En lektion i samhällskunskap

minion-889302_960_720

Ibland stöter man på extremt välformulerade beskrivningar av politikens kärna, texter som plötsligt gör samtidsröran begriplig. Senast hände det häromdagen, när Aftonbladets Katrine Marçal förklarade både 30 års politisk utveckling och den nu pågående populistiska härdsmältan.

Hela texten finns här, och hellre än att försöka referera det här mästerstycket citerar jag dess centrala del rakt av. Tack, Katrin!

Man brukade säga att vänstern hade vunnit striden om kultur och högern den politiska striden om ekonomi i samhället. Den politiska kompromiss som har rått i västvärlden de senaste trettio åren har varit en kombination av (ny)liberala ekonomiska reformer och (i sammanhanget) radikal politik gällande kvinnors, HBTQ-personers och etniska minoriteters rättigheter. Kulturellt har samhället i denna mening gått åt vänster samtidigt som det ekonomiskt har gått åt höger.

Högerpartier, som brukade motsätta sig feminism och homosexuellas rätt att gifta sig har långsamt accepterat dessa värderingar. På motsvarande sätt har vänsterpartier lärt sig att leva med privatiseringar och avregleringar av ekonomin.

Med finanskrisen och dess efterspel exploderade emellertid denna kompromiss och vi lever nu i en våg av populism:

• Vänsterpopulismen handlar i hög grad om ekonomin: Den är ett uppror mot de senaste 30 årens ekonomiska ”sanningar”. Låt oss socialisera bankerna!

• Högerpopulismen handlar främst om kultur: ett uppror mot de senaste 30 årens rörelse mot tolerans och mångfald. Ut med muslimerna!

 

Tomt bakom masken

Maskeradbalen, Mamö Opera, 160317
Perukstockar!

Att börja sjunde klass var en välsignelse. Från fängelseförvaring under ledning av en enda – och plågsamt ofta också en rätt tjockskallig – lärare fick vi nu tillgång till ett helt garnityr. De flesta av dem var kanske lika beiga som sina kolleger i de nyss passerade stadierna, men just mångfalden var befriande.

Och så var det det där med stjärnorna.Vår svensklärare, Britt-Mari Ingstorp (sedermera Schwartz) skulle komma att påverka hela mitt liv och var den som fick mig att inse att det fanns någonting som jag faktiskt skulle kunna bli riktigt, riktigt bra på.

Men nu är det Doris jag är ute efter, en urgammal och synnerligen excentrisk musiklärare på Fågelbacksskolan, dit vi kom under en parentes i väntan på att Kroksbäcksskolan skulle bli färdig. Doris behandlade oss som vuxna, åtminstone i jämförelse med de tramporgeltrampande småskolelärare vi hade mött hittills. Och hon dukade upp ett smörgårsbord av genrer som även det präglar mig fortfarande. Hon introducerade oss för Smetana, Verdi, Mozart; Moldau, Tavlor på en utställning; hon marinerade oss i Who-musicalen Tommy och såg över huvud taget till att på två terminer ge oss en musikalisk bildning som kom att fungera som en trampolin för en livstid av upplevelser. Och så såg hon till att vi kom iväg och fick se opera på Malmö stadsteater.

Mitt första möte med operan var Carmen och det var som att komma till himlen. Det andra var Aida och det var som att introduceras för Gud själv, och jag har väl aldrig riktigt hämtat mig från det – eller känt den styrkan i kicken igen.

I senaste laget
Även om jag var och förblev ett popsnöre så tände Doris en kärlek som dunkat vidare i bröstet sedan dess, och när det dök upp en möjlighet att se en av de sista föreställningarna av Maskeradbalen på Malmö Opera så högg jag direkt. Fast jag skulle kanske ha gjort researchen lite noggrannare ändå (den här vällustiga dissektionen i Skånskan är exempelvis helt på pricken och dessutom synnerligen mycket mer välformulerad än gäspningarna i DN och Svenska Dagbladet!)?

För vad det det här för ett stycke egentligen? En studie i hederskulturen vid det svenska hovet på 1700-talet; tre timmars snack och väldigt lite verkstad som utspelas på ett museum över sedan länge passerade konventioner innan det till sist äntligen blir dags för getstaltning av det som titeln utlovar; allt serverat av en regissör med ADHD och med en gaspedal som verkar vara fastspikad i golvet?

Det sorgligaste av alltihop är att ensemblen, musikerna, scenografin och tekniken  är så väl utförd. Eller som Peppe Engberg så träffande uttryckte saken i Finanstidningen i ett helt annat sammanhang:

Ingenting är så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt.

 

Äntligen blev det tydligt!

semikolon
Språkvetaren Siv Strömquist är en tråkmåns i min värld. Hennes Skrivboken må vara hur värdefull som helst; mig får den bara känna hur mossan sakta täcker mig. Just den boken var för övrigt ett viktigt skäl för mig att skriva min egen skrivarhandledning Ordning på orden.

Men det här, alltså: Sivan reder en gång för alla ut när man använder de vackra skiljetecknen kolon och semikolon. MVG, säger vi om det!

Kolon pekar framåt. Tecknet signalerar uppräkning, förklaring eller exemplifiering. Före en uppräkning eller en förklaring ersätter det ordet nämligen. Om en exemplifiering följer kan tecknet översättas med så här eller det här.

Semikolonet anknyter bakåt. Det används mellan självständiga meningar och ersätter punkt, men avskiljer inte lika definitivt. Tecknet vill snarare säga: ”Sluta inte läsa! Se sambandet!” Ett samband som skribenten valt att signalera med semikolon i stället för en samordnande konjunktion, exempelvis så, för/ty, och eller men. För den som vill vara säker på sin sak är det bara att testa. Blir det bra med något av dessa småord, blir det också bra med semikolon.

”Spela roll”, säger du kanske?

Okunskap kan man göra något åt, säger jag då. Dumhet är oftast medfödd och svår att bota. Lyn Truss uttryckte saken lite mer diplomatiskt i Komma rätt, komma fel och komma till punkt:

På den tryckta sidan fyller interpunktionen sin grammatiska funktion, men i läsarens sinne gör den mer än så. Den berättar för läsaren hur melodin skall gnolas.

Karma och kudos för övrigt till Andreas Ekström på Sydsvenskan, som var den som tipsade om detta. Läs hans lästipsiga nyhetsbrev!

Herr Gustafsson har checkat ut

3537009386_4408a07ca1_b

Att Lars Gustafsson skulle gå och dö var himla dumt, tycker jag. Somliga människor borde aldrig dö. Och just Gustafsson verkade ju vara på god väg mot någonting nytt hela tiden. Per Svensson beskrev det fint i Sydsvenskan nyss:

Han föddes som farbror och dog som en ung man på bara 79 år. Det blir tomt efter honom.

Själv drabbades jag naturligtvis av Sprickorna i muren-sviten (vilken läskunnig person gör inte det?), men det var Tennisspelarna och den vidunderliga konstruktion som ligger bakom denna bedrägligt tunna encyclopedi av mänskligt vetande. Vem kan väl som Gustafsson lämna en tennisboll roterande ovanför sin spelare i slutet av ett kapitel, för att sedan återvända till samma boll, fortfarande roterande i ultrarapid ett par meter upp i luften 20 sidor senare, och ändå vara stensäker på att läsarna vet exakt var de är och exakt vad som händer?

Och den stackars amerikanska dator som mot slutet lämnades att för evigt genomlida Strindbergs Infernokris glömmer jag nog aldrig.

Ett klokt ord av herr Gustafsson finns för övrigt här.

 

Kom nu inte dragande med fakta!

bigoriginal
Worth dying for?

Det finns mycket som är irriterande med samtiden. Bland det allra värsta är att den så ofta är så förbannat svår att förstå sig på. Men så plötsligt, som en blixt som i alla fall för ett ögonblick får himlen att klarna upp, ställer sig en bildad person upp i offentligheten.

Bildad. Bildning. Minns ni det?

Bildning lär vara det som blir kvar när man har glömt det man har lärt sig, och i en artikel i Sydsvenskan i går skriver Søren K Villemoes om vilka det är som fascineras allra mest av livet i Daesh (aka. IS), av att få döda, våldta och lemlästa i Guds namn.

Bortsett från att hela resonemanget är briljant är det en sak som verkligen får mig att ticka, och det är att Villemoes citerar George Orwell, ni vet mannen som uppfann Storebror och gjorde årtalet 1984 till symbolen för det totala förtrycket. Men det är inte ur detta allmängods som han hämtar citatet, utan ur en recension av Adolf Hitler, som Orwell skrev 1940. Boken hette ”Min kamp” och Orwells slutsats var att människan inte lever bara för platt-TV, Ullared eller semesterresor till Thailand. Otänkbart många tänder minst lika mycket på möjligheten att få offra sig (och gärna andra) för någonting större, någon högre.

”Där socialismen, och till och med kapitalismen i en mer motvillig version, har sagt till folk: ’Jag erbjuder er ett gott liv’, har Hitler sagt till dem: ’Jag erbjuder er kamp, fara och död’, och resultatet blev att en hel nation kastade sig för hans fötter.”

Det är alltså fortfarande genom historien vi kan förstå samtiden. Och först när vi vet vad som är problemet, kan vi göra någonting åt det. (Och eftersom jag i själ och hjärta fortfarande räknar mig själv som vänster, är jag just nu lite extra deprimerad över vänsterns upptagenhet av förklaringar som inte håller ens till när vinflaskan når sopsorteringen; för att inte tala om de flesta politiska riktningars ointresse för vad vetenskapen har att komma med. Ja: Jan Björklund, jag talar om dig.)

Men åter till Villemoe och hans artikel i Sydsvenskan. Han tar resonemanget vidare och frågar: vilka är det framför allt som är beredda att satsa sitt liv i kampen? Svaret är en man med universitetsexamen, jobb och framtidsutsikter. Daesh skiljer sig därvid inte från Röda armé-fraktionen i Västtyskland på 70-talet, och miljonärssonen Usama bin Laden var alltså inte undantaget i vår tids terroruppsättning utan bara ett exempel på regeln.

UPDATE: Flera besvärliga fakta här, till exempel för den som tror att det bästa sättet att bekämpa islamistisk terror är att göra sig till ovän med islam och muslimerna. Ja, Donald Trump, Jimmie Å med flera, jag tittar på er!)