Det drar ihop sig

Förra året var på många sätt en bottenkänning i mitt liv; en plötslig skilsmässa, närmast en flykt, och mycket som jag trodde var självklart och etablerat slogs i spillror.

Ett annat sätt att beskriva samma sak är att 2013 blev en vändpunkt: en nollpunkt där jag till sist tvingade mig att lyssna på mig själv och på min egen mage – och göra det som jag egentligen inte vågade. Och det var något i atmosfären, nästan i klimatet, som hejade på mig. Det var subtilt men tydligt, och omöjligt att missa för den som likt mig själv förflyttar sig mellan hemmet och jobbet på cykel 99 dagar av 100.

Hösten 2013 strålade – som om den ville muntra upp den blåslagne, sårige och söndermanglade Erik när han varje morgon trampade förbi Pildammarna på cykel på väg till jobbet.

Tack, snälla hösten 2013.

Och så där fortsatte det. Makterna höll sin hand över mig, och pappa Göte öppnade sitt hem för mig.

Tack, snälla pappa.

Så, med början hösten 2013 städade, läkte, skrev och hoppades jag. Jag jobbade och studerade rent frenetiskt, och den där universitetsexamen som jag sträckte mig efter första gången redan 1981 finns numera i min ficka. (Vill det sig så tar jag en fil. mag. också till våren.)

Och så, på den allra mörkaste, kortaste, fulaste och allra mest eländiga dagen av dem alla, vintersolstsåndet, hände det något. Och det har fortsatt att hända, nästan varje dag sedan dess, det har växt och djupnat och bildat rötter och slagit skott på ett sätt som jag aldrig ens hade vågat hoppas.

Tack. Tack. Tack.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s