En busschaufför är en man med glatt humör

Foto: Ballanross enligt CC BY 2.0

Nyss träffade jag – eller höll på att träffas av, kanske man ska säga – en man som satt bakom ratten på en stoooor bus. Han var på väg in i samma rondell som jag var på väg in i, och att lagen säger att han skulle släppa fram mig brydde han sig inte så mycket om. Eftersom storleken har betydelse ställde jag mig på bromsen. Och eftersom lagen också har det, hängde jag mig på tutan.

stannar fanskapet, mitt i rondellen, och ger mig fingret.

Den där charmkursen de har gått på fungerar uppenbarligen inte på alla.

Jag har faktiskt ett förflutet som busschaufför själv. Direkt efter lumpen fick jag jobb på dåvarande Malmö Lokaltrafik, en anställning som inleddes med sju veckors körkorts- och linjeutbildning. Det var ett skitjobb på många sätt, främst för att arbetsschemat gick ut på att slå ut människans naturliga sömncykel. Jag hankade mig kvar i ett och ett halvt år, bland annat genom att ta människorna som åkte med mig på allvar. Ett resultat blev ett rätt tjatigt diskuterande med rättshaverister, alkisar och andra ensamma om nätterna, ett annat ett lyriskt samtal till högste chefen.

En dag fick jag nämligen upp en väldigt (sa jag väldigt?) gammal man på bussen. Inte bara gammal, han varken såg eller gick särskilt bra heller. Men upp skulle han, och med kom han. Fast när han skulle av igen blev det kris. Nog visste han var han bodde, men att över huvud taget komma av bussen, för att inte tala om att komma från busshållplatsen och till lägenheten i porten på andra sidan gatan, verkade ligga lite utanför hans kompetensprofil. Om man så säger.

När jag suttit och tittat på honom och han försök att komma från handikapplatsen och till bussdörren i ett par minuter i backspegeln insåg jag att något måste göras. Sagt och gjort: jag la växeln i friläge, drog åt handbromsen, stoppade växelkassan i fickan, reste mig och sa till resenärerna ”att nu får ni vänta en stund, medan jag följer farfar här till ytterdörren”.

Ett sånt initiativ kan naturligtvis gå precis hur galet som helst. Passagerarna kan få spader, gubben kan dö halvvägs, eller åtminstone ha kommit ihåg sin adress fullkomligt fel, och att tidtabellen spricker är liksom bara förnamnet. Men, hur det nu var så tog jag farfar under armen i alla fall varpå vi vacklade över gatan, in i porten och upp för trappan och fram till hans ytterdörr. Där fumlade han upp nycklarna, låste upp dörren, klappade mig på kinden och tackade så mycket. Och jag rann ned till bussen igen. Som stod kvar!

Bara en sån sak.

Några dagar senare fick jag alltså ett brev från ett av de högsta hönsen på lokaltrafiken, som berättade att han fått ett mycket positivt omdöme om mig av en passagerare och att jag i princip skulle fortsätta på samma väg, så skulle han fortsätta att vara mycket stolt över mig.

True story!

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s