Tomheten är episk

Den totala läslyckan har en omedelbar baksida: samma baksida som uppenbarar sig när man har läst den sista sidan av en storartad berättelse och boken alltså är slut. Tomheten. Vad gör jag nu? Hur ska jag ens orka försöka börja på en annan bok som med stor sannolikhet inte är hälften så bra?

Lösningen är naturligtvis simultanläsning; att hålla flera böcker på gång samtidigt, att ständigt ha två-tre, gärna fyra, romaner på gång på en gång, lite överlappande så att ett slut inte blir mer dramatiskt än dramaturgin gör det.

Å andra sidan, vad gör man när ett sådant här jongleringsprojekt till slut dimper i backen, när det visar sig att en av böckerna inte ens förtjänar slutläsning, en annan låter sig läsas ut betydligt snabbare än beräknat och den tredje just slutat i ett mäktigt crescendo? Och jag står där, eller kanske snarare ligger där, så som det oftast brukar hampa sig?

Tomheten är, bokstavligen, episk.

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

En reaktion på ”Tomheten är episk

  1. Det där klarar jag inte för varje bok kräver mina andetag och vill inte dela med en historia som kanske kräver lika många. Och där är jag med vampyrer och samtidigt är inte möjligt att ligga i någons famn och bli kysst när jag känner blod rinna utefter insidan på min arm. Så varje berättelse får en möjlighet att sluka mig och icke jag kan hava en annan vid sidan om. För det klarar mitt huvud helt enkelt inte av.
    Kram denna lördag afton.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s