Mer än Okej

Lyckan revisited: bloggaren tillbaks ombord på Okej som tolvåring.

Varje familj har sin mytologi med sina avgörande ögonblick.

Ett av de viktigaste i min familj inträffade mycket tidigt i mitt liv, förmodligen var jag bara runt två år gammal. Min far har alltid varit en allvarlig, ansvarstagande och seriös person, en man som tänker efter före och som inte låter sig styras av intuition eller infall. En klippa och en trygghet på många sätt och en förebild i mitt liv.

Men en dag i hans tidiga 30-årsålder slår blixten ned:

Pappa är ute och går längs kanalen i Åkersberga, får syn på en fin, gammal motorbåt och en till salu-skylt – och slår till. Det hela är över på några timmar. Ett impulsköp om något och Gud vet var han ens fick pengarna ifrån. Riktigt vad mamma sa när han kom hem och berättade att han hade köpt båt vet jag inte, men den gamla tändkulemotordrivna högsjöbåten ”Okej” är utan vidare pappas bästa infall, alla kategorier. Hon var sju meter lång, klinkbyggd i fur och när man sov i kojerna ombord krävdes det bara en mikroskopisk krusning av vattenytan för att de små vågorna skulle börja spela på bordläggningen, ett stillsamt kvillrande ljud som skrovet naturligtvis förstärkte och som varje morgon väckte oss som med en smekning.

I Okej, och med den, genomkorsade vi Stockholms skärgård under den första halvan av 1960-talet, lärde oss att älska Möja och Roskär, gav oss några gånger ut på öppet hav för att nå ytterskärgårdens Stora Nassa och pratade till och med om att ta oss till Åland. Det gjorde vi dock aldrig, och det var kanske bra, för trots att båttypen alltså kallades för högsjöbåt var det bara rakt mot denna höga sjö som den kändes någorlunda trygg. Större vågor bakifrån slog gärna in över båten, en gång tog de med sig flaggan som satt i aktern, och sidsjö var läskigt på riktigt. Då rullade Okej så mycket att vi flera gånger bara väntade på att hon skulle slå runt.

Hur som helst så gav Okej oss Äventyret i kondenserad form, mer eller mindre året runt. På vintern pratade vi om vart vi skulle åka, på våren hängde vi nere på varvet varje ledig stund för att få henne i skick. Och på sommaren var hon alltså en flytande scen för lyckan som definierade hela min barndom, och att vi sålde henne när jag fyllde sju och vi flyttade från Åkersberga till Malmö var en viktig del i en annan livsdefinierande akt – även om vi sedan fick hyra henne någon vecka flera av de följande somrarna och sedan ytterligare en gång när jag just hade passerat 20.

Skepp ohoj, unge man: bloggaren ombord på Okej i typ treårsåldern.

Andra bloggar om: , , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s