Ljus över 70-talet

En av mina kursare på Författarskolan har förlagt sin story till 1970-talet. Hon gör det så infernaliskt skickligt att jag vrider mig i stolen i skamsna minnen av hur det var. Och en viktig del i minnena sitter i inredningen.

För 70-talet var prylar. I synnerhet rispaperslampor. Over-sized, och allra helst hängande över ett fyrkantigt bord med 12 mm spånskiva uppallad på fyra målade läskbackar av trä – samma sort som med ena kortsidan utslagen var perfekt också som säte i de lådbilar som vi spikade ihop så snart någon var beredd att offra en barnvagn. (Har jag varit nära att slå ut några tänder så är det väl med den typen av fordon. ”Styrde” dem gjorde man med ett rep av tvättlina, inköpt på Solidar.)

Hur som helst, på bordet stod gärna en liten vas med en ensam pinne rökelse i. Det luktade skit, men så skulle det vara. Och att de flesta hardcorerökelseanvändare förmodligen använde den för att dölja en helt annan söt doft hade jag inte fattat då.

Bokhyllan i hörnet bestod av tre hyllplan (Ivar, från Ikea, är jag rädd), uppallade med hjälp av ett lämpligt antal röda tegelstenar. Vi har faktiskt fortfarande en sådan ”bokhylla” stående i pappas föräldrahem, uppfört mitt under farmors pampiga levnad (bokhyllan alltså, och märkligt nog odemolerad trots en rätt stor skock barnbarns härjningar i huset. Senast jag kollade stod till och med ”Kristens resa” kvar i hyllan. Det säger en del. Om farmor. Och om omsättningen på böcker i hyllan.

Men låt oss återgå till 70-talsmöblemenaget. Vad vi satt i eller på minns jag inte, och vill det sig illa så satt vi väl på golvet, men jag vet vad vi lyssnade på. The Doors. Light my fire. På en Philips rullbandspelare. Den som inte laddat en rullbandare har inte levt ett fullödigt liv, och den som aldrig skarvat (läs: lagat) rullband med den där tejpen som får ordet ”lövtunn” att låta som någonting centimetertjockt har ingen aning om vilka krav analogt hantverk ställer på finmotoriken.

Den 70-talsmiljö som jag minns bäst fanns hemma hos storebror, ofta befolkad av massor av hans kompisar; rökande, drickande, debatterande och hånglande folk som representerade de flesta nyanserna av rött. Vi talar alltså om vänsterkanten och bokstavskombinationer som VPK, VUF, KFML och dito R, FK, SKP, FNL så klart, och ja, resten får ni fylla på från era egna minnen eller från Wikipedia.

Debattens vågor gick höga, USA var fienden, Coca Cola dess främsta symbol och alla rökte som skorstenar. Marlboro var någon slags tecken på mogenhet, medan Prince mera skvallrade om skolgård.

Och där satt jag, storögd i ett hörn eller under ett bord, tolererad men medvetet utanför siktlinjen för att inte provocera frågan ”vad gör han här”, och iakttog, lärde och förundrades. I stort sett alltid utom den där gången när debatten om imperialismens ondska bokstavligen riskerade att försvinna i tobaksdimmorna. Jag harklade mig tillräckligt för att få en sekunds avbrott i ideologidebatten och frågade sedan lite försiktigt i vilka fickor de trodde att pengarna för deras cigaretter hamnade.

Så tyst så länge som det blev då har det nog aldrig varit på ett möte för vänsterfolk på 70-talet, varken förr eller senare.

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s