Tomt bakom masken

Maskeradbalen, Mamö Opera, 160317
Perukstockar!

Att börja sjunde klass var en välsignelse. Från fängelseförvaring under ledning av en enda – och plågsamt ofta också en rätt tjockskallig – lärare fick vi nu tillgång till ett helt garnityr. De flesta av dem var kanske lika beiga som sina kolleger i de nyss passerade stadierna, men just mångfalden var befriande.

Och så var det det där med stjärnorna.Vår svensklärare, Britt-Mari Ingstorp (sedermera Schwartz) skulle komma att påverka hela mitt liv och var den som fick mig att inse att det fanns någonting som jag faktiskt skulle kunna bli riktigt, riktigt bra på.

Men nu är det Doris jag är ute efter, en urgammal och synnerligen excentrisk musiklärare på Fågelbacksskolan, dit vi kom under en parentes i väntan på att Kroksbäcksskolan skulle bli färdig. Doris behandlade oss som vuxna, åtminstone i jämförelse med de tramporgeltrampande småskolelärare vi hade mött hittills. Och hon dukade upp ett smörgårsbord av genrer som även det präglar mig fortfarande. Hon introducerade oss för Smetana, Verdi, Mozart; Moldau, Tavlor på en utställning; hon marinerade oss i Who-musicalen Tommy och såg över huvud taget till att på två terminer ge oss en musikalisk bildning som kom att fungera som en trampolin för en livstid av upplevelser. Och så såg hon till att vi kom iväg och fick se opera på Malmö stadsteater.

Mitt första möte med operan var Carmen och det var som att komma till himlen. Det andra var Aida och det var som att introduceras för Gud själv, och jag har väl aldrig riktigt hämtat mig från det – eller känt den styrkan i kicken igen.

I senaste laget
Även om jag var och förblev ett popsnöre så tände Doris en kärlek som dunkat vidare i bröstet sedan dess, och när det dök upp en möjlighet att se en av de sista föreställningarna av Maskeradbalen på Malmö Opera så högg jag direkt. Fast jag skulle kanske ha gjort researchen lite noggrannare ändå (den här vällustiga dissektionen i Skånskan är exempelvis helt på pricken och dessutom synnerligen mycket mer välformulerad än gäspningarna i DN och Svenska Dagbladet!)?

För vad det det här för ett stycke egentligen? En studie i hederskulturen vid det svenska hovet på 1700-talet; tre timmars snack och väldigt lite verkstad som utspelas på ett museum över sedan länge passerade konventioner innan det till sist äntligen blir dags för getstaltning av det som titeln utlovar; allt serverat av en regissör med ADHD och med en gaspedal som verkar vara fastspikad i golvet?

Det sorgligaste av alltihop är att ensemblen, musikerna, scenografin och tekniken  är så väl utförd. Eller som Peppe Engberg så träffande uttryckte saken i Finanstidningen i ett helt annat sammanhang:

Ingenting är så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s