”Hej, det är verkligheten. Kan du komma ner?”

UMFA53240-012353
Inte så här länge sedan, men nästan; texten beskriver en värld utan persondatorer; känsliga läsare varnas!

”En nybakad journalist från Journalisthögskolan behöver skolas in, i månader ibland, men sätt en nybakad journalist från Skurups folkhögskola på redaktionen, och hen kommer att kunna jobba självständigt från första dagen.”

Jag hade drömt om att bli journalist sedan jag var tonåring, och i valet mellan JH och Skurup spelade det där ryktet in. Jag hade hört det tusen gånger och förmodligen cirkulerar det fortfarande.

Nu var det dags för praktik. Man hade tagit Skurups goda rykte ad notam och satt mig att helt på egen hand redigera materialet från någon av de nordskånska redaktionerna. Och det gick så det visslade. Jag redigerade texter, satte rubriker, valde och beskar bilder för brinnande livet, omfångsberäknade texter, storleksberäknade bilder, formgav och skissade – och var väldigt noga med att skicka ner hela härligheten till sättning och repro med rörposten efter hand, så att det inte skulle stocka sig i produktionsapparaten.

Nattbasen kom väl förbi någon gång, men eftersom jag varken hade smitit eller verkade gråta så  lät man mig vara ifred. Tills det började närma sig deadline; då mullrade det ur underjorden. Ja, eller ur snabbtelefonen då. Det var sätteriet. Kunde Rudvall komma ner och titta på sin sida kanske? Och det kunde han ju.

Och det behövdes. För i min nybörjariver hade jag glömt en liten detalj, att kontrollera hur många tecken som fick plats på en rad ur de manus som sprutade ut ur skrivarna på redaktionen. Jag hade helt enkelt tagit för självklart att det gick 60 tecken på en rad, precis som på de manusblad vi använde på Skurup och som gällde också på nyhetsremsorna från TT, som jag var van vid från redigeringsövningarna med Kjell Nirfalk.

Men de printade manusen från Arbetets skrivare rymde 80 tecken per rad, och en trappa ner stod jag nu inför en misslynt grafiker som hade ungefär en meter satt spalttext över till den sida som jag suttit och slitit med i timmar på redaktionen.

Det blev en formativ övning i improvisation, kan man säga, och min första tryckta sida i tidningen Arbetet blev ovanligt fattig på bilder, och ett par av artiklarna fick vänta tills nästa dag. Men vi fick ihop det!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s