I mina öron

”Taxi, var god dröj.”

Jag hade fumlat med mynt, sedlar och mer eller mindre övertrasserade kontokort i flera år och gång på gång på gång häpet sett chaufför efter chaufför misslyckas med att dra kortet i sina  imitationer av mekaniska kontokortsläsare, tagit ställning till huruvida de gjort sig förtjänta av 5, 10 eller rent av 20 procents dricks och dessutom räknat ut vad detta i så fall skulle betyda i kronor och sedan fumlat fram beloppen i reda pengar, och så slutligen administrerat ett skrynkligt berg av kreditkortsnotor och mer eller mindre handskrivna, och därmed mer eller mindre läsbara, taxikvitton. Skattemyndigheten brukade sedan småflinande underkänna dem av formella skäl.

”Taxi, var god dröj.”

När det nystartade Taxibolaget erbjöd inte bara en rejäl stamkundsrabatt utan också hela månadens resor samlade på en och samma faktura var jag ett öppet mål. För en småföretagare med minst 50 taxiresor i månaden och noll lust för bokföring var det ett erbjudande som närmast var att betrakta som en straffspark.

”Taxi, var god dröj.”

Och så var det det där med rösten. Telefonsvarareländet och väntan i växeln hade de i och för sig inte lyckats göra någonting åt, man fick fortfarande sitta och våndas i luren medan telefonisten betade av kön, men rösten som sedan mötte den tålmodige var sannerligen värd att vänta på.

Det är det minsta man kan säga.

”Taxi, var god dröj.”

Klangen, värmen, timbren och hela tilltalet var av den halten att jag mer än en gång hade funderat på att ringa bara för att få höra henne och den var definitivt skälet till att jag, som i övrigt var känd, eller ökänd, för mitt effektiva och korta sätt i telefon, nu hade lärt mig att småprata, prata väder, vind, hälsoläge, senaste TV-programmet, politikerskandalen eller rent av aktiekurser, med Johanna, som jag så småningom lärde mig att hon hette.

”Taxi, var god dröj.”

Hennes röst smekte inte bara mina trumhinnor, den älskade med dem. Jag kunde gladeligen ha låtit henne väcka mig mitt i natten, bara för att få höra rösten och uppleva den där lika enkla som bottenlösa känslan av tillfredsställelse som den skapade så fort det var mitt samtal som kopplades upp.

”Taxi, var god dröj.”

Kan en röst frigöra endorfiner?

Till slut hade det gått så långt att jag började flirta med henne i luren, berättade för henne hur skönt det var att bli bemött med ett leende i stället för av den taggtrådsröst som brukade möta mig i växeln hos min största kund och som trots bokstavligen tusentals samtal hittills inte ens hade försökt hjälpa mig de många gånger som kunden inte satt vid sitt skrivbord och väntade på att jag skulle ringa.

”Taxi, var god dröj.”

Vi hade sällan mer än några sekunder på oss, men det kändes som om vi började få någon slags kontakt bortom det uppenbara och jag fick ofta en personlig liten hälsning med mig tillsammans med beskedet om att det skulle komma en bil om sju–åtta minuter. Och jag behövde inte längre tala om var jag skulle bli hämtad om jag var på kontoret.

”Taxi, var god dröj.”

Men sedan kom jag inte längre. Johanna fortsatte att vara svaret på mina drömmar om hur en kvinna skulle låta, resandet tilltog och därmed antalet samtal med henne, våra arbetstider tycktes synkade av en välvillig skapare, men när jag frågade henne om det inte var fler än jag som uppskattade henne och den där rösten, om hon inte fick förslag ibland om kommunikation vid sidan av telefonväxeln och dessutom lyckades kila in en lika enkel som till synes spontan förfrågan om huruvida hon inte skulle tycka att det var kul att få ansikten till våra röster också svarade hon: ”men du vet ju inte hur jag ser ut”.

”Nej”, sa jag och jag kunde höra hur hon skruvade på sig i kontorsstolen, kanske rättade till headsetet, ”det är ju just det jag är nyfiken på. Och jag kan inte hjälpa det, men du låter som den perfekta kvinnan i mina öron. Bokstavligen”, la jag till, ”i mina öron”.

”Men du har inte sett mig.”

”Och?”

”Tänk dig en grå tant. Snart pensionerad.”

”Men …”

”Du skulle inte vilja se henne. Tro mig. Eller hennes svullna fötter.”

”Men …”

”Tro mig.”

”Men …”

”Och hennes mage ska vi bara inte tala om.”

”Men …”

”Ärligt talat, jag skulle kunna underhålla dig i timmar bara med hennes matsmältningsproblem.”

”Taxi, var god dröj.”

Ändå, hennes röst talade ett annat språk och det här spelet fortsatte länge, länge. Ibland tyckte jag faktiskt att jag kom en liten bit på väg med henne, bara för att nästa gång vara tillbaka på ruta ett igen. Dock alltid med den där rösten som en smekning av den del av hjärnan som avkodar hörselsinnet dess retningar; ända tills det en dag var en alldeles vanlig röst som svarade när jag ringde för att boka en bil för dagens uppdrag.

Min besvikelse var monumental och rösten visste inte vad jag pratade om när jag frågade efter hennes kollega, och det verkade chaufförerna inte heller göra när jag den närmaste tiden allt intensivare försökte få ett besked i saken av någon av dem. Hon var helt enkelt försvunnen, och taxiåkandet återfann aldrig sin magi riktigt igen. Borta, bara.

Ända tills en dag, långt senare, när jag åkte med en av firmans yngsta och mest charmerande chaufförer. Det var en lång tur och vi hade tid att prata. Vi talade om Kvinnan och hade ganska lika faiblesser, visade det sig. Jag var nyskild, han var nygift och visade med illa dold stolthet upp en bild på sin hustru i baddräkt. Det var ingenting särskilt med den, någonting från deras bröllopsresa och egentligen högst anständig. Men hon var ändå på något sätt nästan pornografisk, med den aggressivt välproportionerade kroppen och det strategiskt placerade hullets uppenbara strävan att försöka spränga sig genom det tunna tyget.

”Vi träffades på firman”, sa chauffören. ”Och tro det eller ej, men det var faktiskt hennes röst som jag föll för först.”

Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

4 thoughts on “I mina öron

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s