Somliga sår läker inte

Erik12

I Åkersberga var jag kung. Eller: bland mina jämnåriga i Åkersberga var jag kung. Men jag kände alla de äldre barnen och de kände mig, och med ett enda undantag utövade de aldrig den makt som är möjlig att utöva mot barn bara i kraft av högre ålder. Undantaget var en utpressare, som mamma tack och lov avslöjade efter bara några dagar, och så var vi av med honom.

Som sexåring visste jag alltså att världen var god, och när jag fick veta att vi skulle lämna den lilla avkrok där jag hade fötts för att flytta till den stora staden Malmö hade jag inga invändningar. Jag skulle visserligen bli av med min bäste vän B, men honom kunde jag ju träffa på somrarna åtminstone. Eller hur?

Jo visst.

Ut på den leriga åker som så småningom skulle bli min gård på Borgmästargården i Malmö träder alltså en nybliven sjuåring med oändlig självkänsla och ett hyfsat självförtroende, en älskad liten grabb som inte förväntar sig att malmöbarnen ska vara särskilt annorlunda än barnen i den lilla Stockholmsförorten där han vuxit upp.

En skillnad finns det ju, och det är dialekten. Men det borde inte heller vara några svårigheter, för min jämnåriga och älskade kusin är ju skåning och hon och jag har ju haft fantastiskt kul ihop i alla år. Så vad kan gå fel?

Det första barn jag möter där i leran bland nybyggena är ungefär i min egen storlek. Exakt ålder är svår att bedöma, eftersom bekantskapen är ny och skolan inte börjar än på några veckor.

”Vad heter du?” frågar han.

”Jag heter Erik”, säger jag. ”Erik Rudvall.”

För att den här berättelsen ska fungera ordentligt så får ni spela upp dialogen, antingen tyst i huvudet eller högt där ni sitter och läser. Frågan uttalas på bred malmöitiska, svaret på lika bred och dessutom ganska nasal stockholmsdialekt, där r:en inte är några rullande mälardals-r utan snarare uttalas likadant som de engelska r som dör i tysthet långt fram men högt upp i munhålan.

En gång till då, med ljudeffekter:

”Vad heter du?” (på skånska!).

”Jag heter Erik. Erik Rudvall” (på stockholmska).

Några fler repliker blir det inte, om man inte räknar en knytnäve i magen som ett svar. Själv vet jag inte, eftersom jag varken såg slaget komma eller kunde se grabben sticka därifrån. Mina ögon svämmade över av tårar. Av smärtan i själen lika mycket som den i magen.

Minnet är en bedräglig följeslagare, men som jag minns det så fortsatte det här långt in på mellanstadiet. Några tjejer tog sig an mig där någonstans, och Ryska Posten blev ett fantastiskt andningshål. Men det var inte förrän det värsta svinet av alla i min klass lämnade oss i åttan som det liv som jag verkligen vill minnas började ta form. Jens flytt kombinerades dessutom med den ”nördarnas revansch”, som jag har skrivit om tidigare.

Hade det inte varit för den ett år äldre Olof, som bodde i samma rum som jag, fast i lägenheten ovanför och som snabbt blev min ende vän, så vet jag knappt om jag hade haft lust att leva. Som det blev nu stod Olof under många år för all tänkbar lek och kamratskap där hemma, medan de många, långa timmarna i skolan mer blev en fråga om att smälta in och inte synas, och så emellanåt att agera slagpåse i slagsmålen med den mobbare och nemesis som jag aldrig någonsin rådde på.

Att jag som vuxen alltid föreställt mig honom som inte bara korkad och elak, utan också fet och arbetslös, får ni faktiskt förlåta mig. Det finns gränser för vilka och hur många sår som tiden kan läka.
Andra bloggar om: , , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s