Mellan fyra ögon

Texten bygger på en övning på Författarskolan häromveckan. Uppgiften var att skildra samma händelse – en kvinna lämnar sin make för en yngre man – ur både hennes och hans synvinkel; i tredje person; i imperfekt.

 HON berättar

Hon hade skaffat barnvakt sedan länge, Sebastian och Jasmine var tryggt parkerade hos farmor och farfar och Kalle hade lovat att komma hem i tid från jobbet. Ingen övertid, ingen fotboll och inget after work i dag. Ingenting skulle klicka, ingenting fick klicka, och hon hade både köpt vin och lagat hans älsklingsrätt för att om möjligt bädda in beskedet i någonting lite mjukare. Hon hade till och med klickat bort Leo när han sökt henne på mobilen under eftermiddagen. Hon hade inte ens ringt tillbaka till sin älskare, och det var första gången det hänt under det år som den här affären hade pågått.

På ett sätt var hon lyckligare än någonsin. På ett annat var hon uppjagad långt över gränsen för de blodtrycksnivåer som hennes läkare hade föreskrivit. I kväll skulle hon korsa en gräns som bara kunde passeras åt ett håll.

Hon slog huvudet i dörren till porslinsskåpet medan hon funderade på hur han skulle överleva beskedet att det var slut nu, efter nästan tjugo år tillsammans. Hon tappade det öppna gräddpaketet på köksgolvet när hon försökte föreställa sig hur han skulle reagera över vad hon hade gjort. För att inte tala om vad hon tänkte göra. Och hon brände vid såsen medan hon än en gång försökte rättfärdiga för sig själv att hon åkt raka vägen till Leo varje gång som Kalle hade tagit hand om hemmet och barnen för att underlätta för henne.

Han dök upp nästan ljudlöst som vanligt men hon kunde höra att det prasslade om honom i hallen. När han sedan stod på tröskeln till köket hade han ett stort leende på läpparna och en bukett av hennes favoritblommor i handen. Fem röda rosor, och en vit, precis som första gången och Emma kände hur hjärtat och den lilla smula mod som hon hade arbetat upp inför sitt erkännande åkte expresshiss nedåt medan hon försökte komma på någonting alls att säga. Det var fullständigt blankt i skallen och det enda hon kände var svetten under armarna. Det enda hon kunde tänka på var att den här kvällen snart skulle vara över och att det skulle vara morgon nästa dag; att taxin skulle ta henne till Arlanda och till planet som skulle ta henne och Leo till Bali.

Hon vred undan huvudet när han försökte kyssa henne, hon besvarade inte hans kram och när han förvirrat släppte henne sträckte hon bara ut armen och pekade mot hans stol på andra sidan bordet; stolen där han hade suttit varje morgon och varje kväll sedan de fick sitt första barn och flyttade hit för åtta år sedan och där han alltid brukade avsluta kvällen innan han kom till sängen genom att läsa ett kapitel i någon av de relationsromaner som han konsumerade med en aptit som hon mest tyckte var skrämmande.

”Jag förtjänar det här”, sa hon tyst till sig själv, gång på gång, som ett mantra. Så ställde hon sig bakom sin egen stol, fattade tag i ryggstödet och försökte samla tankarna. Hon stod blickstilla med armarna raka och spända och med fingrar som vitnade. Hennes andhämtning var snabb och ytlig och ändå var utsidan bara en svag återspegling av den frusna paniken inuti henne. Hon andades in, fick ändå inte luft och försökte igen och redan de första orden stockade sig i halsen på henne. Det enda som kom ut var en ynklig fråga om hur han hade haft det på jobbet och han undrade naturligtvis vad det var med henne, om hon var sjuk eller om det hade hänt någonting, hon var ju alldeles blek?

Och det hade det ju och det var hon ju, och orden som lämnade hennes läppar i nästa ögonblick handlade om att det inte var hennes fel, att han måste förstå hur hon hade haft det och att hon höll på att kvävas i det här äktenskapet. Och medan hon talade var det som om blekheten och kallsvetten sakta vandrade över bordet, från henne och in i honom. Och när hon nu var igång forsade orden och hon berättade … inte vad hon hade gjort eller tänkte göra utan om hur ensam hon hade känt sig under alla dessa år.

Ingenting fattade han, det stod klart för henne nu och för varje mening förvandlades känslan av rening allt mer till ilska över att han inte kunde unna henne detta! Själva poängen blev därmed inte riktigt så balanserat presenterad som hon hade tänkt sig, och hans reaktion blev det definitivt inte. Hans reaktion överträffade allt hon hade fruktat och ett ögonblick trodde hon att han faktiskt skulle kasta sig över henne och slå henne. Fast när hon på nytt vågade sig fram för att berätta om resan nästa dag och att hon aldrig tänkte komma tillbaka till honom satt han bara där med den evinnerliga romanen i knät.

Tittade inte ens på henne. Lyssnade inte. Reagerade inte när hon gick.

 

HAN berättar

Han slutade ett par timmar tidigare den här fredagen. I morse hade Emma bett honom att säkert vara i tid till middagen i kväll, och det fanns något i hennes röst som fick det att klicka till i honom. På vägen hem körde han därför förbi det stora köpcentrumet, skaffade en flaska av hennes favoritvin på Systemet och en enkel bukett hos blomsterhandlaren. Enkel, men symbolisk, ett minne som ingen av dem kunde missförstå.

Medan han väntade i blomsteraffären tänkte han på allt som de hade varit igenom de senaste åren, på påfrestningarna som hade överraskat dem båda sedan den där ständiga paniken och sömnbristen från småbarnsåren var över. Familjeterapin som aldrig riktigt kom till kärnan, på hennes missnöje hemma som aldrig verkade lägga sig ordentligt trots att han ställde upp varenda gång när hon behövde resa i jobbet. Enda gången hon verkade riktigt nöjd var när hon kom hem, rosig och väldoftande efter träningen och duschen på gymmet, men effekten höll aldrig i sig länge och sträckte sig aldrig från henne och till att omfatta också honom.

Sex kunde han bara drömma om.

”De snackar om att ett bra samliv börjar i diskbaljan”, muttrade han för sig själv när han betalat blommorna, men så lyste han upp och gick tvärs över gången in till juveleraren på andra sidan gången. Ett sådant där halsband hade hon ju önskat sig länge, och visserligen var det ett par månader kvar till deras tjugoåriga bröllopsdag, men kanske skulle det vara ett genidrag att ge henne det nu, när hon väntade det som minst? Det var dags för dem att börja om på nytt tillsammans.

Fast när han som vanligt gled in i huset på kvällen fattade han ingenting. Doften var inte att ta fel på, det där var hans älsklingsrätt och han blev glad eftersom hon inte hade tagit sig tid att laga den på mycket länge. Men det var som om hon inte var där när han klev in i köket med rosorna i högsta hugg. Kyssen var en katastrof och det var som om hon inte ens ville ta i honom. Pekade bara aggressivt mot hans stol och beordrade honom att sitta ned. Han lydde förstås och råkade dra med sig sin kvällsläsning i golvet när han trängde sig in vid sin plats intill fönstret. Han tog upp den och lade den på fönsterbrädan igen. På andra sidan bordet klamrade hon sig fast vid ryggstödet på stolen, kippade efter luft och svarade bara obegripligt och dumt på hans bekymrade frågor om hon var sjuk eller om det hade hänt något. Fast i nästa ögonblick var hon över honom; började pladdra om att det var hans fel, om att han inte hade en aning och ännu mindre hade brytt sig om henne och hur hon hade det.

Fel? Hans? Vad då? När då? Varför det? Men han fick inte en millimeters lucka, hon började bli varm nu och gick från att först reprisera allt från familjeterapin till att förklara hur stort ansvar hon hade och hur lite han hade ställt upp.

Det är rätt förbluffande, tänkte han och höll på att missa själva erkännandet, att hon varit regelmässigt otrogen i ett år och utnyttjat honom och hans omsorger för att göra det möjligt och att hon uppenbarligen gått rakt från hans säng till deras varje gång hon sagt sig komma från gymmet. Och det var nog det där sista som fick proppen att gå för honom. Först vädjade han, till hennes kärlek till honom och respekt för det liv de byggt upp och delat i så många år, till omsorgen för barnen och oron för hur deras föräldrar skulle ta det. Men när vidden av hennes bedrägeri stod klar för honom var han på väg upp ur stolen och bort till hennes sida av bordet för att handgripligen straffa henne, horan, lögnaren, bedragaren, och hade han inte helt enkelt fastnat med benet under stolen hade det kunnat sluta hur som helst. Nu var hon ute ur köket och låste in sig i badrummet innan han ens hade hunnit komma upp i stående ställning, och när adrenalinet sjönk tillbaka gjorde han detsamma, tillbaka ned i stolen i detta glädjelösa kök.

Han såg sig förvirrad om; kände knappt igen sig. Som av en reflex greppade han boken i fönstret och slog upp den. Håglöst läste han samma mening om och om igen och fortsatte med det när hon sedan åter kom ut i köket. Att hon tänkte lämna honom, åka därifrån i morgon, lämna landet och aldrig komma tillbaka till honom drunknade i den ändlösa skildringen av hur Madame Bovary drällde omkring med sin älskare på marknaden därhemma utan att få till så mycket som en kyss.

Henne tänkte han aldrig lyssna på igen.

 

Annonser

2 reaktioner på ”Mellan fyra ögon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s