Miriam, c’est moi

Den här dikten är ett försök att börja lära känna en av huvudpersonerna i min roman lite bättre. Häng med!

 

Under luppen,
med författarens ögon tätt inpå.
Strävar emot;
vill inte visa hur lika vi är;
hur svårt jag har att släcka på kvällen.

De dagliga bekräftelsern
av ett yttre som jag inte har valt
försvagar alla andra bekräftelser.
Suget efter min hud
stöter bort mig.
Beundran. Ryggdunk. Lism.
En gnistrande yta i vägen för insikten.

Drömmer om en blind älskare
som rör mig,
som känner mig,
som hör mig.

I stället spelet.

Jag väljer bollen som rusar emot mig,
betvingar den,
leker med den,
smeker den.

Med blicken låst på den den gula projektilen
finns inget annat,
inget stör
i ögonblicket.

Då ser jag allt
och på samma gång
bara det.
Bollen och racket som möter varandra.
Och kroppens lycka när det sker.

Zen.

Höjer blicken och följer bollen när den rikoschetterar bort igen.
Och så ögonkontakten
med henne.
Leendet, himlandet, sucken, skriket,
ögon-blicket,
innan vi vänder och intar våra platser igen.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s