Enkel biljett tillbaka

Pensionen blev ett nytt steg för Lisa Ardén och henne undersökning av världen. Äntligen kunde hon resa när och hur hon ville, utan planering ens i almanackan. Sig själv hade hon alltid rått över på sin fritid, men när denna fritid skulle inträffa hade allt för ofta varit ett ämne för diskussion med den revisionsfirma där hon arbetat som assistent i decennier. Men nu var det historia, och Lisa lät sig marineras i kultur och resor, allra helst i kombination. De europeiska tågoperatörernas beslut att öppna för tågluffning även för vuxna såg hon som det bästa sedan skivat bröd.

Och Cipramil. Lyckopillren hade också äntligen dämpat den rastlöshet som präglat så mycket av hennes liv. I ungdomen hade den förstärkt det drag av duktighet som också föll sig så naturligt för henne, och hon hade varit en mycket framgångsrik elev i både folkskola, läroverk och på universitet, där hon som den första i sin familj tog en examen.

Elisabeth växte upp och präglades av den aktivt kristna folkrörelsemiljö som hon föddes in i. Båda hennes föräldrar var missionsförbundare och socialdemokrater, fadern dessutom godtemplare och ombudsman, och hon uppfostrades med den tidens och den miljöns typiska blandning av kärleksfullhet och pliktideal. Att arbeta i sitt anletes svett, att dela med sig till mindre lyckligt lottade, att bilda familj och att skaffa barn var självklarheter. Lisa följde också den utstakade vägen tills hon blev 26. Hon hade få, men nära, vänner, och hon gifte sig med en man som kom ur samma miljö som han men från en annan del av landet. Äktenskapet blev dock konfliktfyllt och kort, delvis på grund av oväntade skillnader i livsåskådning, skillnader som uppenbart berodde på olika traditioner och olika tolkningar av kärleksevangeliet.

Det unga parets konflikter utlöste också något som kom fullständigt oväntat för Lisa, som redan såg sig som fullständigt vuxen, fullständigt mogen och stabil och som utan att tveka brukade kunna svara på vad som var rätt och orätt, både för sig själv och andra. Men när hon i sin kris sökte sig ännu närmare en av väninnorna väcktes, hos dem båda, en förälskelse som de inte förmådde hantera.

Lisa blev kär och förälskad i Margaretha, som besvarade hennes känslor. Men efter en passionerad och rusig natt tillsammans hamnade hennes känslor och uppfostran på fullständig kollisionskurs med varandra, och bara några dagar senare bröt hon helt med både väninnan och sin make. Hon lämnade hemmet, Kalmar, familjen och vännerna och flyttade till Gävle, för att aldrig mer återvända och har levt ensam i sin lilla bostadsrätt där sedan dess. I sina tankar har hon försökt förena sitt hjärta och sin hjärna, och sitt kön, otaliga gånger sedan dess, men låsningen är total. Det hon kan tillåta sig vill hon inte. Och det hon vill får hon inte. Inte för sig själv.

I någon mån har hon sublimerat känslorna i kulturen, i någon mån i sitt hem, som med tiden blivit en borg armerad med knypplade spetsar, broderade antimakasser, handknutna ryamattor och glas- och keramikföremål inköpta under hennes många resor. Och med böcker; det finns bokhyllor överallt i hennes hem.

Att läsa på tåget genom Europa var en njutning och hon tittade alltför sällan upp och ut genom fönstret medan det rullade. Just nu var det Carvers ”Shortcuts” som avskärmade henne från världen, men den var bara en av de kanske hundra pocketböcker som hon avverkade varje år; många av dem blev liggande på tåget när de var utlästa eller ratade, för hon ville resa med lätt packning.

Och ensam, inte minst för att kunna resa dit näsan råkar peka just den dagen. Hon kan fortfarande häpna över denna impulsivitet men gillar den och försöker ta vara på de initiativ som den föder. Så sent som förra veckan lämnade hon, helt plötsligt, turistkaosets Venedig och steg på tåget mot Prag. Det blev en lång och tålamodsprövande resa, utan platsbiljett och med flera byten, men hon hade fått veta av Frank Gehrys absurda och omöjliga kontorsbyggnad ”Det dansande huset” just hade öppnats för offentliga visningar. Det ville hon inte missa.

Det är en liten värld, och väl framme i Prag krympte den till rent absurda proportioner; till en fingerborg – eller till ett korn av sanning. För vem är det som säljer biljetterna till visningen i Gehrys hus?

Margaretha. Det är … vaddå? 30 år sedan? Men hela känslostormen kastar sig över henne med oförminskad kraft när deras blickar möts igen genom biljettluckan. Ögonen är kanske det enda som faktiskt går att känna igen, hos båda, men igenkänningen är otvetydig och att Margaretha känner och reagerar likadant som hon själv är lätt att konstatera när hon först bleknar, sedan rodnar och sedan i en enda svepande rörelse råkar riva ned biljettkassan på golvet, reser sig upp ur stolen och rusar ut genom dörren bakom sin rygg.

Lisa hinner inte reagera, än mindre säga någonting innan hon är försvunnen, och det är med uppbådandet av alla sina språkkunskaper, all sin lagrade charm och kunskap om vad som får människor att ticka, all sin på stället nyuppfunna förmåga att övertyga som hon till sist lyckas luska reda på adressen till den lägenhet som Margaretha hyr i tredje hand över sommaren. Den är tom, så klart, och Margaretha syns inte till någon av de kommande dagarna heller. Medan Lisa väntar skriver hon brev efter brev där hon vänder ut och in på sig själv, försöker förklara och förstå vad som hände, och vad som inte gjorde det, och övertyga Margaretha om att de behöver träffas.

Det är med en djup suck av uppgivenhet som hon den sista dagen reser sig ur stolen på det kafé där hon redan blivit stamgäst, än en gång tar sig in i trappuppgången mitt emot och pressar brevbunten in genom springan under den dörr som hon förgäves ringt på varje dag den senaste veckan.

Vad hon inte vet är att Margaretha faktiskt är därinne. Har varit det ända sedan deras oväntade möte i biljettkassan. Har gömt sig, väntat och våndats därinne medan Lisa väntat och vakat utanför.

Medan Lisa återvänder till stationen, till tåget, till resan mot hemmet i Sverige rusar Margaretha genom breven, blad, för blad, känsla för känsla, år för år, och några timmar senare kastar hon sig i en taxi mot centralstationen, bara för att nå den och Lisas perrong i samma ögonblick som tåget sätter sig i rörelse. Hon hinner hitta och fånga Lisas blick en sekund genom fönstret, och på nytt känner Lisa hur hela hennes inre drar ihop sig i längtan, och hon sjunker sakta ned i andraklassfåtöljen.

Hon vägrar att öppna ögonen igen förrän tåget rullat in på sin slutstation i Berlin, och hur hon lyckas ta sig vidare till Sverige och Gävle vet hon inte ens själv. Men väl framme visar det sig att även Margaretha skrivit brev och att de europeiska postverken fortfarande kan slå tågoperatörerna. Hon vill träffas och föreslår själv att hon ska komma hem till Sverige och den ö i Stockholms skärgård där de möttes förra gången, för så länge sedan. Det är bara det att när Margaretha tagit sig dit, genom halva Europa, då har Lisa krympt ihop till sitt gamla, räddhågade jag igen. Det hon vill får hon inte. Inte för sig själv.

Och Margaretha vänder åter till Prag efter tre hopplösa, ensamma dygn i det hus som hon hyrt för tre veckor tillsammans med Lisa på ön.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s