Mina drömmars hus. Bokstavligen.

Jag drömmer mycket, och de drömmar som återkommer utspelas påfallande ofta i hus – särskilt gärna i det hus på Slussgatan där jag tillbringade en stor del av mina första tio år sedan jag flyttat hemifrån.

Den senaste drömmen är ny och dök upp sedan jag påbörjat en ny sejour med en ny psykoterapeut. Drömmen är kort, enkel och förmodligen närmast löjligt arketypisk: jag är på väg upp i trappan i det ståtliga fyravåningshuset med en stor resväska. Eftersom huset saknar hiss tar det en stund att komma upp till min lägenhet på fjärde våningen, och innan jag är framme möter jag några tonåringar som fnissande är på väg ned. De stiger vänligt åt sidan medan jag passerar, men väskan är som sagt stor så det tar sin tid att krångla sig förbi dem.

När jag sedan är uppe står dörren till min lägenhet på glänt och jag kikar nyfiket in. Varför vet jag inte riktigt nu när jag beskriver drömmen, för det är ju min lägenhet? Hur som helst, jag ställer ifrån mig väskan på trappavsatsen och fortsätter sedan upp ytterligare en våning, till vinden som är större, ljusare och mer välordnad (fast okändare) än vinden i det verkliga huset där jag bodde. Det verkar pågå någon slags projekt där upp, ombyggnad för större användbarhet, tror jag. Kanske ett nytt, gemensamt utrymme för alla i huset? Och där slutar drömmen.

Redan när jag vaknade så tolkade jag det som om vinden var mitt undermedvetna, som väl egentligen borde vara källaren för att allegorin ska fungera, som jag börjat utforska i en terapi som trots att den nästan bara har hunnit börja har ett mer djupgrävande ambitioner än tidigare försök.

Och väskan? I början hade jag ingen aning, men min fru var övertygad om att den symboliserade mina barn. Det kände jag inte igen, även om jag naturligtvis, liksom alla föräldrar, tänker på och oroar mig för dem.

Men när jag skriver detta slår det mig, som en självklarhet: jag är inte alls på väg upp med väskan efter en resa. Nej, det är ju mitt känslomässiga bagage som nu ska upp i ljuset. Varför jag ställer den ifrån mig på trappavsatsen, varför jag kikar nyfiket in i den lägenhet som jag borde känna så väl till, och varför jag fortsätter upp på vinden, kan kanske terapeuten hjälpa mig att reda ut. Och vilka är de lyckligt fnissande tonåringarna som jag möter på väg upp?

De andra, arketypiska husdrömmarna då?

De är tre stycken. Den allra mest återkommande hade jag på slutet av mitt förra  äktenskap och även den utspelas i det hus på Slussgatan i Malmö som jag nyss beskrivit. I den här drömmen är jag ensam hemma i den stora fyrarummaren. Jag befinner mig i mitt sovrum och rumstrerar av någon anledning om inne i garderoben när jag får syn på någonting konstigt längst in, längst ner. Det är ett hål där, och när jag fått undan bråten som är i vägen ser jag att det är så stort att man kan krypa in i och igenom det.

Det gör jag, och på andra sidan finns ytterligare ett, hittills okänt för mig, rum. Det är stort, lika stort som mitt sovrum, men helt tomt. Väggarna är vitmålat, golvet ett slipat och lackat brädgolv av gran, precis som i verklighetens sovrum. Det är helt tomt; inga möbler. Den enda inredningen är tunna, lätta, vita tyll(?)gardiner som rör sig lätt i brisen från de stora fönster som står på glänt.

Min tolkning, inte då, men efteråt? Att jag har fler rum inom mig än jag själv var medveten om.

En annan dröm relaterad till hus har jag också haft många gånger. Den utspelas i ett enormt flerfamiljshus  byggt på tvären i en brant backe i en stor stad, mycket större än Malmö. När man närmar sig det ser man det nedifrån och den tornar upp sig, enormt och majestätiskt. Jag bor där och när man kommer in i lägenheten består den av en lång rad sovrum med fönster mot dalgången. Jag går inte in i dem utan konstaterar bara att det är gott om plats. Sovrummen ligger på utsidan av en lång korridor. På andra sidan korridoren finns flera gigantiska vardagsrum i fil,  med soffgrupper mot ytterväggen och bokhyllor, kakelugnar och öppna spisar mot innerväggen. Men det som jag uppfattar som mest anmärkningsvärt, både i drömmen och i beskrivningen av den, är det som finns längst in, bortom vardagsrummen. Här finns ytterligare (flera) oanvända men ungefär likadant inredda vardagsrum. Och längst bort ett enormt, oanvänt och fullt utrustat kök.

Det huset återkommer då och då i drömmarna, även om det nog är ett par år sedan senast.

Den sista husdrömmen handlar om ett mindre hus i en villaträdgård. Jag ser det från det stora huset, hör hur telefonen ringer där ute och springer dit för att svara. Det är till mig, trots att det inte är mitt hus. Jag lyfter luren men minns inte längre vem det är som ringer. Men det finns ett fragment som säger mig att det är min förläggare. Kanske säger hen någonting som att ”det är dags nu”?

 

Andra bloggar om: , , , , ,

Annonser

En reaktion på ”Mina drömmars hus. Bokstavligen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s