Sömnens mirakel. Och livets.

Sömnen: så enkel, så svävande, så djup och så vederkvickande, och så svår att nå, så undflyende, så frustrerande för den som inte kan nå den. Jonathan, fem månader, är så utmattad att han inte kan göra något annat än att gråta med hela sin kropp, men han ska inte sova, han ska inte ligga ner, och han ska definitivt inte in i det där mörka rummet!

Och ändå, när jag hittar det rätta greppet, håller honom i min famn, liggande på sidan som om han var en lång kudde, och halvt försiktigt, halvt pockande, håller hans kind så tätt mot min kropp att den säkrar den napp som han nyss så envist nekade att ta och ändå så hjärtskärande behöver, då plötsligt, på några enstaka sekunder, då somnar han och den spända lilla kroppen slappnar av lika effektivt som om man hade dragit ryggraden ur honom.

Han fortsätter att hulka i sömnen, men reagerar inte ens när jag stilla lägger honom på rygg i hans krubba.

Sov gott och länge, välsignade lilla mirakel.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s