Äntligen, Mary Andersson

Den 4 maj 2015 får Mary Andersson äntligen Malmö stads kulturpris. Den här intervjun gjorde jag med henne för Malmö stads tidning ”Vårt Malmö” redan 1999, just som hennes ”Dåliga människor” skulle sättas upp som musikal på Malmö Musikteater:

Mary Andersson är arbetarflickan från barnrikehusen på Sorgenfri som började skriva för sin försörjning när hon blev arbetslös. Hon debuterade i slutet av 1970-talet med pjäsen ”Maria från Borstahusen”.

– Jag har alltid varit en berättare, säger hon. När jag förlorade jobbet för tredje gången i 40-årsåldern fanns inte så mycket annat att hoppas på.

I sina böcker skildrar Mary Andersson malmöborna ”på skuggsidan”. En av hennes böcker heter ”Dåliga mänskor”, en historia som blir musikal på Malmö Musikteater i höst med musik av Mikael Wiehe.

Skriver för människovärdet
– Det var många som tyckte att vi från barnrikehusen var just dåliga människor, säger Mary Andersson. Jag skrev boken för att visa att även vi har ett människovärde.

Barnrikehusen kom till efter makarna Myrdals debattskrift ”Kris i befolkningsfrågan” på 30-talet. Barnrikehusen kan liknas vid en sorts tidig variant på 60-talets miljonprogram – som skulle lösa den tidens bostadsbrist och gav oss förortsområden som Rosengård.

Barnrikehusen erbjöd bra och billiga bostäder till familjer med många barn. De mindre familjerna, som var lika fattiga, fick bo kvar i sina dyra bostäder intill och såg av förståeliga skäl snett på sina nya grannar. Föraktet kom därmed inte bara från dem som hade det gott ställt.

– Till och med våra egna såg ned på oss, säger Mary Andersson och tillägger:

Allting går igen
– Jag försöker ibland sätta mig in i hur det är att vara invandrare på Rosengård i dag. De har det fattigt och eländigt på många sätt; men de har den gemenskap vi hade då men saknar i dag. Just gemenskapen kan för övrigt vara lite skrämmande för ”oss andra”. Jag har själv kontakt med gamla vänner från barndomen som känner sig orättvist behandlade – på samma sätt som grannarna till barnrikehusen gjorde då.

Trots sin bakgrund och sin känsla för de sämst ställda oroar dagens fattiga malmöbor även henne själv.

– För en tid sedan skulle jag berätta för en högstadieklass om hur det var förr där de bor. Men det gick inte. De var inte intresserade. Ville inte ens lyssna eller låta mig tala. Det var förnedrande. Det värsta jag varit med om och jag kommer aldrig att hålla föredrag i den skolan igen.

Skolan måste våga
Samtidigt bryr hon sig. Hon är lite rädd att bli betraktad som invandrarfientlig och väger därför orden när hon talar och de vanligtvis så ivriga händerna ligger stilla i knäet.

– Hur ska det gå för dem om inte skolan vågar lära dem vad som är acceptabelt? frågar hon och påpekar att just detta, hur skolan tar hand om invandrarungdomarna, är en fråga som hon funderar mycket över.

Samtidigt är det just ungdomen som gör henne allra mest hoppfull om framtiden.

– De verkar betydligt mer självsäkra än vi var, säger hon förtjust. Och många av dem verkar slå in på en annan, mindre materialistisk, väg än vi vuxna. Det är inte vad man äger som är viktigt för dem, utan att man får tillbaka något av den samhörighet med varandra som präglade min egen barndom. I dag skiljs vi åt i stället och det slår hårt inte minst mot invandrarna som inte får en chans att komma in i samhället.

Bor på Glada hörnan
Själv njuter Mary Andersson nu sitt liv som pensionär. Hon bor på Glada hörnan i Klagshamn, en plats som fick sitt namn runt sekelskiftet, när ladan där de dansade stängdes och ungdomarna flyttade verksamheten utomhus i stället.

Här intill bor hon nu i en liten villa. Från trädgården skymtar Öresundsbron och det enda ljud som då och då överröstar fågelsången är flygplan på väg till eller från Kastrup på den danska sidan.

– Jag hyr, säger hon, slår ut med handen och skakar de illröda lockarna: jag skulle aldrig ha råd att köpa det här huset, även om det är gammalt. Det är snart inga arbetare som har råd att köpa hus här över huvud taget. De som har gott om pengar köper upp allting och allemansrätten utmed havet sätts på undantag.

MAS räddade livet
Glada hörnan är en viktig plats i Malmö för Mary Andersson. En annan är MAS, som hon just avslutat en bok om.

– Jag skildrar det genom intervjuer och egna intryck från perioden 1943–1995. Det har blivit en historik över, och en hyllning till, sjukhuset som varit något av mitt andra hem, säger hon. De har räddat livet på mig flera gånger där.

Hon påpekar att förändringen under dessa decennier varit oerhörd, inte minst när det gäller ordning och disciplin.

– Då var ronden som en militärparad. I dag kan man utan vidare höra sköterskorna ryta ”var är den där jävla doktorn?” i korridoren. Men även om det kan låta illa tror jag ändå att förändringarna mest har varit till det bättre.

Ett annat smultronställe för henne är Gustav Adolfs torg.

– Jag gillar att titta på folk eftersom det är dem jag är mest intresserad av. Och då är Gustav en pärla – inte minst under Malmöfestivalen.

Mindre förtjust är hon i trafiken i Malmö:

– Den har sannerligen förändrat staden och livet för dess innevånare. Och inte till det bättre. Som barn lekte vi på gatorna tillsammans med sparvarna. Det vågar varken barn eller fåglar i dag.

Annat som försvinner är koloniområdena, ett efter ett. Och hon saknar dem bitterligen.

– Tänk på Ulricedal, som man nu ska göra om till begravningsplats, säger hon. Kunde man inte ha tänkt på de levande först?

Andra bloggar om: , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s