Tack, Steve

Steve Jobs och hans Apple har präglat nästan hela mitt yrkesliv. Som ung journalist på Arbetet under 1980-talet fick jag förvisso en rätt förfärlig start; det började med en skrivmaskin, en mekanisk (!) Facit som efter några år ersattes av det som kallades dum terminal när redaktionen äntligen skulle datoriseras. Och låt mig försäkra att  det verkligen var en dum terminal. Stenkorkad och elak. Jag vet inte hur många manus den skickade ut i evigheten i stället för ned till sätteriet, och jag var inte ett dugg ledsen över att lämna den för att bli min egen.

Första datorn där var en lånad ”laptop” vars fönster rymde typ fyra rader text, och som krävde programmering i basic för att ens öka radavståndet. Texas tror jag att den hette, utlånad av en vänlig svåger. Tack och lov, för jag hade inte velat äga den. Första riktiga datorn blev i stället en Mac Plus: 1 Mb minne, 4 MHz processor, 9 tums skärm och ingen hårddisk. System och program rymdes i stället på en 800 kB diskett. Skulle man köra PageMaker behövde man två disketter samtidigt och fick investera i en extern diskettstation.

Och prislappen … Shit, ni fattar inte hur bra vi har det nu.

Hur som helst blev jag djupt och evigt förälskad, och även om modellerna har förändrats genom åren (ny dator i snitt vartannat år, tror jag, med en blixtrande snabb Mac IIcx, Cuben och dagens MacBook Pro som klara favoriter och en ilsket vinande PowerBook 145 som förmodligen största besvikelsen) så har kärleken varit okrossbar, trots kraschande system (System 6 var nog värst), uppgraderingar av system- och programversioner i otakt (Quark XPress var definitivt värst) och kontakter, program och prylar som slutade fungera ihop när Steve Jobs med ojämna mellanrum tyckte att det var dags för förnyelse.

Apple har också varit min enda leverantör av digitala musikprylar sedan min första iPod hösten 2002 (fanskapet finns kvar i familjen och fungerar fortfarande, ett batteribyte är det enda jag kostat på den), och numera är jag nog aldrig mer än en meter från MacBooken eller iPhonen, oavsett tid på dygnet.

Och skulle jag gå och deppa någon dag tänker jag bara på hur många PC-datorer och Windowsmobiler jag har sluppit hantera i mina dar, jösses!, så blir jag glad igen.

Fast vad jag egentligen försöker säga är nog tack. Tack, Steve. Du har sannerligen gjort mitt liv bättre än det skulle ha varit utan dig, och mycket, mycket roligare, och jag är rädd att vi så småningom kommer att sakna dig ännu mycket mer än vi kan föreställa oss i dag.

Andra bloggar om: , , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s