blev en del av hennes lilla familj, där pappa var den förste som bjöd mig på snaps och mamma var den första vuxna som behandlade mig som en vuxen.

Jag var kort sagt i paradiset, tills det tog slut, utan begriplig förklaring, fem månader senare.

Hon hade tröttnat sa hon, och jag bet tappert i det sura äpplet. Tappert och tappert, förresten, jag vet inte hur många nätter jag satt utanför hennes hus i lånade bilar och grät och försökte förstå.

Vi har träffats två gånger sedan dess. Första gången var på bussen förbi hennes föräldrahem, bara några månader efter att jag träffat en annan tjej. Vi såg på varandra, nickade men sa ingenting, och några timmar senare reagerade min kropp med att gå fullständigt i baklås. Jag förstod det inte då, men självklart var det en fysisk reaktion på en saknad som fortfarande inte hade gått över. Saknaden efter den som för första gången fått mig att verkligen älska.

Andra gången hade det hunnit gå några decennier, jag var jag nyskild och på väg till banken för att köpa mig fri från min frus del av vårt övergivna hem, när en kvinna som just passerat mig stannade upp, vände sig om och ropade: ”Smyg! Är det du?” Jo, det fick jag ju erkänna, och när jag tittade på denna vandrande avbild av hennes mamma och såg hennes ögon, så såg jag ju att det var M som bodde där inne.

Det tog några timmar den här gången också, innan min kropp gick i baklås igen.

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

12 reaktioner på ”Den första kärleken. Igen och igen.

  1. Jag läser dina ord, och även om inte kroppen går i baklås känner jag klumpen i halsen som växer. När jag är färdig bränner det innanför mina ögonlock och jag sväljer hårt.

    Jag var också sjutton år. Och vi blev ökända bland förbittrade bambatanter och uppmanade av rektorn att försöka hålla vårt tungbrottande från allmän plats. Vem brydde sig? Inte vi. Resten sket vi i.

    Det tog nästan fyra år innan det tog slut. Jag kan omöjligt veta hur du kände, men jag har en känsla av att vi befann i samma område på smärtskalan.

    Och ja, jag har sett henne efteråt. Men vad jag funderat på är om det kommer kännas så igen? Som då, innan vi lärde oss att älska så också har ett pris.

    Kan du svara på det?

  2. Mycket fin text. Särskilt ”… så såg jag ju att det var M som bodde där inne.” I min värld som sjuttonåring var fem månaders förhållande detsamma som guldbröllop. Fyra år, Johnny, det måste ha varit ett diamantdito. Och första kärleken ja, tar den någonsin slut? Jag hoppas det, eftersom jag inte lever med den. Men jag har inte som du, Smyg, behövt ställas inför den på gatan. Känslosvallet det – eventuellt – skulle innebära skrämmer mig, lite.

  3. Johnny: fyra år? Det måste ha varit fullkomligt förjävligt när det tog slut! Så tidigt borde makterna skydda en från så mycket oskyddad närhet. Om det kommer att kännas så igen? Njä, det tror jag inte. Men har du tur och träffar rätt kvinna kommer det att kännas ännu mycket starkare, eftersom du vet så mycket mera nu – om vad som är rätt och om vem du själv är. Håller tummarna; det vore du värd!

    Anders: jag är tacksam för alla känslor jag har utsatts för. Mötet med M där på gatan var omskakande, men satte faktiskt min färska skilsmässa i perspektiv. Och så glad jag var att hon kände igen mig. Och stannade mig.

  4. muldvarp: I beg to differ, ont gör det inte alltid. Tvärtom, i min bok är det onda undantaget, även om det känns förjävligt medan det pågår.

    Det kommer alltid bättre tider. Till dig också!

  5. Hej jag har ett problem. Jag och mitt ex blev tillsammans när jag var 17 och hon var 14. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men vi var liksom en person. vi kunde varandra utantill. Det första året var perfekt, vi var beroende av varandra och umgicks nästan aldrig med vännerna.

    vi bråka mycket men inte lika mycket som andra året. vi hade ett bra förhållande tills jag sumpa det. efter jag tog studenten i somrar börja jag umgås mer och mer med mina vänner. Till slut börja jag tänka som dom. Jag tänkte varför inte va singel. Jag ville helt enkelt ha samlag med andra för jag hade tröttnat på en tjej hela tiden. vi hade vatt tillsammans i 2 år och nästan 2 månader när jag var otrogen. det hände i gothia cup där jag träffa en tjej. vi hade sex i ett av våra klassrum och jag ångrar de över hela mitt hjärta. tjejen jag var otrogen med fick kontakt med mitt ex och berättade allt

    hon gjorde slut och vi hade ändå kontakt och umgicks nästan varje dag. hon tog tillbaks mig efter en månad. men då blev bråken värre. hon ringde mig varje dag och anklaga mig för saker, vilket jag förstår. svarade jag inte direkt i mobilen på samtal eller sms då fick jag en utskällning. hon påmmindes varje gång de jag hade gjort när hon såg mig och blev rädd att jag hade kontakt med henne från gbg. en dag hade vi bråkat så mycket så mitt ex drack sig full för första gången och råka ha sex med en kille för att tänka att de skulle va jämnt. jag fick aldrig reda på de men hon gjorde de för sitt samvete. vi var tillsammans tills hon skulle ha hemmafest jag var bjuden men vi börja bråka så jag fick inte komma. en kille min polare känner var på festen och han såg henne strula med en annan. så jag ringde nästa dag och fråga o hon sa att de va sant och ville göra slut föralltid. de blev slut och hon fortsatte hålla på och strula runder med killar. trodde aldrig detta skulle hända för den här tjejen var verkligen beroende av mig men jag dissa henne nästan varje dag för mina vänner. och idag kan jag inte förlåta mig själv för de jag gjorde och jag skulle egentligen inte med till gothia cup. jag ångra mig och betalade i efterhand. jag känner en sån ångest att jag åkte med och tänker på henne varje dag. kan inte äta sova eller dricka. vi har träffats ett par gånger och hon gråter varje gång. jag saknar henne så mycket. saknar någon som förstår och att hålla om någon på nätterna. vi hade så kul tillsammans. känner en klump i magen och halsen. och hela tiden snurrar det i mitt huvud varför jag åkte dit. vet inte vad jag ska göra. trodde aldrig detta skulle hända. hon är min soulmate:D kan precis allt om henne och hon likadant. någon som har förslag hur man blir av med dessa känslor??

  6. Det låter som en fantastisk kärlek – som slutade i strul, bråk och tårar. Men det är inte farligt. Tvärtom – är det allvar brukar det göra ont när det tar slut.

    Låt det göra det medan du sörjer färdigt. Det är inte farligt.

  7. Även om denna sida inte har blivit uppdaterad på över ett år, känner jag att jag gärna vill dela min historia med de skara människor som har delat sina.

    Min historia om min första kärlek ägde rum när jag var 17 år gammal. Hon gick samma gymnasium som jag och hade sitt skåp inte alltför långt bort från mitt. Jag gick naturvetenskap med idrottsinriktning (fotboll som inriktning) där träning ingick i schemat. Jag är ganska så skadeförföljd, så när vi pratade för första gången gick jag uppför trappor med kryckor. Hon tittade på mig och måste ha tyckt synd om mig, för hon iakttog mig ganska länge innan hon fällde ett skämt om hur bra detta var för mina armar. Jag skrattade och höll med och sedan gick hon sin väg.

    Med tidens gång började vi prata allt oftare och slutligen, våren 2007, bestämde vi oss för att träffas. Den dagen kommer jag förmodligen aldrig att glömma. Vi träffades i centrum och hon kom med sin väninna, förmodligen var hon för blyg för att träffas enskilt. Regnet öste ner när jag och hon valde att ta en fika, medan hennes väninna var borta. Personligen tycker jag att det klickade direkt mellan oss. När vi skildes åt den dagen fick jag ett sms 10 minuter senare där det stod: ”Söndag? Träffas?”. Och det gjorde vi. Den söndagen kom vår första kyss och den 9 juni 2007 blev vi tillsammans.

    Vårt förhållande var mer fyllt av besvärligheter och yttre omständigheter som försvårade det för oss, men vi höll ihop. Jag blev aldrig riktigt nära med hennes familj och det blev hon aldrig med min heller. Efter 2,5 år av ett skakigt förhållande tog det slut. Hon lämnade mig och påstod sig ha träffat en ny kille, något som senare visade sig vara en lögn. Den perioden mådde jag fruktansvärt dåligt. jag besökte alla platser vi hade varit på och försökte minnas varje goda minne från varje särskild plats. Jag kände att jag hade förlorat min själsfrände, hon var den som kände mig allra bäst. Jag grät förtvivlad dag in och dag ut, vilket jag idag tycker var lite pinsamt. Jag bad min mamma att slänga alla saker jag hade fått från henne, eftersom jag själv inte klarade av det. Jag ville inte ha något med henne mer att göra kände jag då, men ödet ville annat.

    I två månader efter det var mitt liv fyllt av fester, tjejer och alkohol. Jag gick ut så ofta jag kunde, för när jag väl var ute så glömde jag bort henne för tillfället. En dag såg jag henne på ett diskotek. Våra blickar möttes igen för första gången på över två månader och varken jag eller hon visste hur vi skulle reagera. Jag försökte vissa att jag var över henne genom att kyssa en random tjej mitt framför ögonen på henne, något som jag ångrar än idag. När jag var på väg hem tog hon tag om min arm och bad mig att träffa henne. Jag ryckte bort armen och gick därifrån. Hon fortsatte att konstant höra av sig på min telefon, tills jag en dag bestämde mig för att träffa henne. Den dagen tog jag ut all min ilska på henne. Jag skrek och grät i timmar och hon bad konstant om förlåtelse.

    Vi beslutade oss för att vara vänner, dock lite mer fysiska vänner (om ni förstår vad jag menar). Jag kunde aldrig riktigt förlåta henne för det hon hade gjort och det märktes på det sätt jag behandlade henne. Jag var ofta arg och irriterad, egoistisk och ignorerade henne. Men hon höll kvar om mig och hoppet om att det en dag kunde bli jag och hon på riktigt igen. Vi höll på såhär i över ett år, innan hon slutligen bestämde sig för att hon inte klarade av det längre. Visst älskade hon mig sade hon, men hon ville hellre träffa någon som kunde få henne att må bra än någon som hela tiden fick henne att må dåligt. Så för cirka en månad sedan sade vi upp kontakten, denna gång för alltid.

    Jag ångrar många saker jag sade till henne, det var givetvis aldrig min avsikt att såra henne. Hon förstod aldrig riktigt varför jag tog tillbaka henne i mitt liv, eftersom jag behandlade henne sämre än innan sade hon. Jag har heller inte något svar på den frågan, jag tror de goda minnena vi hade tillsammans fick mig att ta tillbaka henne i mitt liv. Men när hon väl var en del av mig igen, blev jag ständigt påmind om de dåliga händelserna från den tiden vi var tillsammans.

    Idag har vi som sagt ingen kontakt längre. Jag tror hon har ett nytt förhållande på gång med en ny kille och hur mycket det än sårar mig att veta att någon annan håller hennes hand och kysser henne, så önskar jag henne all lycka. Vårt förhållande var unikt på många sätt och vis och kanske ville ödet att vi skulle uppleva svårigheter för att i senare förhållanden kunna hantera dem bättre. Idag tänker jag på henne konstant, men jag försöker hela tiden övertyga mig om att det som hände, hände av rätt anledning. Men visst känns det som jag har förlorat min själsfrände, min bästa vän genom alla dessa år. Idag funderar jag över om våra vägar någonsin kommer att mötas igen, någon gång i framtiden. Kommer vi då skratta tillsammans åt händelserna innan eller kommer vi att stå paralyserade när våra blickar återigen möts?

    En dag frågade hon mig: Tänk dig i framtiden när vi kanske har nya partners, när vi har bildat en familj. Kommer du då inte att se tillbaks på det vi hade och fråga dig själv ifall det någonsin kunde ha blivit något mer mellan mig och dig?
    Den tanken kommer definitivt slå mig någon gång sade hon.

    Jag hoppas verkligen att tiden läker alla sår, för att efter regn kommer väl alltid solsken?

  8. Jag vet, jättegammalt inlägg.. men jag måste berätta att detta var lite av det finaste jag läst. Det kändes så på något sätt och jag undrar om jag någonsin kommer springa på min första kärlek, och vad som händer då. Det skulle nog svida i hjärtat.. fy.

  9. Tack Jessi, det gör mig glad. Och det är någonting med det här inlägget som gör att det läses om och om och om igen. Det mest lästa på hela bloggen helt enkelt; så du är inte ensam.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s