Malmö: etniskt rensad stad

Det började som en dröm; att lämna det Öster som varit mitt hem sedan jag klev utanför mammas dörr för första gången som 20-åring. Jag tog bilen och körde mot havet, klev ut och började gå, först till Eric Sigfrid Persson ljuvliga funkisgräddtårtor nere vid Turbinen; hur nu gräddtårtor och funkis kan samexistera, men ställ er i rondellen en kväll i skymningen och se hur kåken sakta glöder sig in i skymningen så ska ni få se. Sedan drog jag mig några hundra meter från havet och sög i mig anblicken av den ena 40–50-talsfastigheten efter den andra. Femvåningshuset på Roslins väg på väg ned mot Regementsgatan, med sina mark till tak-höga trappfönster i glasbetong, jugendkrokanerna längs Regementsgatan och så småningom lite ödmjukare fasader på vägen upp mot Dammfri; sedan förvarningen om funkisens implosion och kollaps till miljonprogram uppe vid Stadion.

Men det fanns något annat som gnisslade. En sten i skon – eller åtminstone någonting som inte var som jag var van. Det tog månader innan polletten riktigt ramlade ned och jag tror att det var när jag gick längs grönskan på kanten till Pildammsparken och tittade in genom portarna för att nosa på känslan i trapphusen. Kunde man leva här?

I samma ögonblick slog det mig att det var den etniska rensningen som låg och väntade på att bli uppmärksammad. Titta i vilket flerfamiljshus du vill i Sverige, så nog fan finns det juggar och italienare och spanjorer där åtminstone. Förmodligen sydamerikaner och greker och finnar och turkar från alla de årsringar av arbetskraftsinvandrare och flyktingar som lagts till den svenska stammen av rågstärkta rakryggare. I min gamla del av stan, på Öster, fanns de representerade varenda en, liksom araberna, somalierna, irakierna, iranierna, ryssarna och ytterligare kanske 56 nationaliteter.

Men här, i Slottsstaden, var det som om Milosevic etniska rensning till slut hade fulländats och lyckats. Svensson och Nilsson och Carlsson och Andersson och Bengtsson så långt ögat når. Och Lundberg och Berg och Dahl och Johansson och Pettersson. Och så några Rosenberg och Rubinstein och Goldmann för att simulera mångfald. Och till sist faktiskt några kineser eller var nu Wang och Trunk och Li kan komma ifrån. Undantagen som tilläts bekräfta regeln.

Naturligtvis har Milosevic inte det bittersta med saken att göra. Här har inte förekommit någon etnisk rensning. Bara den inte helt imponerande socioekonomiska infiltration genom sedimenten som är facit av socialdemokraternas 85 av 91 år vid makten i Malmö sedan 1919 och som säkrat att den rådande ordningen får fortsätta att råda. Om de rättrådiga får råda. Ingen diskriminering, bara exakt samma mekanismer som kvoterar medelålders vita män till höga poster och ser till att bara en alibifraktion kvinnor tillåts höja sig över glastaken.

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s