Lilla Och och poststrukturalismen

Det var en gång ett enkelt litet ord som ville komma ut och komma upp sig här i världen. Hon kallades Lilla Och och hennes Mamma Mening hade lärt henne att man bara kan komma någonstans genom hårt arbete, och att man alltid ska börja från början om man vill bli någonting. Pappa Syntax hade brett smörgåsar åt henne och packat dem i matsäcken tillsammans med en påse kommatecken. De kunde vara bra att ha om hon någon gång skulle få svårt att få ihop det, sa han.

Lilla Och lämnade hemmet med bultande hjärta. Hon må ha varit liten och rädd, men hon var också fast besluten att lyckas. Och hon vände sig inte om när hon gick.

Vägen till staden gick genom en bokskog, men det var en skog som vår lilla hjälte inte kunde begripa sig på. Trän, trän, trän så långt ögat kunde nå, tänkte hon, och ändå inte en enda bok i sikte.

Vuxna är konstiga. Man skulle tycka att de, av alla människor, skulle ta orden på större allvar?

Nåväl: hennes vandring tog dagar, och nätterna tillbringade hon uppflugen i de största bokträd hon kunde hitta. Där klamrade hon sig fast vid tjocka grenar, och när hon vaknade var hon tröttare än hon hade varit när hon somnade.

Lilla Och ojade sig och ömkade sig och för varje dag förbannade hon sin dumhet att lämna hemmet och tryggheten och Meningen där med allt fulare ord, tills hon en dag svor på riktigt. Svordomen hade knappt lämnat hennes läppar innan hon insåg vad han hade gjort, och hon stannade mitt i steget.

”Helvete”, sa hon, och insåg lika plötsligt att hon hade gjort det igen.

”Vad fan gör j…”, frågade hon sig själv men tystade sig mitt i med en hand över munnen. Och så lyfte hon blicken.

Hon stod precis vid stadsgränsen. Själva linjen slingrade sig bara meter framför hennes fötter, och med ens var både svordomen och det dåliga samvetet bara minnen, och knappt det.

För på andra sidan gränsen låg inte bara staden utan också Det Stora Förlaget med alla sina tända fönster.

”Vänta på mig”, ropade Lilla Och till ingen och skuttade iväg mot det höga huset och dess löftesrika port. Väl inne frågade hon första bästa tant var barnböckerna bodde och rusade sedan iväg i den riktning hon pekat ut. Barnboks-avdelningen var på andra våningen, men i stället för en trappa fanns det bara en rutschkana, och det var ju himla kul på många sätt, men lite knepigt om man skulle uppåt, som Och, och inte ner, som alla de refuserade förhoppningsfulla som hon mötte på vägen.

”Skam den som ger sig”, sa Och när hon blivit omkullsprungen och nerdragen till bottenvåningen igen för tredje gången. ”Jag tar hissen”.

Det kunde hon ju ha gjort från början, kan man tycka, men är man bara ett litet Och så är det kanske inte så lätt.

Hursomhelst: när Lilla Och kom upp och in på barnboksredaktionen blev hon hjärtligt välkomnad av förlagsredaktören, herr Pedagogiskt. Hade hon kommit för att söka arbete, undrade han och så var det ju, det kunde hon inte förneka.

”Perfekt”, sa herr redaktören. ”Rent av mer än perfekt.” Han gnuggade sina händer. ”Hade du kommit lite senare hade vi inte kunnat ge ut den här boken”.

”Vad är det för en bok, då”, frågade Lilla Och som inte riktigt kunde tro på sin stora tur.

”‘Och, och, och, som det kan gå’, heter den. Två av dem har vi redan, men det sista lilla ochet råkade ut för en olyckshändelse häromveckan, och nu är det bara ett litet ’å’ kvar av henom. Så om du vill, får du gärna vara med. Det är en stor chans för en nybörjare ska du veta, du kommer på omslaget till och med.”

Redaktören tittade på henne med ett ögonbryn lyft till tecken på frågsamhet. Han var alldeles rynkig i pannan, och inte blev det bättre av den där minen. Tänkte Och. Men hon sa ingenting utan nickade bara bekräftande.

”Klart jag vill”, sa Och. ”Men …”

”Inga ‘men’”, sa redaktören Pedagogiskt. ”Bara ‘och’. Och ja: det är du ju.”

Han skrockade nöjd med sig själv och sin kreativa höjd och drog iväg med Lilla Och upp till Kontrakt & Avtal.

 

Boken blev en formidabel succé, och Lilla Och fick som första konjunktion vara med i TV och bli intervjuad i Babel. Ja, ‘Plus’ hade ju varit i rutan förstås, men det var ju någonting helt annat, och i Babel hade det verkligen inte medverkat.

Nästa steg i karriären blev en ungdomsroman med hbtq-tema och en chick-litt-deckare av Camilla Läckberg, sedan obligatorisk medverkan i biblioteksuppläsningar i Flen, Åmål och Tomelilla, och så hade hon blivit en flitig gäst också på löpsedlarna. Nu stod det heller inte länge till innan han Knausgård SMS:ade och ville värva henne till sitt nya, ännu tjockare, projekt.

Men då fick Lilla Och nog.

”Nu räcker det, tammefan”, sa hon mitt i en plåtning för VI Läser. ”Den här interjektionskulturen står mig upp till mandlarna, jag klöks, jag vomerar, jag regredierar ned till rättstavningsstadiet. Ni kan ta er rookiebilaga och göra kattströ av den, jag avgår!”

Och med det vände hon på ett kommatecken och var försvunnen.

Just det, på en av Pappa Syntaxens små interpunktioner, om ni minns dem.

Fotografen och hans stilist stod där med sina tappade hakor och visste inte riktigt vad de skulle ta sig till. För dem och deras tidning ordnade det sig dock ganska omgående, eftersom de fick syn på ett litet Men som irrade omkring i epilogen.

Och Lilla Och, hon vände hem till Meningen och Syntaxen igen, där hon så småningom disputerade i agogik och – naturligtvis, annars vore det ju ingen riktig saga det här – levde lycklig i alla sina dar.

Snipp, snapp, snut, så var sagan … ja, just det.

Fotnot I: ‘agogik’ är samlingsnamnet för de grundelement som gör en musikalisk tolkning individuell; den del av musiken som ”inte står i noterna” utan beror helt på exekutören. Frasering, tempoavvikelser och dynamiska skillnader är de tre största komponenterna, men hit hör även val av klangfärg, staccato/legato, vibrato m.m.

NE beskriver agogik som de små, fria tänjningar av det strikta tempot i ett musikstycke som är nödvändiga för att musiken ska bli levande: ”Agogik, som kräver både stilkänsla och musikalisk intuition, är ett viktigt uttrycksmedel för tolkaren. Skickligt utförd märks den aldrig i sig själv, utan endast genom sin verkan, vilken kan vara att förtydliga uppbyggnaden hos ett motiv eller en fras eller att framhäva ett visst uttryck.”

Själva svänget, skulle man också kunna säga. En skön konst, förmodligen också utanför musiken.

Fotnot II: Själv ska jag gå och göra en spotifylista nu: ”Agogik a Go-Go”. Vi hörs!

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s