Pildammsparken revisited: morgontimma

Pälsen är ett moln runt en hund som vore gigantisk även om den varit naken, och den drar sin husse med sig från doftsensation till doftsensation. Svansen går som en propeller medan den stretar och drar, drar, drar husse vidare till nästa stolpe, nästa bänk, nästa träd eller nästa osynliga men uppenbart sensationella fläck.

Husse sniffar inte, tittar inte, försöker inte ens dra in morgonversionen av Pildammsparken i medvetandet, varken med näsa eller ögon eller öron. Hans blick är fastklistrad på den mobil han håller i vänsterhanden, och hans försök att navigera den med den andra handens pekfinger försvåras av det faktum att han håller kopplet med samma hand, och att kopplet i sin andra ände alltså är fäst i 40–50 kilo luktsinne med svans.

Husse tvingas dock hårdhänt tillbaka till den analoga verkligheten när hans hund vänder uppmärksamheten från doftmarkeringarna till tiken hundra meter längre fram och med ett mördande ryck i kopplet försöker sätta av i den impulsens riktning. Husse känner dock uppenbarligen sin hund, för i samma ögonblick har han redan fattat ett nytt grepp med båda händer om kopplet och rycker tillbaka med all kraft han kan uppbåda. Ett samtidigt ”SITT!” får monstret att tveka det ögonblick som husse behöver för att kunna återta ledarrollen. Det kompenserar den sedan med att börja skälla så att det dånar över dammen.

Uppmärksamheten gäller också ännu en av dessa ständiga joggare, klädd i frasande funktionskläder i lime, cerise och svart och med ett uppseendeväckande klipp i steget. Fast det är naturligtvis inte hon som verkligen lockar; för hunden är hon bara ett bihang till den nästan självlysande, rödbruna, smidiga lilla settertik som hela tiden travar maximalt fem centimeter från hennes pendlande ben. Settern tycks bara ha ett mål i livet: att hålla sig så nära sin matte som det fysiskt är möjligt.

När löparparet passerar pälsmonstret och hans mobilhusse bevärdigar settern dem inte med en blick. Den reserverar hon för sin matte, och hon vänder huvudet upp mot henne minst var tionde meter, justerar sitt läge för att bibehålla positionen tätt intill; inte före; inte efter.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s