Snacka om ödesdrama

Nöjd. Överraskad, men nöjd. Det är diagnosen när jag sett långfilmsversionen av musikalen ”Hair”. Det är väl femte–sjätte sjunde gången som jag ser den, men pinsamt nog är det först nu som jag förstår hur den är konstruerad.

Tricket är att, gång på gång, etablera huvudkaraktären Berger som visserligen vild och galen, men framför allt den gode vännen med det enorma hjärtat, killen som gör vad som helst för sina kompisar.

När han så, inför upplösningen, tar den till Vietnamkriget inkallade Claudes plats på luckan, och sedan inte slår larm och avslöjar bedrägeriet när hela kompaniet lastas in på ett flygplan och skeppas iväg till kriget i djungeln, så är det inte bara logiskt. Det är det enda möjliga.

Meddelas endast på detta sätt. Men glöm inte den där ljuvliga scenen i början när Berger dansar på bordet:

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s