Kärlekens (o)väsen

3564059

Vad är det som gör kärleken till en så oändligt obändig oemotståndlig kraft? Och varför har jag aldrig kunnat värja mig? Bara tanken på mig i kloster är skrattretande; den enda gången jag (av inbillat litterära skäl)  begav mig till en retreat trodde jag mig utsatt för ett grymt skämt eller experiment efter bara några timmar. Här satt människor och glodde ner i maten vid samma bord som jag, i den bisarra förvissningen att inte bara tal utan också ögonkontakt var … ja, vaddå? Ogudaktig?

Nej, tacka vet jag kärleken och spelet mellan könen. Själv var jag nog inte mycket mer än tre år när jag skulle gifta mig första gången, och inte ens 23 år fyllda när jag gjorde det med en präst första gången. Gifte mig, alltså, i närvaro av en medverkande riktig präst, alltså.

Det höll länge, länge, länge, men när det sprack så sprack det med en skräll som jag trodde att jag aldrig skulle hämta mig ifrån. Men jag bestämde mig för att kämpa emot, trots smällen, och det tog mig väl ett halvår att inse att det inte hade gjort någon som helst skillnad i sak. Inte mer än att jag sedan aldrig behövde gräma mig över tanken på ”tänk om jag hade kämpat”. För det hade jag ju.

Och på kuppen hade jag sörjt så mycket att när nederlaget väl var konstaterat också i mitt eget protokoll, så var jag också renad och redo att återuppstå.

Redo för kärleken igen. Ryggsäcken sorterad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s