Det första mötet

(Den här novellen läser du allra bäst till ackompanjemang av Chopins Nocturne Nr 2 i Ess dur, opus 9, nummer 2). När du läst och lyssnat får du gärna klicka på bilden också. Då händer det saker.


DERAS BLICKAR hade korsats i samma ögonblick som de steg in i salen från var sitt håll, och de hade fortsatt att se in i varandras ögon sedan dess; sedan första ögonblicket. Ingen av dem hade agerat på kontakten utan bara fortsatt att då och då bekräfta att den var oavbruten. Ögonen talade, men deras munnar var tysta.

Till en början hade mannen tvekat. Var hon någons, eller var hon fri; ville hon, med sin klara blick som aldrig slogs ned, aldrig doldes, aldrig skuggades under ögonfransar som aldrig tog slut? Ville hon att han skulle närma sig? Ville hon förkroppsliga kontakten?

Kvinnan hade talat till honom, ordlöst, sedan deras blickar låsts i varandra, läst honom, forskat i honom, sökt i honom, vibrerat i hans blick och hans längtan; känt hur den hade tagit sig igenom fler av hennes längtans lager än hon hade varit riktigt beredd att tillåta när hon kommit dit med svängande kjol och fuktiga, leende läppar.

Rummet hade placerat dem mitt emot varandra och sedan långsamt börjat rotera omkring dem, först tillfälligt och slumpmässigt, sedan allt mer regelbundet och i allt mindre, koncentriska cirklar, tills de sakta börjat föras emot varandra av de andra på festen; i början tvekande och prövande och ibland avbrutna av de andra, men i längden och allt otvetydigare båda i riktning mot rummets centrum, där platsen under ljuskronan hölls tom och väntande, som i respekt inför det oundvikliga möte som ännu inte hade ägt rum annat än deras hjärtan.

Och när de nu verkligen närmade sig varandra blev rummet tystare och tystare i samma takt som avståndet mellan dem krympte. Frågan är om inte rummet krympte också, för när de till sist var så nära varandra att de kunde röra varandra; inte kunde låta bli att röra vid varandra; då var rummet en enda, tyst cell där de två, mannen och kvinnan, var de enda beståndsdelarna.

Och tystnaden dånar omkring dem, deras blickar är låsta i varandras när deras ansikten nu går in i den sista fasen innan svullna läppar smälter samman, innan man och kvinna glömmer vem som är man och kvinna och hettan under huden är det enda som styr, innan ögon sluts och sinnen öppnas och ingenting kan, eller vill, eller kommer att, vara detsamma när allting sedan stillnar. Omkring dem och i dem.

För att sedan väckas igen.

Annonser

7 thoughts on “Det första mötet

  1. Fint skrivet!
    Det är fantastiskt hur en historia skapas. Former framkallar känslor och historier. Jag undrar om den som skapade denna figur kunde föreställa sig figurens resa och vad den i sin tur har inspirerat till.

  2. Inget är som att läsa orden (för mig) – jag har ju hört dig läsa den … men det här är alltså bättre för mig.
    Du har verkligen fångat deras känslor. Inne i dem och samtidigt utifrån. Vackert och sensuellt. Jag såg på dig att ”figuren” var som kärlek vid första ögonkastet.
    Men (så får jag väl skriva?) – men, vill du finslipa den här diamanten så kolla igenom och se där du byter tempus. Gör lite korrigeringar i efterhand så blir det ännu mer briljant.
    (Det är för det mesta problematiskt när man börjar en story med ”hade” och sedan går över till ”nu”)
    Ha´re bra!/Ebba

  3. Hej igen, Ebba, vad roligt att du kom hit. Det där tempusbytet är ett experiment, avsett att öka dramatiken. Det är första gången som jag gör det så här, och jag är tacksam för alla synpunkter!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s