”Här rivs för att få luft och ljus …” Den sanna historien om skrivkrampens bekämpande.

Jag brukar hävda att skrivkramp är en sjukdom som jag inte känner till.

Den här bloggen heter Smyg och jag startade den 2007 som en uppföljare till en annan blogg, som hette just Skrivkramp. Det namnet var dock mest en besvärjelse – och möjligen en nick åt det faktum att jag emellanåt skriver annat än det jag ”ska” skriva.

I umgänget med andra skribenter är skrivkramp dock ett fenomen som inte går att undvika. Så var det också på Författarskolan, och när medstudenter där klagade över skrivkramp kunde jag bara titta oförstående på dem. Det tog ett tag för mig själv att förstå varför: varför drabbas inte jag av denna plåga? När svaret väl infann sig visade det sig att det var mycket enkelt; jag kan inte ha skrivkramp eftersom jag alltid skriver på jobbet. Mina författarkolleger går och tänker på sina romaner hela dagarna och, vad värre är, hela nätterna, medan jag är på byrån och sköter mitt jobb.

Och vem har hört om en copywriter med skrivkramp?

Fast det har faktiskt drabbat mig en gång. Det var under IT-bubblans glada dagar, och jag hade fått i uppdrag att skriva en visionär, säljande och buzz-word-fylld text om 3G-telefoni för ett av våra största IT-bolag. Texten skulle naturligtvis sälja firmans kompetens, men lika mycket positionera bolaget som föregångaren, ledaren inom området – och därmed bidra till att stimulera aktiens kurs på börsen.

På sätt och vis var uppdraget enkelt: påståendet var sant, det fanns massor att berätta och alla kurvor pekade uppåt. Ändå sprang jag in i väggen ganska omedelbart. Eller snarare: jag kom inte loss över huvud taget. Jag vände och vred på ämnet, skrev utkast efter utkast, det ena sämre än det andra, och det jag eventuellt hoppades skulle duga refuserades av arbetsgruppen innan det ens hamnade under kundens ögon.

Till slut var jag så utmattad av mina egna ambitioner att jag satt fast upp till öronen, och jag sjönk längre ner för varje gång chefen kom förbi och frågade sitt ”hur går det?”.

På den tiden hade jag ett eget arbetsrum på byrån och hade på några år hunnit bygga upp den mest fantastiska anslagstavla, fylld med roliga klipp, citat, seriestrippar, bra och dåliga annonser, bilder på familjen och jagvetintevad. Och på den satt jag nu och glodde. I timmar. Dagar. Veckor. Tills fan for i mig en dag och jag rev ner hela skiten.

Och då lossnade det! Ställd infor ”det blanka pappret”, nu i kolossalformat, var jag äntligen fri att börja från början. Ska man vara noga var det sedan inte alls där jag började, men det sparkade in dörren till hela det digra material som jag hade samlat på mig under torkan. Och när jag väl fått upp dörren skrev sig texten mer eller mindre själv.

Nåja, det är naturligtvis inte sant. Men resten var hantverk.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s