På väg till ännu en stulen stund

På väg till ännu en stulen stund med Rosita i skymningen blir Petter stående i skogsbrynet vid sjön. Någon har ställt en husvagn på parkeringen vid badplatsen som varit övergiven så länge. Husvagnen är liten, bullig och i ett skick som till och med överträffar hur den såg ut när den lämnade utställningshallen någon gång på 1950-talet.

Ingenting tyder dock på att den är bebodd; den är tyst och släckt och när Petter stått och tvekat en stund släpper han taget om björkstammen bredvid sig, sätter den ena foten framför den andra och börjar gå. Halvvägs inser han att han smyger, hukar, och han ser sig omkring, rätar på ryggen och sätter hälarna i marken som en man som vet vart han är på väg. Framme vid husvagnen är hans tillförsikt slut igen och han smyger först ett varv runt den och försöker kika in genom de två, små fönstren innan han når dörren och prövande lägger handen på dörrhandtaget. Det nästan försvinner i hans handflata, men det borstade stålet är oväntat kallt i hans hand i julikvällen. Det fjädrar ljudlöst när han trycker det nedåt och dörren glider upp av sin egen tyngd.

Det doftar kvinna därinne, och på ett ögonblick förs Petter 15 år tillbaka, till de första åren på universitetet och till sin kärlekshistoria med Lena, handledaren på teologen. Chanel, tänker han och ser hennes sminkbord framför sig igen. Coco Mademoiselle; det var länge, länge, länge sedan. Han ler för sig själv och drar lite i jeansen för att rätta till kalsongerna.

Ett steg upp på trappsteget och så ett kliv in i mörkret och han väntar, lyssnar, vädrar. Ett kliv till och han försöker anpassa ögonen efter det svaga ljus som sipprar in genom linnetyget i gardinerna. Blicken glider över inredningens och väggpanelernas fernissade teakfanér som smeker sig runt väggarna i en inverterad version av utsidans äggform. Blicken glider vidare över bädden och de mörka (är de svarta? frågar han sig) lakanen och kudden där någon vilat men inte slätat till sängkläderna efter sig. Ett vitt kuvert i C4-storlek skriker på hans näthinna. Färgen är så avvikande i mörkret, och en ljusstråle bänder sig in mellan gardinen och fönsterkarmen och träffar kuvertet, och så är det den öppna fliken och fotografierna som sticker ut. En hel bunt och Petter sträcker sig efter den och bläddrar sig med vidgande pupiller och plötsligt skenande hjärta igenom den när ljusstrålen genom fönstret på husvagnens baksida plötsligt bryts.

 

Han blev medveten om att hans omedvetna redan hade noterat ljudet av höga klackar över parkeringens asfalt och hann inte ens fundera på att tveka innan han snodde runt och ut genom dörren, ned för det enda trappsteget och halvvägs tillbaka mot skogsbrynet innan kvinnan som rundade husvagnen i samma ögonblick skrek av skräck. Men i nästa andetag hade hon sprungit in i husvagnen och i åter nästa kommit ut igen med det tomma kuvertet i handen. Bilderna låg kvar på golvet där han tappat dem när han flydde.

Hallå där! vrålade hon. Din förbannade snokare. Kom hit med dig, ditt jävla äckel!

Han kände mycket väl igen rösten men stannade inte för att lyssna eller svara, inte för att dra andan heller och när han kom fram till Rositas hus tog det flera minuter innan han hunnit lugna sig och hämta andan tillräckligt mycket för att över huvud taget kunna säga någonting till den vid det här laget skräckslagna Rosita.

Men herre Gud, Petter, vad är det frågan om? frågade hon, gång på gång.

Petter drog ytterligare ett djupt andetag, flämtade och svarade:

En älg! Jag blev jagad av en älg. Jag trodde att den skulle döda mig!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s