Hej då, prinsessan

Prinsessan Lilian är död, och jag minns den enda gången vi träffades. Det hade varit invigning av SAS Royal Hotell i Malmö och jag hade precis avslutat mitt livs första frilansuppdrag som hyrjournalist. Och hade jag kommit 10 sekunder senare hade vi båda missat det som var uppdragets själva kärna och mening.

På vägar som jag knappt begriper själv hade jag alltså fått i uppdrag att, tillsammans med en fotograf, bevaka invigningen av det nya SAS-hotellet i Malmö. Fotografen var en gammal invigningsveteran, medan jag var färsk som vårens första sparris och knappt hade känt igen i veckotidningskändis om man så tryckt upp dem i ansiktet på mig. Fotografen knäppte och knäppte, och var 90:e sekund frågade han om jag hade skrivit upp namnen på de ankommande. Det hade jag naturligtvis inte, men på något sätt lyckades jag tanka av honom den mest grundläggande informationen om dåtidens B-kändisar, de lokala dignitärerna och representanterna för värdarna. Vem prinsessan Lilian och den tjocke gubben vid hennes sida var hajade till och med jag.

Men jag hann inte njuta, varken av dem eller gratismat och gratisdricka, för så snart VIP-listan var avprickad var jag och fotografen tvungna att rusa tillbaka till Arbetets redaktion, mörkrum och sätteri, där vi på typ 45 minuter framkallade, kopierade, lät rastrera och montera kvällens mest essentiella bilder, kompletterade med insiktsfulla rubriker och bildtexter författade av yours truly. Hela härligheten förflyttades sedan med blixtens hastighet till tryckpressen och två och en halv evighet senare stod jag äntligen med en packe ångande expresstryck i famnen. Snön hade börjat falla därute, men den beställda taxin stod faktiskt utanför tidningshuset och körde – påeldad av mig – i hastigheter långt över de legala de två kilometrarna till invigningsfesten, som nu snabbt närmade sig sin kulmen.

Mitt livs första (och tack och lov enda) fyrhjulssladd senare stod jag, vilt stirrande vid ingången till hotellet, med den nytryckta ”invigningstidningen” under armen.

Prins Bertil och prinsessan Lilian, var i h-l-v-t-e är de?

Jo, på väg bort från festen visar det sig, på väg in i hissen och ut ur min åsyn för evigt, var de. Hissdörrarna hade redan börjat stängas när jag insåg vad som höll på att hända, och med en rusning som nog bara Dustin Hofmann skulle kunna göra rättvisa på film hann jag fram till hissen och fick in en fot mellan dörrarna innan katastrofen var ett faktum.

Vad Säpovakterna vid kungligheternas sida tänkte har jag ingen aning om, men antagligen hann de inte reagera. I vilket fall som helst fann sig hela sällskapet nu inspärrat av en ung journalist som entusiastiskt sträckte fram tidningen och som med den övertygelse som bara en astronomisk överdos naturligt adrenalin kan skänka gratulerade De Kungliga Högheterna till kvällens succé och som på SAS Royals vägnar bad att få överräcka ett litet minne av kvällens festligheter.

När hissen sedan seglat iväg med kungligheterna och jag vänt mig om för att ta hand om taxin igen – den verklige hjälten den här kvällen hade jag ju inte ens hunnit betala – överträffades mitt leende bara av SAS-folket, som tack och lov faktiskt bevittnat detta hjältedåd i mänsklighetens tjänst.

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s