Elvis Costello revisited

UPPDATERAT: Costellos pappa är sjuk och konserten är inställd.

I morgon spelar Elvis Costello på Nöjesteatern i Malmö, solo och med ett pris på biljetten som jag  trodde bara Prince kunde komma undan med. Eftersom jag är fattig som en lus just nu får jag nöja mig med att spela min Costello på stereon, och i huvudet i stället.

För faktum är att Costello är mitt Beatles, mitt universitet och min följeslagare på ett sätt som kanske ingen annan artist. Jag var i tonåren när Lennart Persson skrev en jublande recension av debutanten i den fantastiska (och väldigt oregelbundet utkommande) tidningen Larm. Kanske att jag till och med minns rubriken, som i då fall var en blinkning till den massmediala lanseringen av Bruce Springsteen några år tidigare? ”Är det här rockens framtid” var det i så fall, och att svaret på frågan var ”ja” var i så fall fullständigt självklart.

Jag köpte skivan på studs, slet bokstavligen ut den och köpte ett nytt exemplar. För det här var – och är – obligatorisk lyssning: ”Alison” blev snart den självklara tryckarlåten när gänget hade de sina många och legendariska fester, och den har följt mig genom decennierna sedan. Det är en bedräglig historia den där, med sin smeksamma, harmoniska melodi och en evergreenrefräng perfekt för att klämma på damer med, och sin bittra, cyniska, egoistiska cyanidfrästa text.

Första livekonserten blev på legendariska 54:an (inte i New York, men väl i Malmö, på min muckardag) och jag vill minnas att det var en enda lång extas. Naturligtvis med Alison som höjdpunkt. Jag har för övrigt själv sjungit den där låten offentligt, på scen, inför mer än hundra människor, på mitt eget bröllop när jag gifte om mig för tre år sedan.

Men, i mina öron har Costello inte riktigt uppfyllt sina löften under åren. Ska jag vara ärlig är det egentligen bara debuten, och i någon mån de två-tre följande plattorna, som motsvarade förändringarna. Sedan dess har han gjort allting annat än att uppfylla förväntningar. Han har stoppat näsan i alla tillgängliga genrer, han har jobbat som en iller för att begrava, eller åtminstone dölja, alla bevis på sitt mästerskap i att skriva fantastiska refränger, han har missbrukat sitt förhållande till mikrofonen och han har låtit sitt vibrato växa ut till någonting som närmat sig det rent patologiska.

Och så har han gift sig med Diana Krall, och ska jag sätta betyg på andra halvan av hans karriär så är det just detta som räddar den. Utan deras förhållande hade min (då blivande) fru aldrig fått för sig att spela en av sina favoritlåtar för mig, och utan den spelningen i det där köket på Västra Mårtensgatan hade jag inte insett att Kralls tolkning av Joni Mitchells ”A case of you” förmodligen är det enda spåret i universum som kan matcha ”Alison”.

Hoppas att ni får det fint på konserten i morgon. För er som inte heller ska dit kommer här en repris på min Spotifylista med Elvispojkens 49 bästa låtar, och texten som jag skrev om den då.

Sydsvenskans Håkan Engström har för övrigt gjort en utmärkt intervju med Costello i dagens tidning. Länkar både till den och Engströms 100 spår långa Spotifylista finns här.

Slutligen MÅSTE ni se det här Youtubeklippet, där Costello gör Alison live i TV för första gången. Den tekniska kvaliteten är usel i början, men låt er inte luras av det.

Andra bloggar om:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s