Till krusbärets lov

Krusbär

Krusbärsbusken var nästan igenvuxen. Hallon, nässlor, maskrosor och allehanda gräs höll på att ta över planteringen och kväva buskens taggiga grenar. Men visst fanns de där, de bär som bara Sverige har. Sorten var utgången för många år sedan, men här fanns den kvar. Bären håriga, inte så motståndskraftiga mot mjöldaggen, men de som klarade sig; en sötma som löjligt nog bara grapefrukten kunde göra den stridig.

Och som de skimrade i solen. I motljus: som kattens mystiska och drömska ögon; i medljus: som lantlig, ilsken sammet.

Han tog några stycken från grenen. De var perfekt omogna i går, i dag och i morgon, och sedan aldrig mer under detta år.

Han la ett bär på tungan, drog in det och petade det på plats mellan kindtänderna, och så knäckte han sakta skalet genom ett ökat tryck i käkarna. Det sprack nästan utan saft och han pillade fram det söta innanmätet med tungan. Bet till, malde sönder det surare skalet med kindtänderna, svalde girigt, stoppade ett nytt bär i munnen, knäckte det, sög ut innanmätet, malde ned skalet, ett nytt bär, ett nytt bär, ett nytt bär.

Andra bloggar om: , ,

Annonser

2 reaktioner på ”Till krusbärets lov

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s