Spegel, spegel

Det du för bara några år sedan beskrev via liknelsen ”peppar och salt” är nu på väg att bli bara salt, och rynkorna kring dina ögon djupnar, nästan dag för dag. Lägg till det den där rynkan vid ögonbrynen så är det kanske inte så konstigt att du frågar dig hur snabbt din egen bild av dig, 17 plus, håller på att avlägsna sig från det intryck du gör på andra. Å andra sidan är ögonen i sig inte påsigare i dag än för 15 år sedan, och den självövervinnelse det innebar för att till sist låta frisören göra slut på din stora stolthet, och en stor del av din yttre identitet, var uppenbarligen ett lyckokast. För när folk i dag betraktar dig och kanske ser en ”äldre” person, får de i alla fall inte för sig att du saknar karaktär.

Ibland när du tittar på dig själv i spegeln grinar du upp dig, ler så att det gnisslar i läppar och kinder, och du repeterar ditt vetenskapliga favoritrön: att även ett konstgjort leende kan göra avsändaren lyckligare; kroppen, eller är det hjärnan? förvillas helt enkelt och blandar ihop orsak och verkan och tror att leendet är en effekt av lycka, och förflyttar sig därpå själv till det tillstånd vilket skulle ha utlöst det.

Varför? Du behöver väl inte låtsas?

Din kvinna dyrkar ju jorden du går på, och du själv å din sida kan inte göra henne varken bättre eller kärleksfullare ens den dag då Den Ende Guden delar ut fria skaparhänder.

Du har alltså verkligen all anledning att le, att njuta, att känna dig just 17, saltöverskott i skägget eller ej. Och vad hette kollegan du älskade för att hon så kärnfullt avfärdade den fula repa du satt i en kärleksring i ett tidigare liv och sa att ”det är bara de första reporna du kan urskilja, sedan blir den bara snyggare och snyggare”, lät fingertoppen snudda vid de fina rynkorna i ögonvrån och fortsatte: ”det är det vi kallar patina”?

I så fall är väl glasögonen ett betydligt tydligare tecken på utvecklingens obönhörliga utförsbacke? Brillorna du för första gången skaffade dig för att kunna se din nyfödda dotter klart, utan att behöva hålla henne ifrån dig.

Nåja, du har i alla fall vett att tacka din eventuelle skapare för att glasögon finns, att du hade både råd att betala vad dina kostade och ett barn att vilja se på. För henne vill du alltid hålla intill dig och fortsätta att uppleva hennes sköna styrka.

Och så har du ju blivit farfar också. Desto viktigare då att hålla blicken klar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s