Förlåt

Stumfilmspastischen ”The Artist” har gjort närapå rent hus i kritikerkretsar. Fem Oscars och lika många plus och getingar och fyrar och vad de olika tidningarna nu använder för att gestalta sina betyg. Och visst är det en bra film, hantverksskickligt ihopsatt och habilt berättad. Men en femma?

Inte för ett ögonblick. Tvärtemot är den halvdan och oengagerad, särskilt i skådespelandet, och alldeles för uppenbart förtjust i sin egen smartness.

Den är också ytterligare ett bra argument för att man inte ska tro på recensenter. Jag har säkert varit inne på det här förut, men det tål att sägas igen: recensenter är inte som vanliga människor. Tvärtom missbrukar de dagligen och regelbundet sådant som vi andra använder bara för att förgylla högtidliga stunder, och resultatet blir oundvikligen att de behöver betydligt starkare medel än vi andra för att ens höja  på ögonbrynet. Framför allt behöver de någonting annorlunda för att gå igång.

Annorlunda på vilket vis?

Skit samma, bara det är annorlunda och skiljer sig från den kopiösa mängden av vanligheter.

Det här är säkert gott och väl och konstruktivt för konsten och dess utveckling. Att bara förfina det som redan har gjorts till leda förut leder inte utvecklingen framåt, lika lite som det får recensenterna att ticka.

Men för oss som själva betalar våra biljetter, eller skivor, eller böcker eller vad det nu är så är det inte alldeles automatiskt säkert att det som skiljer sig från mängden faktiskt är bra. Det kanske bara är annorlunda. Rent av sämre än det vanliga. Det händer hela tiden och är ingenting att bli upprörd över. Utom möjligen om man råkar vara exempelvis småbarnsförälder med sällsynt barnvakt och helpajjad nattsömn som för första gången på ett halvår lyckats organisera sitt liv så att det faktiskt har plats både för en film och ett restaurangbesök.

Vad ser ni helt då? En experimentell tjeckisk rulle om självmord eller Die Hard 16? Vad äter ni helst? En avsmakningsmeny där kocken bestämmer allt och ni ingenting, eller en entrecôte med bearnaisås och pommes?

Nu börjar jag låta rent av reaktionär, så vi avslutar med ett verkligt exempel från min egen karriär i recensionsträsket. I slutet av 1986 utsåg jag två plattor till det årets bästa, i stor utsträckning just för att de skilde sig så tydligt från allting annat. Den ena var Tom Waits ”Rain dogs”, och den rekommenderar jag fortfarande till lyssning. Gärna dagligen. Den andra var Göteborgsbandet Thirteen Moons debutplatta ”Little dreaming boy”, och jag känner mig fortfarande medansvarig till den ultimata besvikelse som måste ha drabbat en del av de stackars jävlar som eventuellt litade tillräckligt mycket på mig för att lägga sina surt förvärvade slantar på den.

Förlåt.

  

Den som har mycket tid och mycket tålamod kan lyssna på en samlingsplatta med Thirteen Moons på Spotify (den här rackaren är särskilt vidrig). Ni som har mindre tid och mindre tålamod kan lyssna på Tom Waits i stället. Har ni särskilt lite tid rekommenderas ”Blind love”.

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

2 thoughts on “Förlåt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s