Jag vet: jag har tangerat ämnet förut, men det finns så mycket mer att göra åt det, så det ska jag försöka göra nu: Barnet upplever allting för första gången, det är därför de blir så uppfyllda av det, därför de är så glada – eller så förtvivlat förtvivlade.
Likadant för de unga unga och den första kärleken, det är ju inte bara den första kärleken det handlar om, utan den första kontakten med kärlek över huvud taget. Första gången de får uppleva det underbara med att gå upp fullständigt i en annan människa. Första kyssen, första sexet.
Undra då på att de blir fullständigt skräckslagna när den riskerar att upphöra eller faktiskt gör det. För vad finns på andra sidan det fullkomliga? Det måste ju rimligen vara sämre, till och med döden?
Det är därför vi vuxna är så viktiga; vi ska både bekräfta att ja: det är fullständigt förfärligt, och samtidigt lägga tillrätta: nej, det är inte slutet av livet. Vi som har varit med ett tag vet till och med att det som ser ut som att det är slutet ofta också är första steget på någonting som är bättre. Oändligt mycket bättre till och med , om vi har tur och är modiga.
Det man kan lära sig av det här är kanske att förundran kan fortsätta att finnas även i den vuxnes liv; om du tillåter dig att uppleva nya saker, om du inte bäddar in dig alltför djupt i chips, fredagsmys, TV-soffor och ”så brukar vi ju göra”. Har du aldrig lagt dig raklång i en skogsbacke om våren och kört ner näsan bland klorofyllen? Gör det då! Har du aldrig vinterbadat, gått baklänges längs hela plattformen på järnvägsstationen, försökt fånga en fjäril, suttit stilla vid en bäck en hel dag och låtit tankarna först rasa och sedan stillna, pratat med en tiggare, ritat av din hand utan att titta på pappret, bytt blöjor på en baby eller bett snyggingen där på andra sidan rummet om en dejt, så gör det.
Nu.
Och kom ihåg att du inte behöver hoppa fallskärm, åka ubåt eller bestiga ett berg: ”Man behöver inte vara heroinmissbrukare eller scenprofil för att uppleva det extrema. Det räcker att bara älska någon”, som Nick Hornby uttryckte det i ”En god människa”.
SMYG 