Bye, bye, love!

42ce8097-23b4-462f-808f-c307db3ffeb3

Nyss lämnade en av de viktigaste ingredienserna i mitt liv min bostad, buren som en baby i en ung mans famn. Den var den sista pusselbiten i det system som definierade hel min ungdom, vuxenblivande och mognande, och jag visste att den skulle få ett gott hem hos honom. Och jag kände ingen saknad när han lastade in i bakluckan på sin bil för vidare färd mot dess nya hem.

Ändå är Thoréns skivspelare 160 Mk II en ikon i nästan lika hög grad som den tonarm som jag hade utrustat den med. Armen heter SME 3009 Series II Improved, och tillverkades under 30 år i över en kvarts miljon exemplar. Och uppenbarligen har den dragningskraften kvar, för det var armen köparen egentligen var ute efter och körde tur och retur Kristianstad–Eslöv för att få fatt på.

Och jag förstår honom. Hela min anläggning kom till på liknande sätt. Jag var 19 år, hade inkomsterna från tre somrars sommarjobb på banken och hur mycket fritid som helst på kvällarna i lumpen. Trots bristen på internet på den här tiden kunde jag alltså lägga tusen timmar på att dels identifiera de perfekta komponenterna för min blivande hifi, dels hitta de bästa (och billigaste) leverantörerna. AR 12-högtalarna hittade jag som demoex hos en liten källaraktör i Malmö; skivspelaren, armen och kassettdäcket från Nakamichi måste jag ha köpt på postorder. Och så var det då knutpunkten: förstärkaren, miraklet från Yamaha, som kostade en arm och lite till, men som var helt oundgänglig för att få helheten att vibrera.

Till sist lyckades jag spåra en privatimportör i Stockholm, som annonserade med typ två rader i något av de hifi-magasin som jag plöjde som ett tryffelsvin, och som var den ende i Sverige som nöjde sig med en summa som jag kunde uthärda. Under en förlängd permishelg utnyttjade jag den svenske soldatens möjlighet att åka gratis med tåget i princip vart som helst, och gjorde en tur- och returturné till huvudstaden för att göra affärer.

Privatimportören bodde långt ut bland förorter som jag inte besökt varken förr eller senare, öppnade vid åttatiden på kvällen iförd morgonrock och cigarr och underhöll sedan både mig, sig själv och grannarna med att spela soundcheckmusik till långt in på småtimmarna. Till sist kroknade jag, lyckades få honom att förstå att det var dags att sluta pakten och i utbyte mot en stor hög pengar fick jag 15-kilosmonstret förpackat i en ännu monstruösare låda. Vi skakade hand och så tog jag lådan under armen (nå ja: i famnen då) och vacklade iväg mot den T-bana som tagit mig dit fem timmar tidigare.

Och Gud var god, ingen brydde sig om varken mig eller min dyrbara last, och jag kom helskinnad både till mitt nattkvarter och nästa dag åter hem till Malmö igen.

Numera är det dock streamat som gäller, och grannarna är nog glada att AR 12:orna dödförklarades och lämnades till slutförvaring i samband med flytten hit i fjol.

FOTNOT: jag beundrar en annan kreativ spekulant, som förenade prickarna och mejlade mig frågan om huruvida jag eventuellt hade vinylskivor till salu också!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s