Vi blir vad vi äter (och vi tänker vad vi utsätter oss för)

Somliga saker är redan så väl formulerade att det inte är lönt att formulera dem bättre:

”Det finns en historia om en reklamman i Los Angeles som tröttade på att han hela tiden föll tillbaka i samma mönster så han tvingade sig själv att åka olika vägar till jobbet varje dag. Han åkte aldrig samma väg till jobbet under nio års pendlande. (På slutet var han tvungen att backa på enkelriktade gator för att inte upprepa sig själv.)”

Ur Idébok av Fredrik Härén

Tilläggas kan att den där berättelsen har samma grund som den här lilla filmen, som handlar om hur räddningslöst förlorade vi är inför de intryck vi får i vår vardag, utan att ha en aning om det. (Det är därför det är så viktigt att skaffa sig många intryck!)

Familjehemsföräldrar: jordens salt!

Mauricio och Silvia Sanchez, familjehemsföräldrar och medverkande i Familjehemsboken
Mauricio och Silvia Sanchez, familjehemsföräldrar i Eslöv och två av de ljuvliga människor som medverkar i nya ”Familjehemsboken”, som jag har skrivit. Foto: Lennart Strandberg.

Som skribent på en av Sydsveriges största byråer har jag ett fantastiskt jobb nästan varje dag. Men vissa uppdrag är ännu mer guld än andra, och att få skriva boken Familjehem är en av de mest berörande uppgifter som jag har fått i hela mitt yrkesliv.

Boken blandar berättelser och fakta, men kärnan är familjehemsföräldrarnas och barnens egna upplevelser kring vardagens glädje, sorg och kampen för ett bättre liv. Mauricio och Silvia Sanchez är två av de ljuvliga vuxna som jag haft förmånen att få träffa under det här arbetet, och så här berättar de om hur det kan vara:

Vi bor i utkanten av Eslöv, bara någon kilometer från den lilla flygplatsen här. Det visste inte Aziz, en pojke i början av tonåren och djupt traumatiserad av förfärliga upplevelser i sitt hemland. Han hade precis kommit till Sverige och till oss och ännu inte lärt sig någon svenska, när han en dag satt ute i trädgården och njöt av solen.

Då dök ett flygplan upp på himlen. Aziz fick panik, fullständig panik, och det tog oss timmar innan han över huvud taget var kontaktbar igen.

En sådan upplevelse måste så klart bearbetas, och vi gjorde det genom att besöka flygplatsen tillsammans, gång på gång. Vi började med att titta på planen på avstånd. Så småningom vågade vi oss närmare, och till slut kunde vi både titta på planen och helikoptrarna och även prata lite med piloterna. Det tog några månader, men till sist kunde Aziz både förstå och våga lita på att det faktiskt inte var farligt.

Så blev det flyguppvisning en dag. Aziz var där med en kompis som föreslog att de skulle följa med på en helikoptertur över Eslöv tillsammans. Och Aziz ville nog, men det tog allt han kunde uppbåda av mod och självövervinnelse för att faktiskt kliva ombord på den där helikoptern.

Men gissa om han var stolt när de landade igen. Han hade vuxit en meter, och han pratade länge om hur Eslöv ser ut uppifrån!

Tack Mauricio och Silvia, och tack till Familjehem i fokus, som lät oss göra boken Familjehem.

FOTNOT: namn och detaljer har ändrats för att barnen i bokens berättelser inte ska gå att identifiera.

Tack, snälla Livet

Tack, snälla Livet, för att jag får uppleva ännu en majmånad med björkarnas musöron, bokarnas skira gröna skyar, kastanjeblom som tänds vilken dag som helst, syrén, forsythia, vitsippor som härdar ut på femte veckan …

Och banne mig om inte vår herre har börjat strössla guld i rapsfälten redan.

Kanonfotografen på Pågatåget, men guldet syns!

Gud bevare oss för fundamentalister

fairy-tales-1662427_1280.jpg

I kultur- och samhällsmagasinet Opulens kan man läsa den här lilla noteringen:

Frågan om ont och gott i politiken är egentligen mycket enkel. De goda identifierar man enklast genom att söka dem som kivar om huruvida det samlade skattetrycket i ett civiliserat samhälle bör vara strax under eller strax över 50 procent.

De kan verka patetiska, eller gulliga, men i huvudsak är de ett symptom på ett gott och fungerande samhälle.

Lika enkelt är det att identifiera ondskan och de onda; det är de som är beredda att skada dig, straffa dig, somliga till och med döda dig, om du inte håller med dem, lyder deras lag, hyllar deras guru, dyrkar deras gud.

Fundamentalister finns i alla möjliga kulörer, men tro dem inte för ett ögonblick när de säger att det är en bättre värld som är målet för deras kamp. De slåss för en utopi, och det enda som duger är deras version av ”perfekt”.

Ve dig om du står i vägen.
Intet offer är för stort för dem.
Särskilt inte ditt.

Journalistiskt presens: ett begrepp att lägga på minnet

rorkrokare-90grader.jpg
Rör (och verb) kan böjas på många olika sätt – nu lanserar vi journalistiskt presens (för verb, i alla fall).

Journalistiskt presens är ingen nyhet. Tvärtom, den metoden har journalisterna tillämpat i alla tider. För visst känner du igen de här konstruktionerna:

  • ”Bla, bla, bla”, säger president Trump (fast det var i förrgår som han sade det).
  • Apple bygger världens största huvudkontor (fast de inte ens hade börjat än de tusen första gånger som rubriken kom till användning)

Men begreppet, journalistiskt presens: det har du banne mig aldrig hört förr! Jag hittade på det alldeles nyss, när jag behövde beskriva denna metod för att skapa slagkraftiga rubriker.

Kom ihåg var du läste det först.

Missa inte dagens läsfest

Ett läsarbrev betyder så mycket.

Följ den här länken till dagens Sydsvenskan, skrolla ner till mellanrubriken ”Plats i hyllan” och det avslutande lååånga läsarbrevet där – och förbered er på en fest. Den här berättelsen om yta och djup, teori och praktik, böcker och äktenskaplig fulländning vill ni inte missa.

Och om Sydsvenskans osympatiska och illa skötta betalvägg slänger dörren i ansiktet på er när ni försöker läsa detta med stor sannolikhet inte arvoderade inlägg: bit ihop, be en granne, låna tidningen på biblioteket eller stjäl den på Ica (eller köp den!).

Makalöst! Made my day.

In medias res

tennis-photography-us-open-cameras-wimbledon-sports-photography_1472760259

”If they consider it work, people will figure out how to do less of it. If it’s art, they will try to figure out how to do more.”

Seth Godin

Ibland är det svårt att skilja på vad som är arbete och vad som är fritid, i all synnerhet när det handlar om texter och kommunikation. Och eftersom det är ett tag sedan som jag delade med mig av vad som rör sig i den popcornmaskin som är min hjärna, så kanske det är dags nu:

En fritidssysselsättning är samtidsmagasinet Opulens, där jag hittills har publicerat en utgjutelse över det svenska hederskulturreservat som operan utgör, och en mer resonerande text om var Jimmie Åkessons väljare kommer ifrån (och möjligen också varför de inte är riktigt att räkna med).

Mer arbetsrelaterat är det senaste avsnittet av ID-podden, där jag och min kollega Eva Kronfält Thorvinger möter den skånska polisens kommunikativa superstjärna Ewa-Gun Westford. Lyssna gärna på den, det är drygt 19 välklippta och fulladdade minuter.

Ytterligare en jobbsatsning kan ta del av om ni besöker Fastighetsägare Sofielund, en spännande förening som satsar järnet på att förena pengar, politik och engagemang för att förvandla Sofielund från en brottstyngd och slumpräglad stadsdel till ett föredöme inom både stadsutveckling, miljö och kultur. Det är lång tid kvar till målet, men de senaste månaderna har varit en fest i form av positiva medierapporter från ett område som tidigare bara skildrats i termer av knark, skottlossning och mord. Och Rudvall bidrar som redaktör på hemsidan.

Och så lite musik, det är väl självklart? Jag är ju en närmast patologisk låtlistemakare, men den här hade jag nästan glömt själv. Enjoy:

Fotnot: ”In medias res” är latin för ”i händelsernas mitt”, ett berättargrepp som innebär att en historia börjar mitt i handlingen, vars helhet blir tydligare efter hand.