Det finns faktiskt gränser

march-of-the-penguins

När David började högstadiet var han under en period nära att hamna i dåligt sällskap. De tuffa grabbarna var så oändligt mycket mer lockande än de lekkamrater han haft på låg- och mellanstadiet.

En dag ringde han och sa att han skulle sova över hos en kompis. Han ville inte säga vem det var eller var han bodde, och larmet gick givetvis igång hos mig. Så småningom kröp det också fram vem ”kompisen” var, och jag meddelade då att David skulle komma hem nu.

Ögonaböj.

Svaret blev ett klick. Han hade lagt på luren i örat på mig.

Jag var en snäll och följsam förälder, kanske alltför godtrogen ibland, men det finns gränser. Så jag reste mig, drog på mig jacka och skor och gick för att hämta hem den unge slyngeln.

Vi möttes halvvägs.

”Jag visste att du skulle komma för att hämta mig”, muttrade han när han fick syn på mig. ”Så det var lika bra att gå själv.”

Jag sa inte så mycket, lade bara armen om en mycket missbelåten son. Men inom mig high five-ade jag mig själv. 13 år av tydlighet och närvaro hade inte varit förgäves.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s