Tack, snälla Livet

Tack, snälla Livet, för att jag får uppleva ännu en majmånad med björkarnas musöron, bokarnas skira gröna skyar, kastanjeblom som tänds vilken dag som helst, syrén, forsythia, vitsippor som härdar ut på femte veckan …

Och banne mig om inte vår herre har börjat strössla guld i rapsfälten redan.

Kanonfotografen på Pågatåget, men guldet syns!

Gud bevare oss för fundamentalister

fairy-tales-1662427_1280.jpg

I kultur- och samhällsmagasinet Opulens kan man läsa den här lilla noteringen:

Frågan om ont och gott i politiken är egentligen mycket enkel. De goda identifierar man enklast genom att söka dem som kivar om huruvida det samlade skattetrycket i ett civiliserat samhälle bör vara strax under eller strax över 50 procent.

De kan verka patetiska, eller gulliga, men i huvudsak är de ett symptom på ett gott och fungerande samhälle.

Lika enkelt är det att identifiera ondskan och de onda; det är de som är beredda att skada dig, straffa dig, somliga till och med döda dig, om du inte håller med dem, lyder deras lag, hyllar deras guru, dyrkar deras gud.

Fundamentalister finns i alla möjliga kulörer, men tro dem inte för ett ögonblick när de säger att det är en bättre värld som är målet för deras kamp. De slåss för en utopi, och det enda som duger är deras version av ”perfekt”.

Ve dig om du står i vägen.
Intet offer är för stort för dem.
Särskilt inte ditt.

Journalistiskt presens: ett begrepp att lägga på minnet

rorkrokare-90grader.jpg
Rör (och verb) kan böjas på många olika sätt – nu lanserar vi journalistiskt presens (för verb, i alla fall).

Journalistiskt presens är ingen nyhet. Tvärtom, den metoden har journalisterna tillämpat i alla tider. För visst känner du igen de här konstruktionerna:

  • ”Bla, bla, bla”, säger president Trump (fast det var i förrgår som han sade det).
  • Apple bygger världens största huvudkontor (fast de inte ens hade börjat än de tusen första gånger som rubriken kom till användning)

Men begreppet, journalistiskt presens: det har du banne mig aldrig hört förr! Jag hittade på det alldeles nyss, när jag behövde beskriva denna metod för att skapa slagkraftiga rubriker.

Kom ihåg var du läste det först.

Missa inte dagens läsfest

Ett läsarbrev betyder så mycket.

Följ den här länken till dagens Sydsvenskan, skrolla ner till mellanrubriken ”Plats i hyllan” och det avslutande lååånga läsarbrevet där – och förbered er på en fest. Den här berättelsen om yta och djup, teori och praktik, böcker och äktenskaplig fulländning vill ni inte missa.

Och om Sydsvenskans osympatiska och illa skötta betalvägg slänger dörren i ansiktet på er när ni försöker läsa detta med stor sannolikhet inte arvoderade inlägg: bit ihop, be en granne, låna tidningen på biblioteket eller stjäl den på Ica (eller köp den!).

Makalöst! Made my day.

In medias res

tennis-photography-us-open-cameras-wimbledon-sports-photography_1472760259

”If they consider it work, people will figure out how to do less of it. If it’s art, they will try to figure out how to do more.”

Seth Godin

Ibland är det svårt att skilja på vad som är arbete och vad som är fritid, i all synnerhet när det handlar om texter och kommunikation. Och eftersom det är ett tag sedan som jag delade med mig av vad som rör sig i den popcornmaskin som är min hjärna, så kanske det är dags nu:

En fritidssysselsättning är samtidsmagasinet Opulens, där jag hittills har publicerat en utgjutelse över det svenska hederskulturreservat som operan utgör, och en mer resonerande text om var Jimmie Åkessons väljare kommer ifrån (och möjligen också varför de inte är riktigt att räkna med).

Mer arbetsrelaterat är det senaste avsnittet av ID-podden, där jag och min kollega Eva Kronfält Thorvinger möter den skånska polisens kommunikativa superstjärna Ewa-Gun Westford. Lyssna gärna på den, det är drygt 19 välklippta och fulladdade minuter.

Ytterligare en jobbsatsning kan ta del av om ni besöker Fastighetsägare Sofielund, en spännande förening som satsar järnet på att förena pengar, politik och engagemang för att förvandla Sofielund från en brottstyngd och slumpräglad stadsdel till ett föredöme inom både stadsutveckling, miljö och kultur. Det är lång tid kvar till målet, men de senaste månaderna har varit en fest i form av positiva medierapporter från ett område som tidigare bara skildrats i termer av knark, skottlossning och mord. Och Rudvall bidrar som redaktör på hemsidan.

Och så lite musik, det är väl självklart? Jag är ju en närmast patologisk låtlistemakare, men den här hade jag nästan glömt själv. Enjoy:

Fotnot: ”In medias res” är latin för ”i händelsernas mitt”, ett berättargrepp som innebär att en historia börjar mitt i handlingen, vars helhet blir tydligare efter hand.

Ett historiskt soundtrack

satan01

Olof Palme dog i en annan tid. Det fanns säkert undantag, men en bedövande majoritet av svenska folket var chockat och bedrövat, om inte annat för att så många såg mordet på Palme som en attack på hela det demokratiska Sverige. Det gjorde att dagarna kring hans begravning omgärdades av en högtidlig stillhet, som fick till och med kungahusets dödslar att blekna.

Själv minns jag den tysta minuten efter hans begravning som om den hade inträffat häromdagen. Jag var ett ungt journalistyngel, och en stund innan det var dags började Arbetets alla journalister samlas inne på centralredaktionen. Radion stod på och någon från nyhetsredaktionen på Sveriges Radio berättade väl hur trafiken i huvudstaden upphörde som på ett tecken och hur folk klev ut ur sina bilar, sträckte på sig och ställde sig som i givakt.

Det gjorde vi nog lite till mans på redaktionen också, och när det började närma sig den tysta minuten var vi redan så stumma att det enda som hördes var blodets susande i våra egna öron. Rösten på radion hade upphört den också, men när sekundvisaren passerade noll hände något som överraskade åtminstone mig helt och fullständigt. Av de få liknande högtidlighållanden av avlidna som jag varit med om så långt i mitt liv tyckte jag att jag hade lärt mig att någon form av klassisk musik hörde till, inte minst i radion, och jag väntade bara på att något stilla, ödesmättat skulle rulla ut ur högtalarna, sammanfatta stämningen och göra det möjligt att sluta tänka åtminstone för ett ögonblick.

Då dånar det här ut ur högtalarna, och jag kommer aldrig att glömma det. Det var så perfekt, så provocerande i sin kraftfullhet och så på pricken för det evangelium som Palme själv gärna predikade.

För några månader sedan hade musikproducenterna i världens medier en liknande chans att gestalta själen hos en betydelsefull man, den här gången inte död utan levande, den här gången inte svensk utan amerikan, den här gången inte vid en begravning utan vid en installation: av den 45e presidenten för Amerikas förenta stater, herr miljardären D. Trump.

Och jag vet precis vilken låt jag skulle ha valt.

 

Rudvall går för långt

IMG_7482.jpg
Vad var det som hände strax efter midnatt i natt? Egentligen?

En stegräknare stimulerar viljan att bokstavligen gå några extra steg, och den får användaren att känna sig belönad. Dessutom bidrar den förmodligen till folkhälsan.

Den insikten fick många arbetsgivare att dela ut små stegräknare till sina anställda under åren runt millennieskiftet, små manicker som under en euforisk period fick medarbetarna att hålla daglig koll  på både egna och andras promenader, att utmana varandra och att emellanåt till och med föra statistik.

Uthålligheten i projekten blev dock sällan mer än några veckor.

Nu är det i stället appar som gäller, och eftersom initiativet numera sällan kommer uppifrån finns också möjligheten att intresset faktiskt kan bli mer bestående. I all synnerhet om det känns som att man kan lita på statistiken.

Men så är det ju det här med integriteten. Liksom alla andra appar som bygger på att samla fakta om individens göranden och låtanden så håller stegräknaren reda på mig – i det här fallet bland annat när jag har gått, och just nu undrar min fru vad jag hade för mig i natt, när jag enligt appen gick 3 276 steg någon gång mellan midnatt och klockan 01.

Själv trodde jag att jag sov ganska djupt just då, så ska sanningen fram så undrar jag nog själv också. Jag menar: det var ju inte ens fullmåne? Och borde jag inte vara mer trött i benen i dag?