The point of no return

duel-prarrie-dog

Jag måste ut, jag måste bort, stannade jag på Paraden skulle jag bli vansinnig. Eller sjuk, och jag såg inte fram emot något av alternativen. Lösningen hette frilansbyrå, men jag var trots allt inte beredd att säga upp mig för att få tillgång till den utgången. inte än. Nej, jag ville ha tjänstledigt.

Så jag bokade en lunch med redaktionschefen, Bo Näslund, och ägnade veckan innan den åt att formulera och ladda upp med argument för min sak. Jag kunde peka på arbetsmiljön, på arbetsgivaransvaret, på frånvaron av både utvecklingssamtal och support, på hur många som hade knäckts före mig, för att inte tala om hur många som bara hade valt att stilla försvinna, och på hur det skulle gå om jag gick till facket med mitt fall. Och så ett dussin goda argument ytterligare. Taktiken tänkte jag lägga upp under samtalets gång, men jag skulle i alla fall inte bli svarslös, oavsett vilket motstånd han tänkte ge mig.

Så kom den stora dagen. Vi  småpratade så gott det gick medan vi beställde och väntade på maten, men när tallrikarna väl stod på bordet kunde jag inte hålla mig längre. Jag glodde Bosse så stint i ögonen jag kunde, sänkte hakan mot bröstet för det hade jag läst skulle hjälpa till att sänka röstläget och göra rösten stadigare, och så la jag det första kortet på bordet:

”Jag vill ha tjänstledigt”, sa jag.

Näslund glodde lite frågande tillbaka, åtminstone hoppades jag att det var så han skulle tolkas.

”För att frilansa”, fortsatte jag för att det inte skulle finnas några tveksamheter om mina ambitioner.

”Det kan du väl få”, svarade han, och så var den diskussionen över.

Däremot minns jag inte vad vi åt.

Utvecklingssamtal à la A-Pressen

maxresdefault
Det gick så där. Bilden från en film på Youtube.

Jag är inte särskilt tuff, men jag bet ihop och lyckades ta mig igenom tre-fyra år på Arbetets nöjesredaktion innan situationen där började gnaga på mig på allvar. Företagsledningen hörde jag inte av, trots att alla rimligen bör ha varit mycket väl medvetna både om vad som pågick på nöjena och hur påläggskalvarna där brukade må.

Men till slut tog jag mod till mig, bad Tony om ett samtal mellan fyra ögon och berättade sedan hur det kändes. Jag gav honom flera exempel och fick väl på det hela taget sagt både vad jag hade på hjärtat och hur jag hoppades att klimatet skulle kunna förbättras.

I efterhand kan jag ju tycka att det var både modigt och korkat av den där unge mannen att hoppas på en förändring, men mamma och pappa hade lärt mig att det mesta brukar gå att lösa bara man pratar om saken.

Och visst, Tony lyssnade uppmärksamt medan jag talade, men när jag var klar tittade han upp, såg mig i ögonen några evighetssekunder och svarade sedan helt kort:

”Är du klar?”

Det tog ytterligare något år innan jag och och min förtrogne på redaktionen hade gjort upp planerna för hur vi skulle kunna ta oss därifrån. Men bort skulle vi. Vi var värda någonting rimligare.

Helvetet är en grå telefon

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

”Du kommer att klara det, du kommer att klara det, du kommer att klara det, du …”

Jag sitter på bussen på väg till Arbetet, det är min första sommar som nykläckt journalist, jag har, Gud vet hur, blivit utpekad som ansvarig för vad som publiceras på nöjessidorna medan Tony K. har ”semester” på Mallorca, och varje dag sliter jag som ett djur för att fylla de fyra sidor han anser är minimum för ”Sveriges bästa nöjessidor”. Och den här uppsättningen har redan pågått så länge att jag vet exakt hur dagen kommer att se ut.

Vi kommer med nöd och näppe att lyckas fylla sidorna, men riktigt säker kan man inte vara förrän vid tre, fyra på eftermiddagen, och i exakt samma ögonblick som några lösa trådar faktiskt trasslat ut sig så kommer det att ringa från Mallis.

Det är semesterfiraren:

”Vad har vi i tidningen i morgon?”

”Det är lite osäkert fortfarande, men antagligen dina grejer A och B, och så C och D och E och F och G.”

”Du skojar?”

”Äh? Nej. Hurså?”

”C kan vi inte ha, det har vi haft, och E är ingen  nyhet, och G ska vi ha på söndag.”

”Jaha, men vad ska vi ha i tidningen i morgon, då?”

”Det vet jag inte, det är du som har ansvaret.”

Klick.

 

Moment 22 revisited

Paraden ca 1987
Paradens sammansvurna, från vänster: Jörgen Olsson, Lennart Nygren, Tony Kaplan, Mikael Frohm och Erik J. Rudvall, och så Anna-Carin Carlstoft och …, ja vem då? Tips mottages tacksamt, även om bilden troligen är från 1989 och dramat i inlägget nedan är från 1982. (Update: Lotta Bergman, född Berglund.)

Jag hade knappt hunnit sätta min signatur på anställningsavtalet inne hos Erik Eriksson; en fast anställning som redaktionsarkivarie; fast anställd på en dagstidning; etablerad som frilansrecensent på Paraden var jag ju redan.

Och så pang, i brevlådan, antagningsbeskedet från Skurup. ”Grattis, du är antagen”. Lycka. Framtiden säkrad. Mina drömmars mål.

Det var bara det där med Erik Eriksson och den fasta tjänsten; kunde jag möjligen få tjänstledigt ett år för studier?

Nej, det kunde jag ju inte, vi hade våra regler och bestämmelser och jag var ju inte dummare än att jag insåg hur självmordsbenäget det skulle vara att säga upp mig när jag nu hade fått det där anställningsavtalet … Å andra sidan hade jag längtat och slitit och krigat i fem år (!) för den där platsen på Skurup, så vad gör man?

Tomhet och förlust, Siemens style

8696472_orig
Fuck you too!

Den som ska berätta om Livet före datorn förväntas sucka nostalgiskt över den elektriska skrivmaskinen med kula, aka. IBM Selectric. När jag kom till Arbetet 1981 så var det dock varken IBM-maskiner, eller ens elektriska apparater över huvud taget, som stod på journalisternas skrivbord, utan vanliga, fula, gula, tröga Addomaskiner. Synnerligen manuella, analoga apparater. Alternativt fanns fula, tröga och grå Facitmaskiner att tillgå. Manuella och analoga, även de.

Om det var A-pressens legendariska snålhet, eller insikten om att obildbara journalister ändå inte kunde skriva med mer än en eller två fingrar, som låg bakom den här utrustningsstrategin har jag ingen aning om, men om det fanns några IBM-monster i byggnaden så var det i så fall hos administrationen.

Hur som helst, den här flashbacken gäller inte skrivmaskinen utan datorns intåg, på Arbetet känt som Ankomsten av Den Dumma Terminalen. Dumheten i det här fallet hade ingenting med programmens kvalitet att göra (eller skribentens), utan betydde bara att ”datorn” på skrivbordet var föga mer än ett tangentbord och en skärm. Själva datorkapaciteten bodde i källaren, och det var dit dina dyrbara ord behövde skickas för att säkras för evigheten. Arbetsminnet i terminalen var flyktigt, för att uttrycka det försiktigt.

Det var vi många som fick erfara.

Känslan du får när du – som vanligt under den tidspress det innebär att arbeta mot en dagstidnings deadline – skrivit färdigt en lång och motsträvig artikel, rättat felstavningarna och försett mästerverket med den rubrik den är värd, sedan tryckt på ”Sänd” och i samma ögonblick insett att hela härligheten nu är på väg ut i evigheten utan att ta omvägen varken om stordatorn eller tidningens tryckpress, den glömmer man aldrig.

Bonusinformation
Om du är på en gång skrivmaskinsfetischist och författarbeundrare så kommer du inte att kunna lämna den här sidan på många timmar.

”Hej, det är verkligheten. Kan du komma ner?”

UMFA53240-012353
Inte så här länge sedan, men nästan; texten beskriver en värld utan persondatorer; känsliga läsare varnas!

”En nybakad journalist från Journalisthögskolan behöver skolas in, i månader ibland, men sätt en nybakad journalist från Skurups folkhögskola på redaktionen, och hen kommer att kunna jobba självständigt från första dagen.”

Jag hade drömt om att bli journalist sedan jag var tonåring, och i valet mellan JH och Skurup spelade det där ryktet in. Jag hade hört det tusen gånger och förmodligen cirkulerar det fortfarande.

Nu var det dags för praktik. Man hade tagit Skurups goda rykte ad notam och satt mig att helt på egen hand redigera materialet från någon av de nordskånska redaktionerna. Och det gick så det visslade. Jag redigerade texter, satte rubriker, valde och beskar bilder för brinnande livet, omfångsberäknade texter, storleksberäknade bilder, formgav och skissade – och var väldigt noga med att skicka ner hela härligheten till sättning och repro med rörposten efter hand, så att det inte skulle stocka sig i produktionsapparaten.

Nattbasen kom väl förbi någon gång, men eftersom jag varken hade smitit eller verkade gråta så  lät man mig vara ifred. Tills det började närma sig deadline; då mullrade det ur underjorden. Ja, eller ur snabbtelefonen då. Det var sätteriet. Kunde Rudvall komma ner och titta på sin sida kanske? Och det kunde han ju.

Och det behövdes. För i min nybörjariver hade jag glömt en liten detalj, att kontrollera hur många tecken som fick plats på en rad ur de manus som sprutade ut ur skrivarna på redaktionen. Jag hade helt enkelt tagit för självklart att det gick 60 tecken på en rad, precis som på de manusblad vi använde på Skurup och som gällde också på nyhetsremsorna från TT, som jag var van vid från redigeringsövningarna med Kjell Nirfalk.

Men de printade manusen från Arbetets skrivare rymde 80 tecken per rad, och en trappa ner stod jag nu inför en misslynt grafiker som hade ungefär en meter satt spalttext över till den sida som jag suttit och slitit med i timmar på redaktionen.

Det blev en formativ övning i improvisation, kan man säga, och min första tryckta sida i tidningen Arbetet blev ovanligt fattig på bilder, och ett par av artiklarna fick vänta tills nästa dag. Men vi fick ihop det!

 

… du tronar på minnen från fornstora dar …

cxskff3crr3nsfs4arcv

Gårdagens promenad längs minnenas korridorer på tidningen Arbetet drog fler läsare än den här bloggen har sett på mången god dag. Vill du läsa mer om en fantastisk tidning – innan det blir mer nyskrivet här – kan jag tipsa om följande guldkorn ur arkiven:

Och så några nedslag på den förra bloggen, ”Skrivkramp”: