Klassresan, version 2.0

photo

 

Allt klart för författarvecka på Linderödsåsen.

 

Min pappa föddes 1925. När han tog studenten tjugo år senare var han den förste i vår släkt som över huvud taget hade läst vidare, och med hjälp av ett stipendium tog han sedan språnget också till universitetet, en fil mag och sedan en livslång karriär inom pedgogiken – en karriär som för övrigt fortfarande pågår; pappa sitter i styrelsen och gör, 89 år gammal, fortfarande en viktig insats för två folkhögskolor. (För sin pedagogiska gärning utsågs han för övrigt för ett år sedan till hedersdoktor vid Malmö högskola!)

Pappa har tre syskon, och samtliga fortsatte sina studier på liknande sätt, stöttade av föräldrar som själva inte läst längre än de sex år som erbjöds i den svenska folkskola som bara var några år äldre än de själva.

Mamma är ensambarn och hennes pappa dog redan när hon var liten. Men tack var läshuvud, flit och stipendier lyckades även hon läsa till lärare, självklart som den första i hela sin släkt, och det var på den sista föreläsningen i pedagogik i Lund som mina föräldrar träffades.

Kommen så här långt i texten, som dittills skrivit sig själv i ett enda andetag, börjar jag undra varför jag inledde den. Vad är poängen, annat än att dokumentera vår familjs bidrag i den stora berättelsen om Klassresan, Sveriges lyfta-sig-själv-i-håret-genom-utbildning, ett trolleritrick som tillsammans med investeringen i infrastruktur bidrog till att på hundra år förvandla oss från ett av jordens fattigaste länder till ett av de rikaste?

Och då slår det mig att poängen är den om det personliga förverkligandet. Förvandlingen av Sverige gjorde det möjligt för mig att, när jag lämnade gymnasiet, strunta i ”karriären” och i stället göra någonting som jag trodde att jag ville. Jag ville köra buss, och hade turen att vilja det just när Malmö Lokaltrafik gjorde ett större svep för att hitta nya chaufförer.

Man skulle kunna tro att mina föräldrar klassresenärerna skulle invända: ”vi har inte offrat våra liv på utbildning och hårt arbete för att du ska leka bort din framtid bakom ratten på en buss, skärp dig nu och utnyttja den chans som serveras dig gratis men som våra föräldrar gav sina liv och sina kroppar för att göra möjlig för oss.”

Sådant har sagts, i andra familjer.

Men inte i min, jag vet att de såg min lycka som viktigare än hur och var den spenderades, och jag vet att de uppskattade att jag kunde, och ville, försörja mig, och i backspegeln kan man ju säga att det var klokt att inte tränga in mig i ett hörn. Inte mycket mer än ett år senare satt jag ju ändå där på universitetet och läste ett ämne som låg mycket nära det historieämne som jag avskydde och som pappa ägnat en viktig del av sitt liv åt: idé- och lärdomshistoria, läran om filosofins och vetenskapens historia.

Jag tog ingen examen på universitetet. Journalistiken kom emellan, och sedan reklamen, och inte förrän i januari i år lyckades jag kvittera ut en fil kand, 55 år gammal. Nu blev det inte med idé- och lärdomshistoria som huvudämne, även om jag fortfarande älskar det, utan med litterär gestaltning, som jag älskar ännu mer. 2012 kom jag nämligen in på Författarskolan vid Lunds universitet, som trogna läsare av den här bloggen redan vet.

Författande är en livslång dröm, min första roman skrev jag som 26-åring. Den refuserades sedan vederbörligen av ett 15-tal förlag, och det skulle ta 25 år till innan jag försökte igen. Tvåan var klar 2009, och var nog bättre än premiärförsöket, men drabbades av syrebrist och pyspunka på slutet eftersom jag inte någon gång visste riktigt vart den var på väg. Även den refuserades alltså vederbörligen av ett 15-tal förlag.

Men nu är det dags igen. ”En lock av ditt hår” närmar sig sin fullbordan, och den här veckan har jag dragit till skogs för att fullborda dess första version. Den kommer sedan att behöva omarbetas flera gånger innan den kan lämnas in som slutarbete på Författarskolan i maj, men jag har gott hopp om att det ska vara möjligt. Sedan återstår säkert ytterligare någon omskrivning innan den är klar att visas upp för de svenska förlagen.

Men oavsett hur det går där har jag en pärm full med uppslag till nästa. Kanske också till ämnet för en magisteruppsats. Det börjar ju en ny kurs på Författarskolan i höst.

Andra bloggar om: , , , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s